En skribent, Mikael Grev, publiceras på Wiseman-bloggen med ett inlägg där han pläderar för att Sverige skall gå med i Nato, inte i första hand för vår egen skull utan för att solidariskt gå i krig för andra. Ondskan måste bekämpas: ”Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.”
Det är futtigt och egoistiskt av Sverige att tala om att alliansfriheten tjänat oss väl. Vi borde istället modigt bereda oss att kämpa med andra.
Tankegångarna är inte nya. 1939 tryckte Storbritannien och Frankrike på Sverige att ”solidariskt” gå med i kriget mot Sovjetunionen och släppa igenom västtrupper från Narvik över Norrbotten för insats i Finland. (Det var det officiella syftet, men i själva verket ville man komma åt de svenska malmfälten). Per Albins regering sa nej, trots att vissa inom militärledningen och några politiker verkade för att Sverige skulle överge neutralitetspolitiken. Långt senare under 70- och 80-talet höjdes röster, oftast från en ny generation intellektuella som känt sig i samvetsnöd, och tyckt att Sverige borde varit aktivt under andra världskriget och inte låtit andra länder ta på sig bördan av kriget mot Hitler. Riktigt vad Sverige skulle ha gjort ville man inte säga, bara att det var fel och fegt att vi såg till egna intressen.
Något som helst stöd för sådana idéer finns inte hos svenska folket. Aldrig har en regering haft så stort stöd som Per Albins under andra världskriget. Inte heller har aktivismen, som då och då dykt upp under efterkrigstiden, haft någon folkförankring. Att den nu kommer upp i samband med debatten om Sveriges alliansfrihet tyder inte på att Nato-anhängarna har förstått vidden av den folkliga uppslutningen kring att hålla Sverige utanför krig och konflikter.