Slavofilins spöke härjar för närvarande i Europa. Åtminstone uppenbarar det sig i europeiska intellektuellas hjärnor. Slavofilin är det akut onda, i gestalt av den ryske presidenten Vladimir Putin. För inte länge sedan var det kommunismen som spökade, som var det onda. För vissa tänkare tycks slavofili och kommunism (eller bolsjevism, som man inledningsvis sade) vara samma sak.
Men så kan det ju inte vara. De ryska bolsjevikerna hade sina inspirationskällor i Väst. Ledargarnityret var i allmänhet högt bildat. Dess medlemmar hade studerat de tyska filosoferna och samhällsforskarna Marx och Engels. Flera av dem hade tillbringat år av exil i Västeuropa. De var inga ryska nationalister utan internationalister. Påfallande många hade judiskt påbrå. (Vilket i än högre grad gäller det mensjevikiska ledarskapet.)
De trodde – för en tid – på världsrevolutionen. Dess huvudstad skulle förläggas till Berlin. Efter första världskriget kom det till ett nära samarbete mellan förlorarmakterna Ryssland och Tyskland, båda ansedda och behandlade som parianationer (”Rapalloandan”). Det avbröts tvärt av nazisternas makttillträde 1933. Det är för övrigt intressant, att georgiern Josef Stalin beundrade tysk ekonomi och industri.
Och ja, det är sant, att Vladimir Putin inte hyser några varmare känslor för Lenin & Co. Gav de inte upp Finland och till slut även de baltiska provinserna? Nu anser en sådan tyckare som Lotta Lundberg (Svenska Dagbladet 20/6), med utsiktspunkt i Berlin, att denne Putin, efter Rysslands/Sovjetunionens nederlag i kalla kriget, skulle vara beredd att upprätta ett slavofilt Ryssland, från Vladivostok till Lissabon. Tsar Alexander I kom visserligen till Paris, men Stalin endast till Berlin.
Och varifrån skulle resurserna flyta? Efter kalla kriget är det ju västerlandet som har flyttat österut. Gamla slaviska bastioner har fallit. Ryssland har fått vidkännas en brain-drain av stora mått västerut. Europeiska företag har penetrerat rysk ekonomi (även om de för tillfället går på sparlåga där). Vilka framstående ryska intellektuella – bortsett från enstaka galenpannor – ingår idag i det slavofila stallet? Man får gå till döda andar, som Dostojevskij och Solzjenitsyn, för att få fram riktigt goda cigarrer.
Eurasiaterna kastar blickarna österut, inte västerut. De vill ha en buffert mot väst, inte expandera ditåt. Detta förutsätter goda förbindelser med övriga europeiska stormakter. Det folkrättsvidriga ingreppet i Ukraina har från första stund, ur Putinryskt perspektiv, visat sig vara ett gigantiskt missgrepp. Men Väst har också gjort missgrepp, förvisso av mindre allvarlig art.
Att det ryska har en särprägel, är inte mera anmärkningsvärt, än att det germanska, anglosaxiska, romanska har det – för att inte tala om andra kulturer och civilisationer. Men därur kommer inget ödesbestämt. Ta Turkiet! Under 1800-talet slöt sig den krympande osmanska makten allt närmare Tyskland. Efter krigsnederlaget 1918 behövde befälhavaren Mustafa Kemal (Atatürk) köra ut franska ockupanter från den turkiska landmassan. Men den stat, som han sedan skapade, hade starka drag av fransk republikanism och sekularism; den vinnlade sig också om goda förbindelser med sionism och judendom. Idag spelar Erdogan igen på osmansk-turanska strängar.
”Ondskans imperier” kan återfinnas både här och där, oavsett revolutioner och konstitutioner. Fixeringen vid det specifikt ryskt onda (Arvid Åhlund kallar det aningslöst för ”fascism”, Dagens Nyheter 20/6) förblindar. Ingenting är fastlåst i den internationella maktordningen.