Michail Gorbatjov, Boris Jeltsin och Vladimir Putin är helt olika som politiska ledare. De var dock var och en den ledare som Sovjetunionen/Ryssland behövde i en given situation och gjorde de insatser som då behövdes, även om de inte alltid kunde fullfölja dem.
Gorbatjov
Michail Gorbatjov lyftes fram till makten av den inflytelserike andre sekreteraren i Kommunistpartiets centralkommitté, Jurij Andropov. Denne såg till att Gorbatjov blev utsedd till sekreterare i Centralkommittén år 1978. Gorbatjov var då 46 år och fick ansvaret för jordbrukspolitiken. 1979 blev han kandidatmedlem och 1980 full medlem av Politbyrån.
Andropovs avsikt med att föra fram Gorbatjov var att åstadkomma en föryngring av partiets ålderstigna ledning och därmed också en modernisering av Sovjetunionen under partiets kontroll. Andropov, som dog 1984, låg också bakom att Gorbatjov valdes till partiets generalsekreterare den 11 mars 1985.
I vetskap om förhållandena i landet säger Gorbatjov samma dag till sin hustru till Raisa: Tak neljzja zjitj – Så kan man inte leva…
Oljepriset gick ned från 37 USD per fat 1979 till 17 år 1987 eller i 2003 USD från 103 till 30. Det var en av de främsta orsakerna till den sovjetiska ekonomins kollaps. Därtill kom de enormt höga försvarsutgifterna samt Gosplan-systemets ineffektivitet och sammanbrott.
Gorbatjov gör som generalsekreterare en rundresa i Ryssland och hans erfarenheter leder fram till förslagen om glasnost och perestrojka med början 1986. Media får bli friare och privatiserade kooperativ tillåts. Nye premiärministern Ryzjkov blir en effektiv medarbetare, utrikesminister Sjevardnadze likaså. Gorbatjovs förtrogne vän Alexander Jakovlev blir medlem av Politbyrån.
Inrikespolitiskt stöter Gorbatjov emellertid på motstånd dels från den konservativa falangen i Politbyrån, dels från Boris Jeltsin, som Gorbatjov själv hade tagit in i Politbyrån och gjort till partichef i Moskva. Det s.k. anti-alkoholprogrammet 1986–1988, för vilket Gorbatjov får ta ansvaret, blir en inrikespolitisk katastrof dels gentemot befolkningen, dels för statskassan som förlorar en stor del av sina inkomster.
Utrikespolitiskt går det bättre för Gorbatjov i kontakter med Storbritanniens Thatcher och USA:s Reagan. En sovjetisk-amerikansk principöverenskommelse nås i Reykjavik i oktober 1986 om de strategiska rustningarna. Gorbatjovs anförande i FN den 7 december 1988 får stor uppmärksamhet. 1989–1990 lyckas han nå en uppgörelse med västmakterna om Tysklands enande och det kalla krigets slut. I december 1990 får Gorbatjov Nobels fredspris
Åren 1989–1991 präglas av de politiska grälen och maktkampen mellan Gorbatjov och Jeltsin. Den sovjetiska ekonomin är i uselt skick och krafttag behövs. I diskussionen om De femhundra dagarnas program uppvisar Gorbatjov dock alltmer obeslutsamhet.
Den 15 mars 1990 ser Gorbatjov till att han blir vald till Sovjetunionens förste president av en urtima folkdeputerad kongress. Han var således aldrig folkvald i motsats till Jeltsin. Gorbatjovs nya projekt är att få till stånd ett nytt, mer demokratiskt unionsfördrag för Sovjetunionen med alla dess delrepubliker, som börjat sträva åt olika håll. Den 17 mars 1991 hålls en folkomröstning om Gorbatjovs unionsfördrag. I de 9 unionsrepubliker som deltog röstade 70 % för. Men det hade redan då gått för långt med självständighetssträvandena i Baltikum och Kaukasus.
Sedan går det fort. Den 12 juni 1991 (numera Rysslands nationaldag) väljs Jeltsin till president i den ryska rådsrepubliken. Den 18 augusti, då Gorbatjov är på semester, sker en misslyckad statskupp mot honom. Den 8 december – bakom ryggen på Gorbatjov – kommer Rysslands ledare Jeltsin, Ukrainas Kravtjuk och Vitrysslands Sjusjkevitj överens om att Sovjetunionen måste upplösas. Juldagen den 25 december 1991 tvingas Michail Gorbatjov avgå som Sovjetunionens president och Boris Jeltsin tar över som president i den Ryska federationen.
Gorbatjov misslyckades dock med att reformera den sovjetiska planekonomin och höja levnadsstandarden i landet; likaså att hålla ihop de sovjetiska rådsrepublikerna i en lösare och friare union. Orsakerna till detta var
– Hans inrikespolitiskt betvingade tvekan 1988–1989 inför motståndet inom kommunistpartiet och en ekonomisk kris i form av varubrist och inflation.
– Att glasnost och perestrojkan snabbt eldade på de undertryckta självständighetssträvandena i delrepublikerna. Unionsfördraget kom för sent.
– Att Jeltsin var en för stark och hänsynslös motståndare.
Jeltsin behandlade Gorbatjov illa efter hans avgång, vilket var en orsak till att han tio år senare sökte en efterträdare som inte behandlade honom lika illa. Gorbatjov var å sin sida bitter mot Jeltsin, vilket han inte visade offentligt men väl i sin sista memoarbok.
Optimist som han var sökte Gorbatjov att göra en politisk comeback i presidentvalet 1996 men fick endast 0,5 procent av rösterna.
Av de tre ryska presidenter jag lärt känna var Gorbatjov den som jag hade lättast att känna personlig sympati för. Vid våra möten var han alltid öppen och vänlig. Han var intresserad av Sverige och mycket engagerad i internationella frågor med en optimistisk livssyn. Gorbatjov och hans hustru Raisa stod varandra mycket nära. Hennes bortgång 1999 var ett hårt slag för honom.