Mikael Jansson (SD) och Roger Richtoff (SD):
Åtgärdsförslag 18 innefattar bl.a. förslag om att använda instrument och uppdrag inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP). Man vill alltså lägga ännu mer ansvar under GSFP för att på sikt legitimera mer långtgående överföring av makt från nationalstaterna till EU. Läs hela reservationenAtt hantera och bemöta hybridhot är ytterst ett nationellt ansvar, och EU bör inte militariseras och inte heller få stöd för att lägga grunden till någon europeisk militär eller polisiär underrättelsetjänst. Enligt vår mening är förslaget till åtgärd 2 om att inrätta en enhet för analys av sekretessbelagd informa-tion problematiskt på flera sätt – om inte annat så ur ett integritetsperspektiv. När det gäller att sprida positiva motbudskap för att bemöta hybridhot kan vi ställa oss positiva till detta, men vi anser inte att det ska ligga på EU:s olika institutioner och organ att ombesörja detta. En jämförelse kan göras med vad som tidigare framförts i frågan om våldsbejakande extremism och att staten knappast torde betraktas som den mest trovärdiga avsändaren bland avsedda mottagare. I stället anser vi att civilsamhället i de olika medlemsstaterna bör kunna vara effektivare och lämpligare avsändare för att uppnå detta ändamål.Läs hela reeservationen
Stig Henrikiksson (V):
Dokumentet definierar inte klart vad som ska klassas som hybridhot. Det gör det svårt att ta ställning till stora delar av texten. Exempelvis föreslås att eventuellt utvidga den s.k. solidaritetsklausulen som ingår i Lissabonfördraget för att kunna använda denna vid omfattande och allvarliga hybridhot. Att utvidga de militära skyldigheterna gentemot andra medlemsstater utan att först slå fast vilka områden det kan handla om är ytterst problematiskt. Dokumentet präglas också av ett ensidigt fokus på att potentiella hybridhot skulle komma utifrån. Att de skulle kunna komma inifrån unionen behandlas inte alls.
Jag anser att det är av vikt att åtgärder för att möta hybridhot kan koncentreras, avgränsas och prioriteras för att uppnå största möjliga effekt i arbetet. Detta måste dock ses som i det närmaste omöjligt utifrån dokumentets breda ansats där till och med diplomati sägs kunna utgöra ett hybridhot. Med andra ord: åtgärderna kan inte avgränsas om inte hotbilden tydligare specificeras.
För Vänsterpartiet är den militära alliansfriheten central. Det är genom en självständig utrikespolitik och en internationell trovärdighet vi har möjlighet att bygga säkerhet tillsammans med andra. I dokumentet pekas ett ökat samarbete mellan EU och Nato ut som en viktig faktor för ökad säkerhet gentemot hybridhot. Jag menar att det snarare är tvärtom. Ett tätare samarbete mellan EU och Nato riskerar att öka spänningarna i vår omvärld. Det skulle också föra de enskilda medlemsstaterna närmare Nato, vilket allvarligt riskerar möjligheterna att värna militär alliansfrihet. Läs hela reservationen