Frågan ställs efter utbrottet av Ukrainakriget den 24 februari.
Svaret är både ja och nej. Orsaken är att utvecklingen i Ryssland varit ryckig och påverkats av flera olika faktorer som
- Det historiska arvet från Tsartiden och från Sovjetunionen
- En instabil ekonomisk utveckling förorsakad av systemkollapsen1992 och fluktuerande råvarupriser
- Rivaliteten med västmakterna
- De ryska säkerhetsorganens starka ställning och sovjetiska världsbild
- Personen Vladimir Putin
Vissa perioder har det gått bra för Ryssland, till exempel under avspänningsåren på 1970-talet, efter Gorbatjovs makttillträde 1987–1989, under Putins första mandatperiod 2000–2004, under oljeboomen 1999–2009, Medvedevs presidentperiod 2008–2012. Då har bedömningarna blivit positiva beträffande utvecklingen i Ryssland och relationerna med västländerna.
Under andra perioder, särskilt hela det svåra 1990-talet som präglades av Sovjetunionens kollaps, och perioden efter 2012, då den inrikespolitiska repressionen tilltog i Ryssland ledd av Putin och säkerhetsorganen, har bedömningarna varit mycket mera negativa.
Det historiska arvet
Ryssland har haft en mycket dramatisk historia som präglat dess befolkning och dess ledare.
I ett destillat kan man säga att de inneboende faktorer som fortfarande gör sig gällande är den politiska toppstyrningen; stuprörsmentaliteten som försvårar samverkan mellan olika organ; den bristande tilliten till myndigheterna från befolkningens sida beroende på korruption mm; den förlorade stormaktsprestigen, mindervärdighetskomplexet/avundsjukan mot/längtan till de framgångsrika västländerna; en samtidigt stark rysk nationalkänsla som tar sig uttryck i uppfattningen att ryssar är det ledande folket i den slaviska sfären; en upplevelse hos många ryssar att Ryssland alltför ofta har invaderats av utländska härar och fortfarande är omgivet av potentiella fiender och därför behöver en särskild skyddszon.
En instabil ekonomisk utveckling
Det sovjetiska ekonomiska plansystemet rasade som ett korthus 1989–1992. 1990-talet blev en förfärlig tillvaro för flertalet ryssar. All ekonomisk stabilitet försvann, byteshandel och personlig självförsörjning tog över, kriminalitet och korruption frodades, det politiska styret förföll. Inte undra på att den politiska och ekonomiska stabilitet som inträdde med president Putins tillträde våren 2000 upplevdes positivt. Från 1999 till 2009 steg den ryska medellönen från motsvarande 100 dollar/månaden till 1000 dollar/månaden. Det var nu inte bara Putins förtjänst utan främst de stigande råvaruprisernas.
Sedan 2012 har det däremot gått utför med reallöneutvecklingen i Ryssland. Det har dramatiskt accelererat sedan kriget i Ukraina börjat och Västs ekonomiska krigföring mot Ryssland slagit till.
Efter Sovjetunionens kollaps har det ryska folket upplevt allvarliga ekonomiska kriser 1991–1994, 1998–1999, 2010–2012, 2022–? Det är mer än vad något annan europeisk befolkning fått utstå, möjligen med undantag av Ukrainas.
Dessa kraftiga och plötsliga förändringar i rysk ekonomi försvårar långsiktiga bedömningar.
Rivaliteten med västmakterna
Rivaliteten med västmakterna präglade Sovjetunionens utrikespolitik liksom det gör Rysslands. NATO:s utvidgning österut närmare Rysslands gränser är en särskild ”sore point”. Den ryska ledningen förblir övertygad om att Sovjetunionens president Michail Gorbatjov vid sina överläggningar med västmakternas ledare 1989–1991 fick ett politiskt åtagande av dem att NATO inte skulle utvidgas utanför det återförenade Tysklands gränser. Stöd för sin uppfattning kan ryssarna finna i de samtalsuppteckningar som publicerats av National Archives Foundation i Washington, i Mary Sarottes bok Not one inch, 2021, samt i Vladislav Zuboks utmärkta verk Collapse. The Fall of the Soviet Union, 2021.
Andra ryska tvistefrågor med Väst är:
- Ignorerandet av ryska synpunkter och intressen under Balkankrigen 1998–1991;
- USA:s angreppskrig på Irak 2003;
- Västs militära ingripande i Libyen 2011;
- Vad man menar är västligt inflytande på Georgien och Ukraina i samband med de så kallade färgrevolutionerna;
- USA:s uppsägning av alla rustningskontrollavtal med Ryssland från ABM-avtalet 2001 till Open Skies-avtalet 2021;
- De amerikanska anti-missilinstallationerna i Rumänien och Polen
- De konkurrerande amerikanska och ryska militära ingripandena i Syrien sedan 2015;
- Talet från USA:s och Natos sida om att Ukraina och Georgien kan bli medlemmar av NatoO och därmed militära utposter mot Ryssland; och
- Västs sanktioner och ekonomiska krigföring mot Ryssland som nu öppet sägs syfta till att krossa den ryska ekonomin och i princip åstadkomma regimförändring i Ryssland.
Från Västs sida ser det naturligtvis annorlunda ut:
– Det är inte Nato som har initierat någon utvidgning utan de från sovjetiskt ok i Östeuropa frigjorda staterna har själva valt att ansluta sig till Nato.
- Ryssland använde sig av chockerande militärt övervåld mot Georgien 2008.
- Ryssland har överhuvudtaget försökt påtvinga sina grannländer att iakttaga ryska intressen, vilket president Medvedev gav uttryck för när han 2008 talade om Rysslands behov av att ha grannzoner av ”privileged interests” omkring sig.
- Rysslands annektering av Krim var ett grovt folkrättsbrott.
- Rustningskontrollavtalen har sagts upp av USA därför att Ryssland har fuskat i sin tillämpning av avtalen.
- Ryssland utvecklar nya hotfulla strategiska vapen som hotar Västs säkerhet och utesluter inte användning av kärnvapen om Rysslands existens hotas, en otydlig definition.
- Och i synnerhet: Det är Ryssland som oprovocerat har anfallit Ukraina den 24 februari 2022 i strid med alla folkrättsliga normer.
- Dessutom strider den inrikespolitiska repressionen i Ryssland, som tilltagit sedan 2012, mot alla MR (mänskliga rättigheter) och andra regelverk för demokratiska stater.
När man läser dessa dystra litanior från bägge sidor skall man samtidigt komma ihåg att Ryssland och Väst faktiskt samarbetade periodvis i många frågor 1992–2012. Ryssland-Nato avtalet 1997 var ett exempel på detta, liksom Rysslands deltagande i G 8 och inträde i WTO 2003. Därtill kom ett mycket flitigt politiskt besöksutbyte under hela denna period.
Slutsatsen är dock att efter en period av relativt vänskapliga relationer 1992–2008, har förhållandet mellan Ryssland och Väst blivit allt sämre för att i samband med kriget i Ukraina i år nå kokpunkten och en situation, där bägge parter betraktar varandra som militära huvudfiender.
De ryska säkerhetsorganen
I Sovjetunionen 1917–1991 var det Kommunistpartiet som var det ledande samhällsorganet, det som hade ansvaret för den ryska statens fortbestånd.
I den Ryska Federationen är det säkerhetsorganen de så kallade ”siloviki”, varur Vladimir Putin är sprungen, som anser sig ha detta mandat. Organen är många.
Högst upp, under presidenten, har vi Säkerhetsrådet. Putin är ordförande. Mäktig exekutivsekreterare är Nikolaj Patrusjev, känd för sina nationalistiska och anti-västliga åsikter. På en nytillsatt post som vice ordförande i rådet finner vi förre presidenten Dmitrij Medvedev. När jag kände honom 2000–2004, framstod han som den snälle nallebjörnen i Kreml och det även under sin mandatperiod som president 2008–2012. Som vice ordförande i Säkerhetsrådet har han dock under Ukrainakonflikten intagit en mycket aggressiv hållning mot Väst i sina olika uttalanden. Är det en särskild uppgift han fått av Putin eller vill han meritera sig som Putins efterträdare?
I Säkerhetsrådet ingår även premiärministern, andra ledande ministrar som rapporterar direkt till presidenten, talmännen, cheferna för de olika säkerhetstjänsterna samt bland annat förre försvarsministern Sergej Ivanov, som länge har stått nära Putin.
Säkerhetsrådet är konstitutionellt ett viktigt organ, där alla betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut konfirmeras. Som framgick av det TV-sända mötet med Säkerhetsrådet den 21 februari 2022 är det dock en person som beslutar –president Putin.
Sovjetiska KGB:s efterträdarorgan är FSB, Federala säkerhetstjänsten. Det är såsom KGB en mycket stor myndighet med uppgifter främst inom Ryssland och i det så kallade nära utlandet till exempel Ukraina. Chefen heter sedan 2008 Alexander Bortnikov och arbetade tillsammans med Putin i St. Petersburg. Han anses stå Putin nära.
President Jeltsin försökte göra om KGB när han blev president 1991. Gränsbevakningen med sina 200 000 trupper bröts ut från KGB/FSB och blev en självständig myndighet. Putin återförde dem senare till FSB.
Jeltsin bröt även ut Utrikesunderrättelsetjänsten, SVR, ur FSB till en självständig myndighet, vilket den förblivit. Sedermera utrikes- och premiärministern Primakov blev SVR:s förste chef. Den nuvarande chefen heter Sergej Narysjkin. Han är Petersburgare liksom Putin och har tjänstgjort i Kreml och varit talman i Duman. På min tid i Moskva gjorde han ett gott intryck på mig.
Ett viktigt, relativt nytt organ är den s k Undersökningskommissionen, som har brutits ur Justitieministeriet och det statliga åklagarväsendet. Det engagerar sig i mål mot statens intressen, något som tolkas brett. Chefen, Alexander Bastrykin, står nära Putin, med vilken han var universitetskollega i St. Petersburg.
Ett nytt organ sedan 2016 är det så kallade Rosgvardija. Det skapades genom att man lyfte ut inrikestrupperna från Inrikesministeriet och slog samman dem med diverse andra halvmilitära enheter, som inte ingick i krigsmakten, till en organisation omfattande över 300 000 tusen man organiserade i ett 80-tal förband över hela Ryssland. Deras huvuduppgift är befolkningskontroll. De torde även användas i kriget i Ukraina. Rosgvardija lyder direkt under presidenten. Dess chef heter Viktor Zolotov och var tidigare livvakt hos såväl Jeltsin som Putin. I Rosgvardija ingår numera Presidentens säkerhetstjänst, FSO, med sina 50 000 man och särskilda uppgifter i samband med kärnvapenanvändning.
Ovanstående redovisning av säkerhetsorgan och specialförband är inte fullständig. Civilförsvarsministeriet har ca 75 000 militärt organiserad personal. Järnvägsmyndigheten 25 000. Halvmilitära enheter förekommer även fortsatt inom Inrikesministeriet, Justitieministeriet, Åklagarmyndigheten (Prokuraturan), Skatteministeriet. Därtill kommer naturligtvis Försvarsministeriet med Generalstaben och alla dess förband och enheter.
Slutsatsen av det hela är att säkerhetsorganen intar en mycket stor plats i det ryska samhället och att de har fått ökat inflytande under president Putins mandatperioder sedan 2012. Deras politiska inriktning är att under presidenten tillvarata nationens intressen, vilket ibland synes tolkas synnerligen vidlyftigt, tillåtande korruption med mera.
Personen Vladimir Putin
Putin har ett mycket stort ansvar för Rysslands utveckling sedan 1999, då president Jeltsin utnämnde honom till premiärminister och nominerade honom till sin efterträdare.
Jag vill hävda att Putin har företrätt olika inriktningar sedan han blev president den 7 maj 2000.
2000–2003 framstod han som en reformpresident efter den sjuklige Jeltsin och oligark-väldet under 1990-talet. Med hjälp av sin kompetente premiärminister Michail Kasianov och ministrar som German Gref och Aleksej Kudrin genomförde Putin viktiga skatte-, land- och administrativa reformer. Utrikespolitiskt framträdde Putin som en övertygad europé. Inför tyska förbundsdagen talade han 2001 om Rysslands intresse av samarbete med, ja medlemskap i EU. Han stödde president Bush J i samband med 9/11 dådet i New York 2001.
2003 blev horisonten mörkare. Putin lät sin medarbetare Igor Setjin ta över Rysslands största oljeföretag Yukos och fängslade dess ägare Michail Chodorkovskij. Jag upplevde hösten 2003 i Moskva som att avlyssningsmikrofonerna från sovjettiden åter slagits på. En känsla av osäkerhet och fruktan spred sig i samhället. Det varade ungefär ett halvår. 2003 reagerade Putin också skarpt mot USA:s angreppskrig i Irak, liksom Chirac och Kohl.
I september 2004 kom ett nytt orosmoln. I ett anförande den 12 september 2004 efter det fruktansvärda tjetjenska terrordådet mot en skola i Beslan talade Putin i mörka ordalag om utländska krafter som ville slita loss hela stycken från Ryssland.
I sitt anförande på den internationella säkerhetskonferensen i München den 7 februari 2007 talade Putin hårt klarspråk. Budskapet var att Ryssland inte längre skulle finna sig i amerikanska anspråk på världsdominans utan självständigt skulle hävda sina egna nationella intressen. Det bryska talet förvånade åhörarna i München men inte dem som en längre tid följt rysk politik.
När augustikriget 2008 med Georgien inträffade liksom vid västmaktsinterventionen i Libyen 2011 var Medvedev president och Putin premiärminister. Vid bägge tillfällena intog Putin en hårdare linje. Han kritiserade Medvedev för att denne hade gått med på att lägga ned Rysslands röst vid den avgörande röstningen om Libyen i FN:s säkerhetsråd, vilket öppnade vägen för den militära interventionen.
2012 återtog Putin presidentposten. Protesterna från stora grupper särskilt i Moskva (Bolotnaja-kravallerna) och i St. Petersburg mot denna kohandel mellan Putin och Medvedev, då de igen bytte poster, torde ha skakat om Putin. Protesterna, som slogs ned hårt, kunde ge en misstänksam Putin intrycket att en så kallad färgrevolution var på gång även i Ryssland liksom i Georgien, Kirgizistan och Ukraina. Sedan 2012 har den inrikespolitiska repressionen i Ryssland också blivit hårdare. Resten är historia såväl inrikespolitiskt – Nemtsov, Navalny, Memorial – som utrikespolitiskt – Syrien, Ukraina.
Vad personen Vladimir Putin beträffar är det uppenbart att han under senare blivit alltmer auktoritär. Han torde lyssna på få andra än sig själv. Han framstår som fylld av bitterhet över det sätt som Ryssland blivit behandlat av USA och EU under senare år med sanktioner och isoleringspolitik. Därtill torde Putin och hans meningsfränder bland siloviki känna en närmast atavistisk fruktan för att i synnerhet USA men även andra yttre fiender är inriktade på att försvaga Ryssland och frånta landet dess rättmätiga plats i världssamfundet.
Till detta kommer att Putin under coronapandemin de senaste två åren har självisolerat sig och grävt ner sig i slavisk historia och i den ryska stormaktstiden. Det har lett fram till hans egendomliga uppfattningar om Ukraina och det katastrofala krig som vi nu ser utspela sig.
Så har vi felbedömt Ryssland och Putin? Mitt svar är att vi inte har felbedömt Ryssland. Ryssland är som det är och utvecklas efter sina förhållanden och utifrån de impulser som kommer från utlandet. Allt detta går att förklara och förstå.
Vad gäller Putin gjorde de flesta av oss en riktig bedömning av honom under hans första två mandatperioder som president, då han verkade som en rationell, nationellt inriktad rysk reformpolitiker som ville styra upp Ryssland efter Sovjetunionens kollaps och 1990-talets förfall.
Däremot har många med mig underskattat de misstänksamma, totalitära och paranoida drag som blivit alltmer framträdande i Putins personlighet under de senaste 10 åren och nu exploderat i Ukraina kriget. Den rationalitet som vi har trott skulle bestå hos Putin finns inte längre. Han som skulle återupprätta Rysslands storhet förstör den nu. Den enda tröst vi kan ha är att Putin inte reagerar för evigt. För egen del tror jag på en regimförändring i Ryssland inom två år. Då kommer vi förhoppningsvis se ett mer normalt ledarskap i Ryssland. Det är något som vi måste förbereda oss för.