Genèvekonventionen om skydd för krigens offer fyllde 70 år den 12 augusti.
I ett uttalande från regeringen känner man oro för att regelverket i många fall inte efterlevs i praktiken.
Inför Internationella Röda Korsets konferens om utvärdering av Genèvekonventionen i december i år vill regeringen lägga fokus på att konferensen ”integrerar ett genusperspektiv”.
Regeringen väljer tydligen att inte ta upp de stora brotten mot humanitär rätt som sker under stormakternas interventionskrig. Till exempel visade WikiLeaks avslöjanden om USA:s krig i Irak och Afghanistan att det gjordes omfattande övergrepp mot civila.
Folkrättsprofessorn Ove Bring följer i samma spår som regeringen och pekar ut reaktionära och religiösa värderingar som största hotet mot Genèvekonventionens efterlevnad. (Svenska Yle 13/8) Problemet är värderingar, och då blir lösningen enligt Bring olika bildningsprojekt för att komma tillrätta med religiösa och sekteristiska värderingar och nämner Irak som ett exempel.
Det finns idag gott om belägg för grova övergrepp under krigen i Irak och Afghanistan. USA och dess allierade utvecklade metoder för utomrättsligt dödande, alltså brott mot Genèvekonventionen, i form av nattliga räder i människors hem och drönarattacker mot enskilda och grupper.
Sådana ”targeted killings” är endast lagliga när målet är en stridande (kombattant) eller en civil person som direkt tillfälligt deltar i strid. Dödandet måste vara militärt nödvändigt, användningen av våldet proportionellt så att risken för civila offer minimeras och allt rimligt måste göras för att minska skador på civila och undgå misstag.
Internationella lagar om humanitär rätt kräver att statliga myndigheter fängslar och ställer de utpekade personerna inför rätta istället för att döda dem. Den ”license to kill”, som amerikanska regeringar under snart 20 år använt sig av i internationella militära interventioner, skapar ett stort ansvarsvakuum enligt Philip Alston, professor i juridik vid New York University och FN:s specielle rapportör om folkrättsaspekter på targeted killings. I sin granskning av användandet av targeted killings utgår Alston från krigets lagar, bland andra Haagkonventionen 1907, Genèvekonventionen IV och Tilläggsprotokollet. (Rapport till FN:s råd för mänskliga rättigheter om targeted killings (A/HRC/14/24/Add)
Hans Corell, tidigare FN:s rättschef, hävdade samma sak då han kommenterade targeted killings: ”Jag måste säga som det är – en sådan handling är mord.” (Sveriges Radio 27/4 2013)
Sverige går inte fritt från misstankar om att ha deltagit i utomrättsligt dödande. Under den tid vi deltagit i det USA- och Nato-ledda kriget i Afghanistan (nu mer än 17 år) har det framkommit att svenska styrkor genomfört targeted killings. (Skriftligt svar på fråga från Föreningen Afghanistansolidaritet den 24 augusti 2015 från Försvarsmaktens armétaktiska stab av överste Laura Swaan–Wrede)
En sammanställning av antalet nattliga räder i afghanska hem under 2009–2011 gjordes av forskare och redovisades sedan i bland andra The Guardian. I de fyra provinser, som låg under svenska Isafs ansvar , noterades 66 dödade och 130 tillfångatagna i vad forskarna benämnde som capture-or-kill-operationer.
Vi vet inte i vilken utsträckning svenska soldater deltog i dödandet (kan ha varit afghanska soldater eller amerikanska också), men eftersom Försvarsmakten medgivit att man genomfört sådana räder ligger det nära till hands att misstänka svenskt deltagande.
Nato i Afghanistan upprättade en hemlig dödslista som Der Spiegel (28/12 2014) kallade ”Natos Todeslist”, där många olika personer sattes upp alltifrån utpekade upprorsledare och medhjälpare till droghandlare.
Uppgifter inlämnades av fjorton stater som ingick i Isaf. Dessa ”14 Eyes” skickade in uppgifter uppfångade från mobilsamtal och på annat sätt till Isaf:s högkvarter som sedan delade ut listor med prioriterade namn till Isaf:s regionala befälhavare för verkställande. Sverige angavs som en av de fjorton stater som lämnade uppgifter.
På Nato-språk kallades listorna Joint Prioritized Effects List (JPEL) och innehöll under en tvåårsperiod 2009–2011 3673 personer klassade i prioritetsordning.
Misstankarna om svensk medverkan i utomrättsligt dödande har aldrig granskats. Regeringens utredning om Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002–2014 berörde inte eventuella brott mot humanitär rätt. Utredaren förklarade på en direkt fråga om detta att folkrättsbrott och brott mot humanitär rätt inte ingick i uppdraget.
Sverige deltog också med JAS-plan i det likaledes Nato-ledda kriget mot Libyen 2011. JAS-planen medverkade med spaningsuppgifter för bombmål i nära hälften av attackerna.
Hur många civila som dödades är fortfarande inte klart. BBC angav i oktober 2011 mellan 20 000 och 30 000 totalt. Hur många av dessa som var civila kunde man inte ange. Men som BBC skrev: med nästan 10 000 bombräder måste det ha varit mycket svårt att undvika civila offer.
Den svenska militära insatsen i Libyen har aldrig granskats av någon oberoende kommission, till skillnad från andra länder som Storbritannien och Norge.
Regeringen skriver i sitt uttalande inför 70-årsdagen:
”Sverige verkar aktivt för detta, genom en utrikes- och säkerhetspolitik som vilar på en stadig grund bestående av folkrätt, mänskliga rättigheter, jämställdhet och ett humanitärt perspektiv. Under Sveriges tid i FN:s säkerhetsråd togs avstamp i denna ’bottenplatta’ som blev basen för en principfast hållning där respekten för internationell humanitär rätt och ett humanitärt perspektiv genomsyrade arbetet med konflikter på rådets agenda. Det bidrog till ett stärkt humanitärt engagemang i säkerhetsrådet.”
Det är vackra ord, men de blir trovärdiga först när misstankarna om svenska brott i både Afghanistankriget och Libyenkriget utreds och när svenska regeringar vågar kritisera också stormakter för övergrepp som utförs under militära interventioner.