Den finske arméofficeren Marko Palokangas har bearbetat sin doktorsavhandling om olika typer av gerillaaktiviteter i Finlands krig och krigsplanering under 1900-talet och gett ut den på engelska. Boken bör bli ett värdefullt tillskott till den militärteoretiska diskussionen allmänt sett, och den levererar också värdefulla argument för behovet av ett försvarssystem som innefattar hela folket eller så stora delar av det som möjligt.
Irreguljär krigföring med mindre styrkor som opererar utan övergripande befäl, utan att möta fienden ansikte mot ansikte men slå första hand mot hans bakre delar och gärna bakom hans linjer har utövats långt tillbaka i historien. Den ingår i viss mån den folkliga legendfloran, men uppmärksamhet bland fackfolket fick den under 1800-talet som såg uppkomsten av massarméer och nationell befrielsekamp. Idén om folkbeväpning kan också sägas bygga på erfarenheterna från sådana former för att bekämpa en fiende.
På finsk mark förekom gerillastrider i rätt stor omfattning under kriget mot Ryssland 1808–09, och det var också en taktik som användes under det blodiga inbördeskriget på våren 1918, då Finland stod utan en egen här. Med tyskutbildade jägarsoldater som deltog på den vita och segrande sidan blev lättrörliga trupper som använde sig av olika slag av försåt en modell för krigföring i den armé som byggdes upp i det självständiga Finland. Gerillaaktiviteter integrerades i en försvarsmakt av mer traditionellt snitt, närmast som en fjärde försvarsgren.
Redan en finsk soldathandbok från 1920 slog fast att det här var ett synsätt som passade bra för ett land som Finland med dess speciella geografiska och territoriella förutsättningar: ”Genom att utkämpas bakom fiendens led drar ’det lilla kriget’ [grundbetydelsen av ordet gerilla; rec:s anm.] nytta av en mängd gerillaliknande aktiviteter som att skära av järnvägsförbindelser, vattenleder och telegraflinjer, förstöra stationer och broar och attackera godståg, kontrollpunkter, små enheter och vaktposter. Konstant och snabb rörlighet, plötsligt uppdykande och plötsligt försvinnande, utnyttjande av spioner och pålitliga vägvisare, av list och mod är förutsättningar för framgång.”
Detta var ett sätt att kompensera för demografisk litenhet. Det glesbefolkade landet hade också andra fördelar: det var vägfattigt och rikt på vildmark, rikt på sjösystem, floder och träskmark som gjorde det svårt för en invaderande och tungt beväpnad motståndare att avancera i terrängen. ”Fällor, bakhåll, sabotage och gömslen gjorde Finland till en besvärlig krigsskådeplats för en fiende som var överlägsen i styrka”, som Palokangas karakteriserar den tänkta taktiska situationen. Huvudsyftet: att slita sönder fiendens samband och sammanhållning och att spara på de egna soldaterna. Detta var också insikter som kom att tillämpas tämligen framgångsrikt under vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–44, båda utkämpade mot Sovjetunionen, där gerillarörelser fungerade som samordnade delar av större, fältslagsliknande operationer. Och under kalla kriget blev gerillametoderna till sin kärna oförändrade i krigsplanläggningen, konstaterar Palokangas.
Författaren lyckas åskådligt och med stor konkretion redogöra för både militärt tänkande och konkreta händelseutvecklingar under den angivna perioden, det vill säga Finlands hundraåriga existens som självständig stat. I en summerande diskussion förvånar sig Palokangas över att lärdomarna från den antikoloniala kampen, särskilt Vietnamkriget, nästan inte alls togs tillvara i generalernas och politikernas bedömanden, trots att gerillaoperationerna där hade visat sig vara nog så effektiva mot en stor krigsmaskin. Samtidigt ger krigshistorien vid handen, menar vår författande överstelöjtnant, ”att simulering av den överlägsna maktens metoder bara alltför ofta har varit ett recept för katastrofer”.
I själva verket började det smyga sig fram en kritisk strömning bland beslutsfattare och människorättsaktivister som gick ut på att gerillakrigares sabotageverksamhet inte går att förena med det moderna krigets lagar och rentav är att jämställa med terrorism. I Väst tycks den doktrinen ha slagit igenom att krig ska skötas av militärer och att dessas uppgift är att skydda befolkningen från kriget, inte att dra med den i fosterlandsförsvaret. I teknologiskt välutrustade yrkesarméer finns det ingen plats för gerillafasoner. Finland med sin värnpliktsarmé har dock inte övergivit optionen. Där förhastar man sig ej.
Anmält arbete:
Marko Palokangas, Exploding Wilderness. Guerilla-type Activities in the Finnish Art of War. National Defence University 2015. Finnish Defence Studies 20. 340 sidor.