Har vi en politiserande överbefälhavare med egen agenda?

Utgivarna

Den 6 november presenterade ÖB sitt råd till regeringen för försvarets inriktning Det militära rådet är tänkt som ett underlag inför riksdagens försvarsbeslut, som ska fattas 2024, och det pekar ut hur det svenska försvaret enligt ÖB ska utformas 2025–2035.

ÖB anger hotet på sikt från det starkt försvagade Ryssland som avgörande.

– Det är inte en fråga om, utan när rysk militär förmåga är tillbaka på bredden efter förluster i Ukraina, säger Bydén, och tillägger att Sverige måste vara berett på att Ryssland kan angripa andra länder efter Ukraina. (DN 7 nov)

Det ÖB sedan presenterar går i linje med den politik han profilerat sig för under de senaste åren: prioritering av deltagande i Natos operationer, satsning på uppbyggnad av insatsstyrkor för användning utanför landets gränser och fokus på förberedelse för att omvandla Sverige till ett bas- och transiteringsland för Nato-styrkor.

Uppbyggnaden av ett svenskt territorialförsvar har uppenbarligen varit en läpparnas bekännelse som inte motsvaras av några förslag eller beslut som innebär ökade markstyrkor. Inriktningen verkar framförallt vara på begränsade styrkor av yrkessoldater som smidigt och tillmötesgående kan hanteras av det militära högkvarteret för expeditionella och lojalitetsbekräftande uppdrag i utlandet.

Än idag står försvaret och stampar på samma fläck med en och halv brigad. Försvarsbeslutet från 2020 slog fast att antalet brigader skulle ökas till fyra. Det är sanslöst att detta inte infriats och ej heller inom överblickbar tid kommer att kunna nås. Och det är fortfarande en alltför liten markstyrka för ett land med så stor landyta som Sveriges, men beslutet angav dock en viljeinriktning och inget av riksdagens partier ville backa från målsättningen att hela landet skulle försvaras. ÖB driver dock politiken i helt fel riktning.

Nu kommer alltså ÖB med sitt råd till regeringen att ett beslut om ytterligare två brigader skall skjuts på framtiden, fram mot 2035 enligt vad ÖB säger till GP.

Dessutom skall dessa ytterligare två brigader, om de någon gång kommer att etableras, sättas in, inte i första hand för Sveriges försvar, utan utanför landets gränser.

Något folkförsvar handlar det sannerligen inte om. ÖB säger sig vilja öka antalet värnpliktiga till 10 000 år 2030. Idag är målsättningen 8000 men i verkligheten utbildas 5000 – 6000.

ÖB anger sex prioriterade områden för försvaret till 2035:

Där finns satsning på luftförsvar och att kunna ingå i Natos integrerade luft- och robotförsvar.

Vidare att förbereda så att Sverige blir bas- och transiteringsområde för Nato-styrkor med allt vad det kan innebära i form av äventyrlighet och riskfyllt utelämnande till andras taktik och strategi.

Ingen prioritering anges för ett svenskt territorialförsvar, och ÖB går helt emot att bygga ut markstyrkorna med nya förband och förläggningsorter ute i landet, som kan säkra den nödvändiga lokala förankringen och rekryteringen.

ÖB har tidigare gått in i försvars- och säkerhetspolitiken på ett sätt som strider mot hans roll som svensk militär som har att följa politiska beslut.

I juli 2018 skapade han rubriker genom att sticka ut hakan om svenskt Nato-medlemskap och klagade på att politikerna inte riktigt förstod frågan om medlemskap.

I december 2021 uppmanade ÖB USA att skicka fler trupper till Europa om Ukrainakrisen förvärrades.

Sverige tycks ha en politiserande ÖB som inte medverkar till att bygga upp ett nationellt territorialförsvar. Dessvärre är han i ledande kretsar inte ensam om det.

Men det är nog så att det inte ens för det militärpolitiska etablissemanget är tillrådligt att avvika helt från vad nationellt och lokalt förankrat försvar av landet i dess helhet innebär. Att inte se till det kan ha ett politiskt pris att betala.