Författaren Bengt G Nilsson har i en uppmärksammad bok om det svenska Afrikabiståndet visat hur miljarder under decennier gick till gerillornas våldsutövning. Men ingen ansvarig vill försvara sig. Tystnaden ska dölja vår största biståndsskandal, konstaterar Nilsson…
Den svenska regeringen visade prov på samma kunskapsbrist som alla andra ledare i västvärlden och beslutade att åtta JAS-Gripenplan med svenska piloter skulle ingå i den Natoledda styrka som bekämpade Khadaffi. Dåvarande utrikesministern Carl Bildt slog fast att det handlade om solidaritet med människor som kämpade mot diktatur. Och, underströks det, planen skulle inte fälla bomber, endast spana.
Det fanns ett välbekant mönster i detta. Sverige, som officiellt var neutralt och alliansfritt, ställde upp som partner till en stormakt – USA via Nato – som naturligtvis hade egna, oredovisade avsikter med sitt krig mot Khadaffi. För att motivera och försvara agerandet framhöll den svenska regeringen moraliska argument. Dödandet som Sverige bidrog till skulle ses som en ädel handling, finansierad via skattsedeln.
Så gick det också till i Afghanistan när den svenska insatsen där 2009 förvandlades från fredsbevarande till fredsframtvingande. En otvetydig krigsinsats där ett okänt antal människor dödades. Även då spelade regeringen på känslosträngarna och lät svenska folket förstå att dödandet skulle underlätta för afghanska flickor att få gå i skolan. Läs artikel