Generalmajor Karlis Neretnieks tillhör intelligentian inom den svenska generalskåren. Han besitter gedigna språkkunskaper och är väl förtrogen med militärhistorien. Ingen har bestritt hans förmåga att tänka strategiskt. Med släktrötter i Lettland erbjöds han en gång en hög befattning inom den lettiska krigsmakten men avböjde. Istället blev han rektor för den svenska Försvarshögskolan, efter att tidigare ha varit chef för Gotlands regemente, P 18. Hans intellektuella integritet kan inte ifrågasättas, och han har varit i delo med försvarsdepartementet. Han är, i synnerhet efter pensioneringen från Försvarsmakten, en skrivande officer.
Han uppmärksammade tidigt, att den svenska paradigmatiska övergången från invasionsförsvar till insatsförsvar innebar en återgång till 1628 års politik från 1812 års (”1628 Revisited. The Swedish Solidarity Clause”. Baltic Worlds, vol. IV:1). På senare tid har han med viss enformighet, i fora som Axess, norska Aftenposten och bloggen som drivs av Kungl. Krigsvetenskapsakademien (vilken han tillhör sedan 1989, invald redan fyrtio år gammal), drivit tesen att Norden eller Nordeuropa, särskilt Östersjöområdet, ska betraktas som ett samlat militärt operationsområde. (Se senast artikel)
Neretnieks skriver i det senare forumet bland annat, att Nordkalotten, Västerhavet och Östersjön behöver tas som ett helt. I Östersjön är det ”svårt att se hur Nato skulle kunna försvara sina baltiska alliansmedlemmar utan att utnyttja norskt och svenskt territorium, främst då luftrum”. Västerut gäller det ”behovet att kunna skydda sjötransporter till främst Göteborg, som är såväl Sveriges som Norges största importhamn. Det mest akuta problemet här är sannolikt förmågan att möta hotet från ubåtar och minor. Ska Göteborgs hamn utnyttjas kommer det innebära att norsk (Nato) och svensk marin verksamhet i Skagerak måste samordnas”. Finland har också intresse av Göteborg, om importinloppet via Östersjön skulle blockeras. På Nordkalotten finns ryska stridskrafter ”som har till uppgift att påverka Natos förstärkningstransporter över Atlanten”. Det är intressant att notera, att Neretnieks’ bedömningar hela tiden utgår från behovet av amerikanskt beskydd av Baltikum (som enligt honom förutsätter kränkningar av Sveriges territoriella integritet), av Nordnorge och av den viktigaste nordiska hamnen i Göteborg. Han räknar inte med att de nordiska länderna själva ska ha nämnvärda kapaciteter. Han bortser dessutom från att Nato finns också i Öst- och Centraleuropa. Det är närmare därifrån än över Atlanten till Norden.
Hela denna föreställning att det samlade nordområdet i Europa oundvikligen kommer att bli en gemensam krigsskådeplats, med kombinerade styrkor i luften, i vattnet, på marken, har uppenbarligen influerat den senaste svenska försvarsberedningen, vars förutvarande ordförande Björn von Sydow nu öppet laborerar med ryska angrepp på Sverige och alla dess grannar. Det är klart att sådana kalkyler måste göras. Men man måste också grunna på hur sådana händelser ska kunna undvikas. Det är det som kallas politik. Politiken kan inte ta några som helst händelseförlopp för givna, syftet måste vara att påverka dem. Politiken får inte böja sig för oundvikligheter eller för sannolikheter. I de berörda länderna i norr råder skilda system, kulturer och opinioner. Det är faktiskt ytterst osannolikt att de skulle styra åt samma håll i situationer av kris och krig. Försvarspolitiskt önsketänkande har man föga behov av. En stat kan inte på förhand förplikta sig till något. Och detta postulat måste utgöra en del av kalkylen! Neretnieks’ koncept innebär att man binder sig, att politiken blir en residual. Hur kan det ens övervägas att ett land – ett demokratiskt land som Sverige – ska underkasta sig defaitism och diktat, innan man vet hur styrkebalansen i framtiden ser ut?
Det är utmärkt att militärer av Karlis Neretnieks’ kaliber tar till orda. Men det är ett svaghetstecken i vårt system att försvarspolitiker duckar och frånsäger sig ansvaret för landets vägval. Militärer ska vägleda och verkställa, inte förmana och överpröva.