I Nato-lobbyns hetspropaganda för anslutning till den militära Västalliansen ingår föreställningen, att svensk alliansfrihet har varit ett speciellt socialdemokratiskt patent. Detta är vilseledande. Det är faktiskt historieförfalskning.
Från Karl XIV Johan har ledande svenska statsmän värnat svensk alliansfrihet och neutralitet mellan stormakter. Det gäller – som vi har visat på denna sida – måttfulla liberaler som friherre Johan August Gripenstedt och greve Albert. Ehrensvärd. Det tidigare folkpartiet och dess föregångare var principfasta i sin neutralism, och det gäller i ännu högre grad bondeförbundet som i sitt motstånd mot krigsäventyr kunde verka närmast pacifistiskt.
Det gamla bondeståndet hade förlorat sina bästa söner i Sveriges många krig, och där framfördes under tidigt 1800-tal tanken på en demokratisk folkhär, som kunde motstå militaristisk aktivism och äventyrslusta. 1800-talsliberaler som S A Hedlund i Göteborg och S A Hedin i Stockholm förespråkade allmän värnplikt och demokratiska reformer i inrikespolitiken. De var också principiella neutralitetsanhängare. Borgarklassen ville bygga landet, inte strida i andra länder.
Av detta blev en politisk samsyn som kunde hålla krigsivern stången. Att Sverige eftersträvade att hålla sig utanför 1900-talets bägge världskrig, och lyckades med detta, var inget socialdemokratiskt mirakel. Ett försök att kuppa bort partiledaren Axel Pehrsson–Bramstorp vid bondeförbundets stämma 1941, ”Slaget vid Lund”, och föra partiet i tyskvänlig riktning misslyckades skändligen.
Den svenska neutraliteten under andra världskriget var gynnsam inte bara för det svenska folket utan också för våra grannar. Hit kom danska judar, norska motståndsmän, finska krigsbarn. Diplomaten Raoul Wallenberg kunde utföra sina bedrifter i Budapest, därför att han representerade en neutral och icke-krigförande stat där. Alternativet, att Sverige skulle ut och kriga, fanns inte hos ansvariga politiker.
Eftergifter till andra krigförande var nödvändiga. Dem som gjordes till Tyskland var det främst högerstatsråd i samlingsregeringen som förespråkade – med argumentet att hålla Sverige utanför kriget. Efter kriget kom Dag Hammarskjöld, som kabinettsekreterare och minister hos Undén och senare FN:s andre generalsekreterare, att balansera mellan stormakterna.
Det har alltså inte funnits en ”socialdemokratisk säkerhetspolitik”. Denna har varit nationell. Den har också varit rationell, icke-idealistisk, inte värdegrundad. Den har stötts av Thorbjörn Fälldin och Karin Söder, av Ola Ullsten och Hans Blix. Först efter kalla krigets slut börjar den nationella samsynen spricka. Det ena partiet efter det andra byter fot och bryter med sitt förflutna. Det uppkommer en osäkerhet om vart Sverige ska ta vägen. Ideologer ges företräde framför pragmatiker. Politiker vacklar; sådant kallas ibland för populism (fast i just denna fråga godtas den och blir publicistiskt mainstream).
Vårt land har sannerligen varit utsatt och hotat under den drygt tvåhundraåriga freden. Nationalliberalen August Blanche varnade i mitten av förrförra seklet för ”den ryska kolossens framrullande”, också västerut. Blanche blev en av den frivilliga skarpskytterörelsens inspiratörer och organisatörer. Man rustade till försvar, inte erövring. Det fanns på sina håll en misstanke om att Sverige kunde delas mitt itu, med Ryssland som en angriparmakt.
Samtidigt gjorde sig svenska kapitalister stora förmögenheter i Ryssland. Det var först oktoberrevolutionen 1917 som satte käppar i hjulet för deras verksamhet i den staten. En av de framgångsrika bröderna Nobel vanns som bekant för fredens sak. Han tillverkade krigsmedel men verkade för avrustning. En stor svensk som kunde hålla många tankar i huvudet samtidigt.
I dagens läge behöver Sveriges försvarskraft förstärkas; behovet har funnits länge. Men det måste ske på sådant sätt, att vi inte ses som del av en anfallande part. Vår alliansfrihet är inte utslag av feghet utan av dristighet. Att den är av gammalt datum är ingen anledning att kasta den på sophögen – Förenta staternas Monreodoktrin från 1823 är alltjämt gällande.
Således: Vi viker oss inte. Vår solidaritet måste i första hand gälla det egna folket. Den utesluter på intet vis medkänsla med andra eller praktisk medmänsklighet. Men inga skulle tjäna på att vi gick i ledband, att vi sålde ut vår suveränitet – en ledstjärna för alla folk, världen över.
Nato-lobbyn önskar sig just detta. Den är märkvärdigt opatriotisk.