I onsdagens utrikesdeklaration sa Margot Wallström att regeringen under våren ska lägga fram ett lagförslag om att skärpa reglerna för vapenexport till icke-demokratier.
I den efterföljande debatten blev hon pressad av Vänsterpartiets Hans Linde om hur en feministisk utrikespolitik går ihop med att över huvudtaget sälja vapen till diktaturer. Frågan är befogad och i teorin är svaret enkelt: de går inte att förena.
Men bortom svartvita fantasivärldar finns en realpolitisk verklighet att förhålla sig till – något det tycks vara väldigt lätt att glömma så fort ett parti hamnar i opposition.
Det lagförslag Wallström nämnde bygger på ”Kex-utredningen” kring den svenska vapenexporten som blev klar i juni 2015. Dess huvudnummer är att skärpa de nuvarande riktlinjerna kring mänskliga rättigheter (MR) samt att lägga till ett så kallat demokratikriterium för länder man kan sälja vapen till. Sverige har redan en restriktiv lagstiftning på området och om det sistnämnda går igenom skulle det vara unikt i världen…
Skärpningen på MR-området ska dock inte överdrivas. Det handlar om att man vill byta ut formuleringen ”grova och omfattande” till ”allvarliga och omfattande” när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter. Utöver detta ligger kriteriet att krigförande stater ska undantas kvar. Den stora nyheten är således att ISP, den myndighet som ger tillstånd för export av försvarsmateriel, hädanefter också ska ta hänsyn till ett lands demokratiska institutioner, där ”grava brister” ska utgöra ett hinder för tillstånd.