USA har med Danmark, Finland, Norge och Sverige träffat långtgående försvarssamarbetsavtal. Enligt avtalen ges de amerikanska styrkorna rätt att använda vissa särskilt angivna anläggningar och områden (”områdena”). Av avtalen framgår även att amerikansk närvaro på respektive stats territorium kan sträcka sig ut över de särskilt angivna områdena. Var går gränsen?
Enligt Nato SOFA artikel VII:10, som gäller i förhållande till alla Natoanslutna stater, får US-myndigheterna upprätthålla ordningen inom områdena i den mån USA ensamt har rätt att disponera över dessa. Vid gemensamt utnyttjande gäller det att komma överens. Agerande utanför dessa områden kräver ömsesidiga arrangemang med den mottagande staten.
Enligt det DCA-avtal som Sverige tecknat har US-myndigheter behörighet att upprätthålla ordningen även i omedelbar närhet av de områden som avtalet gäller. Dessutom – under utomordentliga omständigheter och enligt ömsesidigt godkända planer – ”bortom” den omedelbara närheten till dessa områden.
Enligt det DCA-avtal som Finland tecknat sträcker sig US-myndigheternas behörighet dels lika långt som enligt Sveriges avtal, dels får dessa agera utan stöd i ömsesidigt godkända planer, för det fall att en ”akut situation” ej medger att åtgärderna samordnas.
Enligt det DCA-avtal som Danmark tecknat sträcker sig US-myndigheternas befogenhet inte längre än vad Nato SOFA artikel VII:10 föreskriver.
Enligt Norges SDCA-avtal kräver US-myndigheters agerande ”i omedelbar närhet” av ifrågavarande områden såväl förevaron av utomordentliga omständigheter som av ömsesidigt uppgjorda planer. Annars är det norska myndigheter som upprätthåller ordningen ”i omedelbar närhet” av områdena.
Minsta omfattningen av US-myndigheternas befogenheter att upprätthålla ordningen har avtalen med Danmark (inget utöver Nato SOFA) och Norge (i princip detsamma som enligt Nato SOFA).
Den största omfattningen av US-myndigheternas befogenheter att upprätthålla ordningen föreligger enligt Finlands DCA-avtal, som även förutser att en akut situation kan kräva US-myndigheters agerande utan stöd i ömsesidigt godkända planer.
Mot bakgrund av denna genomgång och jämförelse kan följande frågor ställas till den svenska regeringen:
- Varför har Sverige – till skillnad från Norge och Danmark – medgett att US-myndigheter, utan vidare överenskommelse och utan att situationen kan betecknas som exceptionell/utomordentlig, får vidta ordningsupprätthållande åtgärder i ”omedelbar närhet” av överenskomna anläggningar och områden?
- Varför har inte Sverige, som gjort detta medgivande, sett till att i avtalet definiera uttrycket ”omedelbar närhet”, när många andra uttryck som används i avtalet får sina definitioner i avtalets artikel 2?
- Det är på sin plats att regeringen förklarar i vilka tänkta situationer US-myndigheter skulle ha välgrundad anledning att vidta åtgärder även ”bortom” den omedelbara närheten till områdena, det vill säga var som helst i Sverige?
Anmärkning: Det norska avtalet förkortas SDCA men det är baserat på samma mall som de danska, finska och svenska DCA-avtalen.