Den amerikanske försvarsministern James Mattis besök i Europa bland Nato-medlemmar visar tydligt vem som anger tonen och bestämmer färdriktningen i denna organisation. Generalen var mycket tydlig med att understryka USA:s överordnade roll i försvarssamarbetet och att det amerikanska stödet till dess allierade är villkorat. De måste betala för sig, USA tänker inte betala för dem.
Här handlar det alltså inte om några ”järnskodda säkerhetsgarantier”, som en svensk ledarskribent i veckan på lösa grunder utfärdade, utan om en deal mellan ojämlikar. Svenska medlemskapsförespråkare har gett sken av att alla har samma rösttyngd i den säkerhetspolitiska gemenskap som Atlantpakten utgör och att de alla sitter i samma båt. Men Förenta staterna sitter i ett hangarfartyg, övriga i jollar.
Nato-entusiasterna vägrar att begripa att Atlantpakten är en maktpolitisk konstruktion. Om den inte tjänar USA:s imperiella intressen, kommer den att ha spelat ut sin roll. Därför är det svenska närmandet till Nato-lägret så riskabelt. Vi utsätter oss för misstro i omvärlden. Vi gör oss till en lydstat. Det inger inte respekt. Det ger ingen säkerhet.
Håller Washington på att omorientera sig under Trump? Kanske. Men Sverige kan inte göra sig beroende av vilka machinationer och konspirationer som pågår där borta! Vi ska ha goda relationer till Amerika liksom till alla stora makter. Detta har varit vår kurs i decennium efter decennium. Trump är en epok, Obama var en epok. Amerika ligger där det ligger och lägger sig alltid i. Sedan Theodore Roosevelt. Facts of life.
Vi svenskar kan inte ändra amerikansk politik, lika litet som vi kan ändra rysk eller kinesisk eller iransk politik. De kommer att förändras oss förutan. Vi ska inte heller låta några andra ändra vår politik, bara för att vara till lags – framförallt inte för att vara till lags. Detta har vår svenska Nato-lobby blundat för. Den har samtidigt blivit rätt ljum efter presidentskiftet den 20 januari. Man kan hoppas att detta leder till begrundan.
Under Sveriges två år som medlem i FN:s säkerhetsråd måste våra företrädare där visa att vi står oberoende av maktpolitik och stormaktsintressen. För oss är det lika viktigt att ha förtroende hos de små som hos de stora. Sveriges utrikespolitik får gärna vara feministisk, men den bör framförallt vara antiimperialistisk. Jag tror att general James Mattis förstår ett sådant språk. Det gör Vladimir Putin också.