Två gånger tidigare har Sverige stått inför ett radikalt säkerhetspolitiskt val likt det i dag.
Den första gången var 1956 då ryska stridsvagnar invaderade ”broderlandet” Ungern för att slå ned ett folkligt uppror.
Sverige övervägde då att skaffa kärnvapen, något som livligt förordades av Högerpartiet och Krigsmakten som ville ha svenska taktiska kärnvapen. Starkt stöd kom från Herbert Tingsten på DN som också ville ha med Sverige i Nato.
Men projektet lades ner på 1970-talet i utbyte mot skydd av USAs kärnvapenparaply, enligt Robert Dalsjö på Totalförsvarets forskningsinstitut i juni 2019. Om han har rätt, så betyder detta att vi inte behöver Natomedlemskap, vilket Joe Biden antydde under sitt Sverigebesök 2016.
Dalsjö sa också, att ”kärnvapen och kärnvapenavskräckning är grundbulten i den internationella ordningen sedan 1945. Om man förbjuder det så rasar hela den världsordningen samman”. (TT 17/1 2019). Ord som han kanske ångrar i dag. […]
Det är välkommet att partiledningen nu startar en ”säkerhetspolitisk dialog”.
”Det som är viktigt för oss är inte minst det långsiktiga perspektivet, så man inte fattar ett beslut bara utifrån hur det ser ut i dag”, ” sa partisekreteraren. Och partiordföranden uppmanar oss klokt att hålls huvudet kallt och fötterna på jorden.
Dessa rådslag inom partiet blir viktiga i sak men också för partidemokratin och den folkliga legitimeten. Att föra in Natofrågan i valrörelsen som Moderaterna vill, är oklokt. Och att hasta fram ett beslut inom vår stora folkrörelse som tar fred och demokrati på allvar är också oklokt. Frågorna är alltför stora och alltför många. Bäst är att låta debatten gå och återkomma efter valet. Då vet vi också vem som styr i USA. Läs artikel