Försvarsminister Peter Hultqvist höll den 12 mars ett anförande om Sveriges säkerhetspolitik på Chatham House’s Security and Defence Conference i London.
Hultqvist har inom regeringen varit den som mest aggressivt utmålat Ryssland som ett hot mot vårt land, och han definierar oupphörligen Ryssland som en fientlig makt.
Talet var ändå anmärkningsvärt på flera sätt. Sveriges alliansfria hållning nämndes inte en enda gång. Istället underströk försvarsministern att det är relationen med USA och Nato som utgör grunden för vår försvars- och säkerhetspolitik, även om det militära samarbetet med Finland också fanns med i bilden. Detta stämmer inte med vad Sveriges regering officiellt har lagt fast.
I Hultqvists värld kan Ryssland bara mötas genom att vi och USA/Nato rustar och samverkar militärt. Det som finns utöver militär upprustning är fortsatta sanktioner mot Ryssland. Hultqvist förespråkar i praktiken att Sverige ska vara en militär frontstat. Han avfärdar dialog, utbyte av kontakter, spänningsdämpande åtgärder: ”There can be no business as usual with Russia […]. The international sanctions imposed on Russia must remain.”
Den linje Hultqvist för fram är extrem också ur ett europeiskt perspektiv. Nato-länder som Frankrike och Italien önskar dialog och avspänning, och Tyskland vill bygga ut de ekonomiska förbindelserna med Ryska federationen.
Den konfrontativa politiken skiljer sig även från våra nordiska grannländers. I Finland har man sedan krigsåren sett till att alltid ha goda relationer till sitt östra grannland. I Norge oroar man sig för den pågående militära kapprustningen i norr mellan USA och Ryssland. Många norrmän ser USA:s militära närvaro inte bara som en garanti mot ett ryskt angrepp utan också som en fara för att landet dras in i en framtida stormaktskonflikt. Permanenta USA-baser i Nordnorge – ett brott mot Norges traditionella baspolitik – är ingen försäkring mot krig utan kan medföra att Norge blir ett förstahandsmål vid en militär konfrontation mellan USA och Ryssland.
Hultqvist tycks totalt blind för riskerna med att knyta upp sig militärt till USA och välkomnar amerikanska trupper på svenskt territorium under fredstida övningar. Men Sverige får aldrig föra en politik som ger förväntningar om vårt handlande hos den ena stormakten och farhågor om vårt handlande hos den andra vid ett krisläge. Det finns en uppenbar risk att Hultqvists linje drar in oss i en framtida konflikt.
Frågan är också hur stort stöd Hultqvist har för sin politik inom den egna regeringen. Man kan jämföra hans uttalanden med utrikesminister Ann Lindes. Hon betonade inför mötet den 4 februari med Rysslands utrikesminister Lavrov betydelsen av nära kontakter mellan våra bägge länder.
Sveriges krigsnederlag år 1809 var ett resultat en av halsstarrig politik mot Frankrikes härskare Napoleon, som det ryska riket då var i allians med. Vi har inget behov av en sådan halsstarrighet i dagens värld. Våra ansvariga politiker ska driva en förnuftig politik, baserad på alliansfrihet och ett starkt svenskt försvar. De ska värna vårt nationella oberoende, de ska inte dra på oss fientlighet.
Hultqvists tal skapar otrygghet, inte säkerhet.