Antologin Den stora invasionen. Svenskt operativt tänkande under det kalla kriget, med överste Bo Hugemark som redaktör, är den fyrtiosjunde publikationen som det stora forskningsprojektet ”Försvaret och det kalla kriget” har avsatt (Medströms förlag, 296 s., ill.). Det finns anledning att längre fram återkomma till flera av bidragen i detta verk. Som så ofta i arbeten av detta slag hittar man emellertid fynd inte bara i själva framställningen utan också i bihangen.
Jag vill här peka på några nedslag i ett antal vittnesberättelser som utgör skriftliga svar på frågor från professor Gunnar Artéus, en av ledarna för forskningsprojektet. De tillfrågade tillhör, i olika egenskaper, de mest framstående tänkarna inom respektive vapenslag under den aktuella perioden – bland dem som ännu är i livet. Två av dessa ganska korta och koncisa berättelser tilldrog sig mitt särskilda intresse. De belyser spänningar och perspektivskiftningar inom den högre officerskåren i synen på ett tänkt fall av sovjetisk militär invasion av vårt land.
Den ena har lämnats av kommendören Herman Fältström, under många år sekreterare i Kungl. Örlogsmannasällskapet och med tidigare politiska förtroendeuppdrag som representant för Moderata Samlingspartiet.
Fältström menar att den svenska försvarsmakten inte hade fungerat uthålligt som Sovjetunionen hade fått en ”fast fot” på svenskt territorium, bland annat därför att sannolikheten för att Nato skulle komma oss till undsättning ”vid ett sovjetiskt anfall var mycken liten”. Hans uppfattning är att en överdriven ”markstridsorganisation” lade hinder i vägen för mera rörliga operationer mot en inträngande fiende (det vill säga att vi hade för få marina och flygstridskrafter).
Det var lågt i tak när det gäller tänkandet om operativ planering, suckar sjöofficeren Fältström. Vad skulle man ha gjort istället?
”I grunden borde man vid planläggningen ha prioriterat luftförsvarsförmåga, lokalförsvarsförband med hög beredskap samt förmåga att med marin- och flygstridskrafter jämte jägarförband bekämpa angriparens transportmedel utanför svensk[t] territorium. Det var inte möjligt på grund av prioriteringen att ha många förband och den långsiktiga planeringen.”
Den tidigare överbefälhavaren, general Bengt Gustafsson har ett tämligen annorlunda synsätt. Han anser, tvärtemot Herman Fältström, att det alltid varit högt i tak inom försvarsmakten – man kunde visst framföra ”politiskt inkorrekta” åsikter, men man måste motivera sig ”på ett starkt sätt”. Arméofficeren Gustafsson skriver:
”Min frimodighet i detta avseende har aldrig varit mig till last, tvärtom! I arméstaben prövades alla möjliga sätt att föra ett segt försvar på djupet under början på 1970-talet, men man hittade ingen annan lösning än den traditionella fördröjningsstriden. Arbetet understöddes av [arméchefen] Carl Eric Almgren och vad jag tror i bakgrunden [ÖB] Stig Synnergren.”
Bengt Gustafsson redovisar också en annan bedömning än Fältström av de olika vapengrenarnas betydelse och av ”Nato-faktorn”:
”Man kan tycka att flygvapnet tog för stor andel av budgeten och satsade alltför mycket på att byta vapenbärarna alltför ofta. Detta i synnerhet som de verkliga beslutsfattarna – statsministern, försvarsministern och ÖB – kände till att Natoflyget minst indirekt skulle luftförsvara vårt land samt att detta var så förberett i Norge att det rent praktiskt kunde vara igång inom en vecka.”
De som kände till vårt Nato-samarbete förstod också, anser Gustafsson, att ”Nato skulle skydda importsjöfarten över Göteborg och Trondheim” – där fick de som har tyckt att den svenska flottan fick för litet pengar ur försvarsbudgeten!
Gustafsson säger sig vara medveten om de kvalitativa eller ”materiella bristerna”, alltså modern krigsteknologi, som blev alltmer synliga i arméförbanden från och med 1970-talet. Han fortsätter:
”Däremot hade jag – trots den förkortade grundutbildningen – en stark tilltro till värnpliktsförsvarets personella kvalitet, särskilt de befälsvärnpliktiga. De senare hade i FN-insatser många gånger visat upp en initiativkraft och förmåga att lösa problem som var bättre än [hos] lägre befäl och yrkessoldater även från västmakter.”
Man får tro att generalen Gustafsson har rätt på den punkten – och hoppas att det fortfarande är högt i tak inom Försvarsmakten när det gäller diskussioner om försvarets uppbyggnad, inriktning och planering.