Debatten om vårt förhållande till Nato tenderar att handla om kortsiktiga problem som den sittande ryske presidenten Putins agerande, vårt svaga försvar, akuta hot mot Baltikum m.m. Men ett beslut om vi ska söka medlemskap i Nato eller inte rör mera långsiktiga frågor, ”grand strategy”, en förändring som inte bara skulle beröra vårt land, utan den nordeuropeiska regionen och Europa som helhet. Geopolitiken förekommer således sällan i debatten. Men den svenska och – numera, sedan 1917 – den finska statens säkerhetsproblem är i grunden inte annorlunda än 1721, då freden i Nystad stadfäste det maktpolitiska skiftet i Nordeuropa från svensk dominans till rysk. Sedan dess har asymmetrin cementerats. Alla svenska och finska statsledningar har, sedan man efter den katastrofala freden 1809 och med hjälp av en importerad fransk marskalk insett sakernas tillstånd, haft att hantera denna asymmetri. Denna hantering kan i princip ske på tre olika sätt:
- ”Bandwagoning” vilket innebär att man försöker etablera ett rimligt gott förhållande med stormaktsgrannen som karl XIV Johan gjorde med 1812 års politik och Finland med VSB-pakten 1948–1989.
- Allians med annan stormakt som Sverige med England 1808–1809, Sverige med novembertraktaten 1855 (då Oscar I var frestad ingripa i Krimkriget på Englands och Frankrikes sida) och Finland 1918 och 1941–1944 med Tyskland.
- Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig för svensk del under större delen av tiden efter 1812; helt linjär har politiken givetvis inte varit, men detta har varit huvudlinjen. Alliansfriheten har efter det kalla krigets början successivt, och mot bakgrund av erfarenheterna under andra världskriget, kompletterats med visst praktiskt samarbete med Nato-stater, för den händelse det enda tänkbara krigsfallet skulle inträffa, nämligen någon form av rysk attack som skulle beröra Sverige.
Nu hävdar anhängarna av medlemskap i alliansen att det strategiska läget i Nordeuropa radikalt förändrats. De baltiska staterna har återfått sin självständighet och liksom Polen gått med i Nato. Alliansens utvidgning i vår region och provokativt ryskt uppträdande i luften och till sjöss har förvandlat regionen från ett lågspännings- till ett högspänningsområde. Ett ryskt angrepp i någon form mot ett eller flera baltiska stater kommer därför oundvikligen att involvera svenskt territorium, menar man. Risken har onekligen ökat markant. Men frågan blir då om man skall ta det politiskt laddade steget att söka medlemskap vilket skulle garantera att Sverige automatiskt kom med i en konflikt. Det finns ett uppenbart värde i att Sverige – och Finland – står för ett slags strategisk kontinuitet i regionen. Skall man ändra vår ”grand strategy” måste detta också ske i någon form av inrikespolitiskt samförstånd. Ett sådant föreligger inte. Och hur bedömer man Finlands situation? De allra flesta anhängarna av ett medlemskap bedyrar att en ändring av vår huvudlinje ska ske i tillsammans med Finland. Det finns onekligen mycket goda skäl för en dylik syn. Våra säkerhetspolitiska problem hänger nära samman. Man undrar dock ibland hur noga Nato-anhängarna satt sig in i Finlands läge, som ur geopolitisk synvinkel är annorlunda än Sveriges och vars eventuella Nato-anslutning oundvikligen får större konsekvenser än en svensk dylik.
Anmärkning. – Detta är ett inlägg av ambassadör Mats Bergquist i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift och Handlingar 4:2015. Bergquist är docent i statsvetenskap och har tidigare varit svenskt sändebud ibland annat Helsingfors och London. Hans medverkade i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Natomedlemskap! (Celanders 2014).