Det är inte möjligt att läsa den före detta EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks senaste debattartikel (Svenska Dagbladet 16/8) om svensk säkerhetspolitik utan att småle. Är det verkligen en politiker från Sverige som har skrivit detta? tänker jag. Han vill, skriver han, att vi ska frigöra oss från en ”förhoppningspolitik” – och med det menar han ”för länge sedan krusade [sic] förhoppningar om en fredlig omvärld”. Fred står inte längre på dagordningen, militära allianser gör det. ”För Sveriges del”, hävdar han i en slutkläm, ”kräver det omedelbarhet”. Vilket inte går att förstå. Omedelbarhet betyder, om man googlar på saken, ”spontanitet”, ”naturlighet”, ”omedelbar närhet”, och enligt Svenska Akademiens Ordbok är den första betydelsen av ordet omedelbar: ”som utan mellanled är förbunden l. har samband med ngt; som sker […] utan förmedling av ngn l. ngt l. utan omvägar l. mellanhänder o. d.”.
Men vad Nato-lobbyisten Hökmark vill är ju just att svensk säkerhet ska ta omvägar via mellanländer, det vill säga förankras i andra makters goda vilja och nyckfulla uppträdande. Hans egen förhoppning – för vad är det annat? – är att Sverige ska bygga sin ”säkerhet genom [andras] bindande och gemensamma åtaganden”. Men vad händer om det som binder bryts, det som är gemensamt sprängs? Som vi visat flera gånger på denna sajt, finns det ingen sanktionsregim inskriven i Nato-systemet, och detta är och förblir våra medlemskapsanhängares blinda fläck. Det kan inte ställas ut några garantier, för man kommer aldrig att kunna veta vad som händer, när vitala intressen står på spel. Det finns ingen förutsägbarhet. Det sägs idag att Nato-styrkor anländer till Norge, först när 500 norrmän har dödats under ett fientligt anfall. Ja, om sådana står till förfogande. Och vad säger att den siffran inte höjs vid en fullskalekonfrontation, i Europa eller annorstädes?
Natos fortsatta existens bygger på en fiendebild, men det är orimligt att tänka sig att en sådan fiendebild ska delas av alla i alliansen ingående medlemmar, än mindre förstås av dem som står utanför. Stater har sina divergerande intressen och prioriteringar – har inte detta stått fullkomligt klart under senare års europeiska konvulsioner om hur migrations- och asylfrågorna bör hanteras? – och altruistiska proklamationer saknar för det mesta all substans. Det är det konkreta handlandet som måste bedömas. Nato som organisation och enskilda Nato-stater har efter kalla krigets slut utfört dåd som småstaten Sverige, i insett egenintresse, borde ha distanserat sig från. Så har långt ifrån alltid skett. Sverige har därmed bidragit till att destabilisera en regelstyrd världsordning, det vill säga grusa ”förhoppningar om en fredlig omvärld”. Där har vi ett problem.
Men den före detta riksdagsmannen och partisekreteraren Gunnar Hökmark vill ha mer av detta. Han vidgar hot- och fiendebilden, han talar dunkelt om ”mångfalden av hot på konfliktskalans alla nivåer” och om en ”despoternas kollegialitet”. ”Även utvecklingen långt bort slår mot förutsättningarna för svensk säkerhet”, påstår han i en formulering som inte är alldeles glasklar. Men det visar sig att det är Kina, ”nya sidenvägen” och Shanghai Co-operation Organisation som leker honom i hågen, liksom givetvis Saudiarabien, Iran, Nordkorea, inte alltid så såta vänner. Men är det verkligen sådana globala bekymmer och utmaningar som bör styra svensk säkerhetspolitik? Det är allvarligt nog, när en svensk utrikesminister lägger sig i hur olika stater ska styras, exempelvis Venezuela. Men åter: Hökmark vill ha mer och mer av detta. I hans artikel förekommer inte en enda referens till folkrätten (han talar om ”internationell rätt”) och FN-stadgans regelverk. Om USA faller ifrån (vad blir det då av Nato?), oroar han sig, kan EU komma att ”bli ensam försörjare av gemensam europeisk säkerhet”. Försörjare! Menar den moderate politikern att EU ska vara en försörjningsinrättning? Man trodde annars att Palme-erans ”gemensam säkerhet” (se Claes Arvidssons utbrott: https://kkrva.se/vart-seglivad-utanforskap/) var en förbrukad glosa på sina håll – men bedrog sig.
Säkerhet får man genom att skapa förtroendefulla relationer till den närmaste omvärlden och bygga nationell värnkraft. Hökmarks säkerhetsplattform bygger på raka motsatsen: misstroende, nålstick mot tyranner, krigskoalitioner. Alla ägg i en och samma korg! Ytterst obetänksamt.