Som bekant får vi ständigt goda råd om hur vi ska förhålla oss till ”främmande propaganda”. Vi uppmanas, helt riktigt, att eftersöka ursprunget till informationen, vara källkritiska och så vidare. De goda råden glömmer dock att propagandan inte bara kommer från ett väderstreck. Man upplyser inte alltid om att den mest effektiva formen för propaganda är sanningsenliga utsagor, om än selektivt utvalda, vinklade sanningar. Ren desinformation är riskabel eftersom den lätt avslöjas, om så bara på grund av sina inre motsägelser.
Om Gustav III:s krig 1788–1790 var en medioker historia, som bara rena turen hindrare från att sluta i en katastrof så förhåller det sig tvärtom med den propaganda han levererade. Den framstår förvånansvärt ”modern”, ja man grips nästan av motvillig beundran över kungens propagandistgiska slughet. Det följande bygger på Stig Bobergs spännande bok Kunglig krigspropaganda (Akademiförlaget, 1967).
Förutsättningarna i Sverige 1788
Gustav III:s krig var inte bara ett krig mot en utländsk makt, utan också mot inhemska motståndare, vilka i praktiken var uteslutna från att begagna svenska tryckpressar. Redan i tryckfrihetsförordningen 1774 hade spärrar byggts in för att skydda konung, regering och regeringssätt från kritik. 1780 lades ansvaret på boktryckarna, och 1787 utfärdades en varning mot ”obehöriga och vrånga omdömen”. Enda undantaget utgjordes av riksdagsprotokoll och -memorial. Men dessa nådde bara en elit inom samhället. För de oppositionella återstod endast handskrifter som kopierades från hand till hand (jfr samizdat i Sovjetunionen) samt att trycka skrifter på svenska i utlandet. Det långsamt ökande utbudet av dagspress eller veckoutgivna tidningar stod dock under censur och innehållet kontrollerades helt av kungen. Det fanns alltså små möjligheter att bedriva källkritik.
Gustav III:s propagandastrategi
Gustav III hade tre målgrupper eller inriktningar för sin propaganda: präster, borgare och bönder inom det egna folket som skulle övertygas om krigets nödvändighet, de ledande kretsarna i Europa som skulle varnas för faran av Rysslands expansion samt till sist, och lite paradoxalt, den svenska adeln, kungens ståndsbröder, som skulle diskrediteras så mycket som möjligt.
I sin propaganda utgör bara en liten del desinformation, medan huvuddelen är sanningar, om än selektivt utvalda. Det skulle visa sig att den senare är mycket mer framgångsrik än den förra.
Svensk desinformation
Direkt lögnaktiga påståenden är mest framträdande i den militära propagandan. Kriget var från början tänkt som ett blixtkrig där S:t Petersburg skulle erövras genom en svensk kraftfull och överraskande landstigning. Istället mötte ryska flottan. Slaget vid ön Hogland den 17 juli 1788 slutade i och för sig ”oavgjort”, men var strategiskt ett stort svensk nederlag eftersom nu hela överraskningsmomentet hade gått förlorat. Icke desto mindre framställdes det, och firades, som en stor svensk seger.
Under resten av kriget, fram till slaget vid Svensksund den 9 juli 1790, fortsatte den svenska desinformationen genom att blåsa upp skärmytslingar och mindre bataljer, både till lands och till sjöss i den mån dessa slutade i svenska segrar, genom att tysta ner eller inte nämna nederlagen. Av Bobergs bok får man intrycket att den ryska propagandan var klart underlägsen den svenska i omfång och ”timing”.
”Viborgska gatloppet” den 3 juli 1790, där många svenska örlogsskepp gick förlorade, betraktades som en seger först efter den spektakulära triumfen vid Svensksund sex dagar senare. Det medförde att gatloppet meddelades i pressen i en kort notis först den 15 juli, trots att den hade varit känd i Stockholm flera dagar dessförinnan. En utförligare rapport om gatloppet publicerades i de ledande tidningarna Stockholm Posten och Dagligt Allehanda den 21 juli, om slaget vid Svensksund redan dagen efter.
Långsamheten med att underrätta om ”Viborgska gatloppet” och snabbheten att meddela om Svensksund hade till följd att Hamburgische Correspondent kom att publicera bägge nyheterna samma dag, den 27 juli (Boberg, s. 111–13).
”Sanningsenlig” svensk propaganda
Gustav III insåg, liksom både BBC och Joseph Goebbels gjorde under andra världskriget, att sanningen, om än selektiv, utgör den bästa propagandan:
- Ryssland hade, otvivelaktigt, som Gustav III:s propaganda framhävde, bedrivit en expansiv politik sedan Peter den Store grundlagt S:t Petersburg 1703.
Men huvudstötarna hade satts in mer i söder, kring Svarta havet, snarare än kring Östersjön. Att de före detta svenska provinserna Estland och Livland under Stora nordiska kriget gått ”förlorade” sammanhängde dock mest med att de baltiska baronerna ville komma bort det svenska enväldet under vilket man ansåg sig riskera reduktioner av den typ som Karl XI hade genomfört några decennier tidigare.
- Ryssland hade, otvivelaktigt, som Gustav III:s propaganda framhävde, blandat sig i Sveriges inre angelägenheter, främst under den så kallade frihetstiden (1721–1772), genom intriger och mutor.
Men detsamma kunde sägas om alla de andra stormakterna Frankrike, Preussen, Danmark och Storbritannien. De 12 000 ryska soldater, som 1743–1744 hade varit stationerade på svensk mark, hade kommit dit inbjudna av regeringen i Stockholm, för att vid behov kunna sättas in mot förnyade danskvänliga upprorsrörelser i efterdyningarna av Dalupproret. (Se min bok Den farliga hjälpen, Ordfront 1981)
- Ryssland hade, otvivelaktigt, som Gustav III:s propaganda framhävde, begått grymheter i Finland under ”Stora ofreden” (1713–1721).
Men det hade också Sverige, i bland annat Polen, Tyskland och Ryssland. I den polska nationalsången från 1797 nämns Sverige som fiende men inte Ryssland. Vidare hade förhållanderna i Finland under ”Lilla ofreden”, den ryska ockupationen (1742–1743), varit helt annorlunda och fredligare än tjugo år tidigare. Ämbetsmännen stannade kvar på sina poster, och bara befolkningen på Åland lär ha sökt sig till Sverige som flyktingar.
- Ryssland hade, otvivelaktigt, som Gustav III:s propaganda framhävde, försökt avskilja Finland från Sverige. Redan 1742 hade kejsarinnan Elisabeth sänt ut en proklamation om ett ”oberoende” Finland under ryskt ”skydd”.
Men i handling hade ryssarna varit ovilliga att överta ett stort halvöde landområde utan strategisk eller ekonomisk betydelse. I freden 1721 i Nystad lämnade man Finland och behöll bara det stycke land, innehållande Viborg och Sordavala, som ansågs säkra S:t Petersburgs militära säkerhet. Likaså efter freden i Åbo 1743 då man utökade sitt territorium med en landremsa vid Finska viken som innehöll fästningen Nyslott och Fredrikshamn*).
- Ryssland hade, otvivelaktigt, som Gustav III:s propaganda framhävde, skaffat sig bundsförvanter inom de högsta samhällsklasserna, bland svenska och finländska adelsmän, som gärna hade sett inskränkningar i den breda folklagrens begränsade, men dock för sin tid, relativt stora demokratiska rättigheter.
Men på grund av Gustav III:s censur var det bara de ”bildade klasserna” som genom sin interna nyhetsförmedling kunde skapa sig en bild av hur ansvarslöst och inkompetent kungen inlett och fortsatt sitt krig. Dessutom bestod de revolterande officerarna i Anjalaförbundet inte bara av landsförrädiska separatister, utan av också av helt lojala officerare. Till och med kungens bror Karl, som ledde flottan ute på Finska viken, var sympatiskt inställd.
Inre och yttre propaganda
Boberg beskriver i sin bok detaljerat hur denna ”sanningsenliga” propaganda skickligt spreds över Sverige och Europa. I Sverige låg tonvikten vid punkterna 3 och 5, för utlandet vid punkt 1. Med stöd av prästerskapets, sin tids främsta inhemska opinionsförmedlare, spreds bilden av grymma kosacker och landsförrädiska adelsmän, medan opinionen ute i Europa skulle påverkas av föreställningar om Rysslands expansion västerut.
Den inre propagandan, där Gustav III hänsynslöst – och framgångsrikt – utnyttjade de breda folklagrens förakt för eller hat emot adeln, är ganska förvånande, ja paradoxal. Kungen var ju på inget sätt en fiende till aristokrati och feodalism. Tvärtom skulle han efter freden i Väärälä 1790 göra upp planer för att ingripa på den rojalistiskt-aristokratiska sidan i Frankrike.
Den yttre propagandan skedde främst genom anti-ryska skrifter på en mängd språk (franska, tyska, polska, svenska och finska). De publicerades anonymt eller utan att deras svenska ursprung var uppenbart. Gustav III lade också stor vikt vid att få in sin propaganda i den tidens ledande kontinentala tidningar, främst i Nordtyskland, Nederländerna, Polen och Frankrike, men också vid att förhindra att Rysslands propaganda nådde ut. Detta skedde genom hot eller mutor, medan man samtidigt anklagade Ryssland för att bedriva liknande politik!
Tidlös teknik
I avslutningen av sin bok skriver Boberg att Gustav III:s intensiva propaganda visar att 1780-talets Sverige inte saknade medel och verktyg för en intensiv bearbetning av folkstämningen i både Sverige och utlandet. När man tar del av hans framställning i alla dess spännande detaljer undrar man om så mycket har ändrat sig på 230 år, Internet, appar, TV och radio till trots.
*) Det finns goda grunder att anta att kejsar Alexander I i freden 1809 hade nöjt sig med att Sverige avträdde området kring Sveaborg, eventuellt också Hangö. Men när den finländska ”bildade klassen” hade visat sitt intresse att underordna sig Ryssland och sköta administrationen, så förvandlades den östra svenska riksdelen till ryskt storfurstendöme. Ryssarnas prioriteringar är desamma fram till andra världskriget, då man försäkrade sig om först området kring Viborg–Sordavala samt Hangö, efter 1945 utbytt mot Porkala udde. Den senares betydelse som skydd för S:t Petersburg försvann i och med tillkomsten av interkontinental robotkrigföring, och området återlämnades 1954.
Anmärkning. – Författaren är meteorolog och amatörhistoriker samt har tidigare skrivit på denna sajt.