Den tidigare brittiske Labour-ledaren Jeremy Corbyn uppgav enligt Financial Times den 19 augusti 2015, att ”Nato’s attempt to encircle Russia is one of the big threats of our time”. (Paul D’Anieri, Ukraine and Russia. Cambridge University Press, 2019, s. 277) Denna varning bör påminnas om när Finland nu överväger att bidra till att cirkeln sluts.
Många i Finland ser Nato och EU som garanter för att Corbyns varning ska komma på skam. Men för att dessa organisationer ska kunna verka krävs enhällighet i medlemsleden. Och i båda organisationerna finns en medlem som möjligen kan agera som gossen Ruda . Nämligen Ungern.
Professor Klaus Dodds Border Wars. The Conflicts That Will Define Our Future (Penguin Press, 2021) skriver att i ”Ungern är det inte ovanligt att se visuella skildringar av ett ’Stor-Ungern’ […] ett regionalt område som inte sammanfaller med de formella gränserna för det samtida Ungern”. 1920 slet Trianon-fördraget isär den ungerska delen av det österrikisk-ungerska imperiet. Ungerns gränser efter 1920 omdefinierades så att landet krympte till ungefär en tredjedel av sin ursprungliga storlek. Områden av det ursprungliga territoriet omfördelades till andra stater.
Miljontals etniska ungrare hamnade i andra stater, och ungerska nationalister talar om ”förlorade territorier” och känner kvardröjande nationell förnedring. Ibland gläder sig nationalister åt att det på nationell teve används väderkartor som visar rådande förhållanden över Karpaterna. Att vädret inte respekterar nationella gränser och väderförhållandena formas av bredare fysiska geografier som bergskedjor, kontinentala slätter och stora vattendrag är en sak. Men den ungerska ”patrioten” vill gärna bli påmind om att hans land en gång rådde över ett mycket större territorium och kanske kommer att göra det i framtiden också. Sociologen Michael Billig skrev i sin bok Banal Nationalism från 1995 att nationalism inte bara var förbehållet ”sensations fortes” – starka känslor. Han hävdar att det finns en annan sida av nationalism som är mer vardaglig. Och han använder exemplet med den dagliga väderkartan på nationell teve för att göra sin poäng.
Paul Lendvai skriver i The Hungarians (Hurst Publisher, 2021):
”Ett enda ord, Trianon, sammanfattar för alla ungrare än i dag den mest förödande tragedin i deras historia. I Trianon-palatset, i parken i Versailles, presenterade de allierade dödsattesten för S:t Stefans 1000-åriga rike, och två representanter för Ungern, vars namn länge har glömts bort, var tvungna att underteckna den dikterade uppgörelsen på uppdrag av regering och riksdag. Den ödesdigra dagen, den 4 juni 1920, ringde kyrkklockor över hela landet, svarta flaggor vajade över byggnader, trafiken stod stilla, tidningar kom ut med svarta kanter och begravningsgudstjänster hölls i kyrkor.”
Att den nyligen omvalde presidenten Victor Orban spelar på dessa nationella känslor är klart, till exempel genom att nyligen utnämna den 4 juni, dagen då Trianonfördraget undertecknades 1920, som ” Den nationella solidaritetens dag”.
Karta över Trianonfördraget: Treaty of Trianon 1920
Huruvida Orban tror att Vladimir Putin kan vara honom behjälplig är oklart, men han fick dock gratulationer av Putin härom veckan, efter sitt omval.
På sidan 131 frågar sig Dodds: ”Skulle Natos medlemmar åberopa artikel 5 i Nato-stadgan och komma till Norges hjälp om landet stod inför en militärliknande ockupation av Svalbard av […] ryska styrkor? Svaret på den frågan är grumligt av osäkerhet.” Hur skulle Ungern rösta?
Dodds bok gör att man ställer relevanta frågor.
I Tim Marshalls bok The Power of Geograph. Ten Maps that Reveal the Future of Our World (Elliott & Thompson Limited, 2021) ges en historisk bakgrund till vad som nu pågår bland annat vid Svarta havet. Här ett smakprov:
”Osmanerna hade redan territorium i Europa; så tidigt som på 1300-talet hade de anfallit Balkan. På 1480-talet erövrade de hamnar vid Svarta havet i det som nu är Ukraina och kunde med ökad marin kompetens hålla ryssarnas långsamt ökande makt på avstånd. De kunde nu koncentrera sig på västerlandet, där ottomanerna stod inför samma geografiska möjligheter och problem som moderna stater i regionen. Om du går rakt västerut från Istanbul kommer du in i ’Maritsa River Valley’ . Efter slingor runt till höger om Balkanbergen kommer du till den längsta floden i Europa: Donau. Denna del av floden ligger mellan ’Bessarabian Gap’ och ’Iron Gate’. Bessarabian Gap är det mellanliggande låglandet där Karpaterna slutar och Svarta havet börjar. Karpaterna löper i en 1500 kilometer lång båge ända upp norrut till de nedre delarna av Polen, och vägarna runt dem har alltid varit antingen den nordeuropeiska slätten, som den löper längs Östersjön, eller den Bessarabiska klyftan vid Svarta havet.
Om du håller gapet kontrollerar du den södra öst/väst-rutten. Järnporten är där Karpaterna har svängt runt genom Rumänien och möter Balkanbergen i Bulgarien. Donau rinner i en smal dal och innan en damm byggdes på 1960-talet fanns det en fruktad forssträcka som föll ner genom fyra tunna raviner utspridda längs flera mil. Vattnet är lugnare nu, men Järnporten förblir en kvävningspunkt [choke point] som, om du kontrollerar den, antingen kan vara en fast försvarspunkt eller nästa steg i ett framryckning. Osmanerna valde det senare. Wien ligger ovanför Järnporten på den pannoniska slätten mellan Karpaterna och Alperna. Donau passerar genom den på väg söderut innan den når Järnporten och sedan vidare till Svarta havet. Osmanerna var övertygade om att deras imperium söder om porten var säkert, men om de ville vara säkra på att ta och hålla den enorma, bördiga pannoniska slätten måste de också ta Wien. De försökte tre gånger, och vid det tredje försöket var de inte bara norr om Järnporten – de var norr, söder, öster och väster om ’Marmaria’. På 1500-talet hade osmanerna kontroll över större delen av Balkan och hade gjort razzior så långt nordväst som Wien och kontrollerade dagens Ungern.”
Dodds och Marshalls böcker är viktiga för att förstå geopolitikens logik.