Den brittiske historieprofessorn Orlando Figes har nyligen givit ut den intressanta boken The Story of Russia (Bloomsbury Publishing 2022).
Klart läsvärda är kapitlen om mongolernas inflytande, tsarerna och gud, Ryssland närmar sig väst, Napoleons skugga, och ett imperium i kris. Därefter följer de likaså intressanta kapitlen ”Det revolutionära Ryssland”, ”Kriget i det gamla Ryssland” och ”Moderlandet”.
Men det är ändå det avslutande kapitlet ”Slutet” (”Ends”), som för dagen är det mest tankeväckande.
Författaren frågar: Hur långt kommer landets framtid att formas av dess förflutna? ”På många sätt verkar landet vara fångat i en återkommande cykel av dess historia. Två gånger under nittonhundratalet, 1917 och 1991, har den autokratiska staten brutit samman, bara för att återfödas i en annan form.” Han fortsätter: ”Ryssland ville vara en del av Europa, bli behandlat med respekt. Men om detta förkastades av västvärldens ledare, eller om de förödmjukade Ryssland, skulle landet tvingas beväpna sig mot väst. Nato och EU missade ett tillfälle att avsluta denna historiska cykel. I stället för att försöka få in Ryssland i nya säkerhetsarrangemang i Europa, höll Nato det isolerat. USA och dess nordatlantiska allierade agerade som om det kalla kriget hade ’vunnits’ av dem, och att Ryssland, den ’besegrade’ makten, inte behövde rådfrågas om konsekvenserna av den sovjetiska kollapsen i regioner där ryssarna hade historiska intressen.
Effekten av västs agerande var att förstärka ryssarnas förbittring mot väst. Mot bakgrund av år av antivästlig propaganda under det kalla kriget behövdes det inte mycket för att övertyga dem om att ett fientligt väst vägrade att erkänna deras land som jämlikt och utnyttjade dess svaghet för att förminska det. Detta var grunden på vilken Putin byggde sin antivästideologi. Och han vädjade till dem som hade förlorat på den sovjetiska kollapsen (anställda i den offentliga sektorn, tjänstemän, arbetare i de gamla statliga industrierna), vilka kämpade i den nu marknadsbaserade ekonomin som tvingats på dem, så som de såg det, av väst.”
Boken är rätt kortfattad och ger ingen omedelbar förklaring till Rysslands militära angrepp på Ukraina i februari 2022. Här får jag i stället hänvisa till tidigare inlägg på sajten:
https://www.alliansfriheten.se/ukrainakriget-orsaker/
https://www.alliansfriheten.se/nato-ukraina-%c2%ac-en-historik/
Hur tror då Orlando Figes att kriget slutar?
”Inget av de möjliga scenarierna bådar gott varken för Ryssland eller Ukraina. Ett militärt nederlag för Ryssland är den minst sannolika möjligheten, om en ’seger’ för Ukraina innebär, som många av dess ledare kräver, avlägsnande av alla ryska trupper från Ukrainas territorier. Även vid ett nederlag skulle Putinregimen troligen överleva, om än i en mer repressiv form och mer isolerad från det internationella samfundet. Putin kommer en dag att avgå […] men om det inte blir en revolution kommer hans system att fortsätta under ett annat ledarskap. Med sin kontroll av media, sina repressiva krafter och sina reserver av utländsk valuta är regimen för mäktig, till och med för en massbaserad opposition, som den vi såg till stöd för den fängslade ledaren Alexei Navalnyj, som utnyttjade en växande ilska och frustration över statlig korruption i slutet av 2010-talet och en allmän låg levnadsstandard. Som Rysslands historia visar har den autokratiska staten många gånger överlevt långa perioder av missnöje […]. Trettio år efter den kommunistiska diktaturens sammanbrott är Ryssland fortfarande svagt vad gäller genuina politiska partier, yrkesorganisationer, fackföreningar, konsumentorganisationer, medborgerliga grupper och föreningar – något som är grunden för demokrati. Intelligentian, som en gång tog rollen som nationens samvete, har idag föga inflytande. Kriget har försvagat den ytterligare, eftersom tiotusentals konstnärer, akademiker, journalister, vetenskapsmän och IT-specialister har flytt utomlands […].
Det andra möjliga scenariot är ett dödläge, en permanent frusen konflikt i Ukraina, med ryska trupper i Donbass och österut, men där ingendera sidan är beredd att stoppa striderna, och ingen verklig grund för konstruktiva fredssamtal finns så länge som ryssarna ockuperar dessa territorier. Åtta år av krig har hårdnat ukrainarnas beslutsamhet att inte kompromissa med ryssarna. För även om de gav upp landområden för fred, vilken garanti kunde de ha för att Ryssland inte skulle använda dessa som en framåtriktad bas för att förbereda en ny attack? Inget Putin säger går att lita på. Det är lika osannolikt att ukrainarna kommer att ge upp sitt mål om Nato-medlemskap, vilket är ett absolut krav från ryssarna. Från 2019 är det målet inskrivet i den ukrainska konstitutionen, så varje beslut att ta bort det skulle behöva godkännas av en nationell folkomröstning eller en omröstning i parlamentet, en process som skulle ta ’minst ett år’ enligt president Zelenskys uppskattning. Men för varje vecka som går kommer sannolikheten för att anta en sådan resolution att minska, eftersom det blir allt tydligare att ett Nato-medlemskap är den enda garantin för Ukrainas överlevnad som självständig stat (före den ryska invasionen var 55 procent av befolkningen för att gå med i Nato, men i slutet av mars [2022] hade den siffran stigit till 72 procent).”
Men framhåller författaren: ”I slutändan kommer Ukraina att tvingas nå en kompromiss med Kreml. Det finns inget annat sätt att stoppa detta krig. Och att göra det på bästa sätt för Ukraina, kräver internationella garantier. Och det innebär att väst måste fortsätta att beväpna ukrainarna till dess de vinner ett övertag, om än inte en fullständig seger. Men hur länge kan man räkna med väst? Trots allt tal om att ’stå med Ukraina’, skulle man verkligen riskera en direkt konflikt med Ryssland, eller tåla en förlamande brist på olja och gas, om ryssarna skulle minska försäljningen till väst? Putin kommer att räkna med att västvärldens beslutsamhet försvagas. Han räknar med att dess folk kommer att tröttna på kriget och bli mer bekymrade över sina egna problem. Han har inlett ett krig, vars förutsägbara effekter (inflation, livsmedelsbrist i Mellanöstern och Nordafrika, båda regionerna beroende av ukrainsk spannmål, samt massinvandring från dessa regioner till Europa) sannolikt på lång sikt kommer att destabilisera demokratier. Om det misslyckas, är Putin beredd att eskalera kriget, använda kärnvapen om det behövs, eftersom han tror att Nato kommer att backa för att undvika en direkt konfrontation med Ryssland. Så långt är han beredd att gå för att tvinga Ukraina tillbaka in i den ’ryska världen’.”
Orlando Figes tror att en rysk seger av något slag är det mest sannolika resultatet av detta krig, med tanke på de resurser som Kreml har till sitt förfogande. ”Men vilken sorts seger kan uppnås? Även om ryssarna nöjer sig med hela Donbass som sin ’seger’, kommer de fortfarande att stå kvar med problemet med ukrainskt uppror och civil olydnad, för att inte tala om de enorma kostnaderna för att återuppbygga städer som deras arméer har förstört. Den ryska ekonomin kommer att försvagas ytterligare av sanktioner. […] Isolerat från väst kommer Ryssland att tvingas vända sig österut, en vändning som accelererats av kriget och välkomnas av ett antal av Kremls ideologer, som tror att Rysslands framtid ligger i ett eurasiskt block, i motsats till västerländska liberala värderingar och USA:s globala makt, med Kina som sin främsta allierade. Med bara fossila bränslen, ädelmetaller och råvaror att erbjuda kineserna skulle Ryssland bli juniorpartnern i denna nya relation. Men med Kina skulle det utgöra ett farligt hot mot västvärldens intressen i de regioner i världen, från Indien till Mellanöstern, där nationalistiska rörelser och diktaturer kan utnyttja sitt lands kritik mot väst. Enligt Kremls uppfattning är detta ett krig inte bara om Ukraina utan om slutet på den USA-dominerade globala ordningenen […] Det är ett onödigt krig, född ur myter och Putins förvrängda läsningar av sitt lands historia. Om det inte snart stoppas kommer det att förstöra det bästa av Ryssland – de delar av dess kultur och samhälle som har berikat Europa i tusen år. Det Ryssland som kommer ur kriget kommer att bli fattigare, mer oförutsägbart och mer isolerat i världen. Det visar hur farliga myter kan vara när de används av diktatorer för att återuppfinna sitt lands förflutna. Rysslands framtid är osäker.”
Boken avslutas relativt hoppingivande: Det finns kapitel i Rysslands historia då landet kunde ha tagit en mer demokratisk väg. Och författaren lyfter fram den starka traditionen av ”självstyre i de medeltida stadsrepublikerna, i bondekommunerna, i kosack-hetmanaten samt inte minst i zemstvos [https://en.wikipedia.org/wiki/Zemstvo], vilka hade lagt grunden för en form av nationell styrelse. Det fanns tillfällen då man närmade sig en konstitutionell reform, bara för att sådana initiativ skulle omvandlas till tragedi 1917. Och i revolutionens kaos fanns det ögonblick då folket hade kunnat omforma staten i linje med gamla utopiska drömmar om social rättvisa och frihet. Dessa berättelser måste säkert vara en del av att förändra Rysslands öde.”
Orlando Figes bok är läsvärd och hans slutsats att Ukraina kommer att tvingas nå en kompromiss med Kreml verkar rimlig.