Professor Joachim Åhman verkar i sin replik (DN 1/8) dela huvudparten av min konstitutionella analys om förutsättningarna för Sverige anslutning till Nato.
Vi verkar eniga om att Sverige, för att uppfylla våra förpliktelser enligt Natofördraget, med all sannolikhet i framtiden kan komma att behöva överlåta såväl beslutanderätt som befälsrätt till Nato och till främmande makt och i förekommande fall tillåta att utländsk trupp stationeras i Sverige. […]
Detta – att vissa maktbefogenheter på försvarsområdet inte grundar sig på konstitutionen – utesluter ju inte att regeringen, vid krig eller krigsfara, faktiskt har en långtgående makt som direkt stödjer sig på vår grundlag.
Enligt 15 kap. 13 § första stycket första meningen i regeringsformen får regeringen sätta in rikets försvarsmakt i enlighet med internationell rätt för att möta ett väpnat angrepp mot riket eller för att hindra en kränkning av rikets territorium.
Någon analys hur denna konstitutionella maktbefogenhet, i ett skarpt läge, eventuellt kan komma att behöva överlåtas till Nato eller till främmande makt, och hur den i praktiken påverkas eller begränsas av ett integrerat Natokommando, lyser helt med sin frånvaro i beredningsarbetet.
Om denna maktbefogenhet helt eller delvis ska kunna överlåtas i framtiden, kan riksdagen enligt vår nuvarande grundlagsreglering inte bemyndiga regeringen att göra det genom ett enkelt riksdagsbeslut. För detta har den sittande riksdagen varken makt eller mandat att besluta om på egen hand före nästa val. Professor Åhman tycks inte vara av annan mening.
Professor Åhman påstår dock att vi kan låta denna konstitutionella fråga bero. Vi får helt enkelt i ett krisläge lösa den på vägen med hänsyn till hur framtida beslutsöverlåtelser utformas, och hur förhållandet mellan inhemska och utländska aktörer regleras. Läs artikel