Tidigare i höst avled förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt vid närmare nittiosju års ålder. Han var fram till sin död ständigt närvarande i den politiska debatten, mer än trettio år efter sin avgång som kansler. Under dessa år gjorde han sig bemärkt som en framstående publicist. Man läste och lyssnade till vad han sade, men hans inflytande som före detta statsman blev begränsat.
Under sin tid i statens styrelse drev han fram en utrikespolitik som var både hård och återhållsam. Övertygad atlantist och Nato-supporter ställde han sig i slutet av 70-talet helhjärtat bakom Natos så kallade dubbelbeslut som riktades mot närvaron av sovjetiska medeldistansrobotar i det europeiska kärnlandet. Men han som själv hade deltagit i andra världskriget var långt ifrån någon krigshetsare. Hans ambition var att förebygga krigshoten.
Hans kommentarer till utvecklingen i omvärldens efter kalla krigets slut var syrligt-realistiska. Han såg inte Västalliansen som något självändamål. Politikens innehåll var för honom avgörande. Obetänksamt handlande på ömse håll kunde höja osäkerhetsnivåerna. Den ansvarsfulle politikern måste se till att sänka dem. Han ansåg, liksom till exempel Henry Kissinger, att de västliga och europeiska staterna på senare år uppträdde oskickligt gentemot Ryssland. Han var inte glad åt sanktionspolitiken mot detta land.
I den artikel ur Arbetarbladet från i våras, som vi länkar till nedan, gör han ett antal markeringar som inte har varit så vanliga i den svenska debatten.