Ann-Charlotte Marteus påstår i en krönika på liberala Expressens ledarsida (18/3), att det enda krig som neutraliteten och alliansfriheten hållit Sverige utanför var första världskriget. Under andra världskriget ”var det järnmalmsexporten som tjänade Sverige väl, eller geopolitisk bondtur, men knappast neutraliteten”.
Detta är sådant som kan diskuteras. I Sverige fanns i början av 1900-talet en stark lobby i konservativa och militära grupperingar, som eftersträvade en allians med Kejsartyskland. Överläggningar ägde rum på generalstabsnivå. Tyskaktivister fanns även inom socialdemokratin. Flera av dessa uteslöts ur partiet (exempelvis Yngve Larsson och Otto Järte). Liberala politiker var inte begeistrade i den tyska kopplingen. Svensk neutralitet hade starkt stöd inom folkrörelserna, som tidigare motsatt sig militärt ingripande mot uppstudsiga norrmän.
Under andra världskriget klarade sig Sverige undan smällar inte på grund av ”bondtur” eller ekonomiskt betingad eftergivenhet utan genom skickligt bedriven statskonst, som senast den liberalt sinnade militärhistorikern Kent Zetterberg har klarlagt i sin bok Sverige och Hitler 1939–1945. Ett bidrag till historien om Sverige och Tyskland under andra världskriget (Carlssons 2021). Svenska regeringen motsatte sig aktivt att delta i krigsinsatser.
Marteus menar, att neutraliteten inte heller var mycket att skryta med under 1800-talet, som allmänt har ansetts vara ett relativt fredligt århundrade. Hon tar miste. Det var inte bara Krimkriget (1853–56), som Sverige undslapp, därför att maktbalansen i Europa var som den var. Också det polska upproret mot rysk övermakt 1863 ställde sig Sverige utanför, liksom kriget mellan Danmark och Preussen 1864, även om svenska frivilliga enrollerade sig i bägge senare fallen. Men i den dansk-tyska kraftmätningen var det nära, att Sverige uppgivit sin neutrala position och trätt in på dansk sida.
Detta har utretts på ett förträffligt sätt av en stor liberal publicist, Per T Ohlsson, nyligen bortgången, i boken 100 år av tillväxt. Johan August Gripenstedt och den liberala revolutionen (Brombergs 1994, s. 146–159). Det var på håret, att kung Karl XV och junkrarna i kretsen kring honom hade inskridit som krigförande mot Preussen (och Österrike). Kungen hade strött alliansförpliktelser omkring sig – dåtidens variant av solidaritetsförklaringar – och under den polska krisen hyste han ”diffusa planer på att Sverige och Danmark skulle göra gemensam sak med Napoleon III i ett europeiskt härtåg mot Ryssland”, skriver Ohlsson. I Köpenhamn satt den svenske ministern Henning Hamilton (en ekonomisk svindlare, som det senare visade sig) och utformade en dansk svensk allianstraktat. Den svenska utfästelsen skulle bestå av ”20000 man fullt rustade och beväpnade på krigsfot”. Detta i en situation när den svenska krigsmakten låg för fäfot.
Per T Ohlsson skildrar dramatiken. Den enda återhållande kraften i den svenska statsrådskretsen var från början finansministern, J. A. Gripenstedt. Han tog kungen i örat under en het överläggning på dennes favoritslott Ulriksdal i Solna. Gripenstedt hotade med sin avgång, också indirekt med revolt genom att påminna om Karl XII:s och Gustav IVAdolfs öden. Ohlsson citerar en nedteckning från Ulriksdalsmötet av Gripenstedt själv. Kungen hade frågat vad finansministern menade, när han sagt, att det inte räckte med att ”följa det rätta”, då medel därför saknades:
”Jo! Eders Majestät, jag menar just exempel ur vår egen historia. Jag menar först och främst den hjältekonung, som visserligen hade rätten på sin sida men som inte tillräckligt beräknade sitt rikes tillgångar, utan drev denna rätt till en oförsonlig höjd att icke blott han nedsatte vårt land från den höga ställningen det förut innehaft bland nationerna, utan han föll själv därvid såsom ett blodigt offer vartill kom att omkring en tredjedel av fosterlandet lösrycktes från detsamma. Jag menar dessutom, Eders Majestät! en annan konung ännu olyckligare både till sina handlingar och sitt slut – även han kan sägas ha haft rätten på sin sida men genom oförnuftet av sina handlingar eller genom att liksom försöka köra huvudet genom väggen och utföra det omöjliga blev slutet att han icke allenast krossade sin panna och förspillde sin krona, utan också att fäderneslandet ännu en gång förlorade mer än tredjedelen av sitt område.”
Baronen Gripenstedt talade, skriver han om sig själv, ”med något förhöjd stämma”. Han hade redan 1855 motsatt sig den så kallade novembertraktaten, som Oscar I drivit igenom för att få Sverige att sluta upp kring England och Frankrike mot Ryssland. Nu skrotades även 1863–64 års alliansplaner. Sverige kunde fortsätta att bygga ut sitt järnvägsnät – med tyska lån.