I Finlands grundlag (127 §) klargörs den för landet grundläggande principiella hållningen till försvaret:
”Varje finsk medborgare är skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag.”
Detta är en stark portalparagraf. Den inleder grundlagens kapitel om försvaret. Historiskt förankrad i finsk erfarenhet befäster den försvaret som en plikt för alla landets medborgare.
Grunden för försvaret är i Finland den allmän värnplikten. Den är kärnan i det medborgerliga försvaret av republiken. Något annat är inte heller möjligt, när man som i Finland har det nationella försvaret av territoriet i dess helhet som den riktgivande och övergripande strategin.
I Sverige har vi ingen motsvarande portalparagraf i vår grundlag. Det är en brist, ett svaghetstecken. Men skillnaden återspeglar dagens verklighet. Finland har allmän värnplikt och vi har en principlös, selektiv hybrid, som inte är förankrad i medborgerlig skyldighet. Det är en avgörande skillnad. Den borde vi upphäva genom att återställa den allmänna värnplikten och välja den finska vägen framåt, istället för att fortsätta med det permanenta, splittrande experimenterade, som på lösa boliner har pågått under mer än ett decennium. Det är hög tid att bygga ett eget, nationellt försvar värt namnet.
I Sverige har vi lagen om totalförsvarsplikt, som reglerar den svenska, än så länge stympade värnplikten. I Finland har man värnpliktslagen, som är klar.
Den finska värnpliktslagen reglerar (1 §) ”fullgörandet av skyldigheten att försvara landet som värnpliktig vid försvarsmakten”. Skrivningen ansluter klargörande till grundlagens portalstadgande om försvaret.
Det framgår tydligt av den finska lagen att deltagande i internationella insatser eller annan internationell militär krishantering förutsätter att den värnpliktige frivilligt sökt sig till verksamheten. Ramarna för finska värnpliktigas deltagande i verksamhet utomlands är ytterst snäva. Ett exempel bland många på det är § 62, punkt 5, som anger att en värnpliktig kortvarigt kan förordnas till tjänstgöring utomlands, men bara när han med stöd av sitt uttryckliga samtycke deltar i en internationell militär övning som främjar det nationella försvaret.
Regleringen är strikt. Värnpliktiga är inte skyldiga att delta i militära insatser eller äventyrligheter i utlandet. Som jag utvecklat i en artikel på den här sajten är rättsläget i grund och botten detsamma i Sverige.
Men det finns nog marodörer här i landet som vill ändra på detta med bestående skada som följd. Härvidlag gäller det bara att hålla emot och att ta stöd i den breda opinion i vårt land som är genuint för allmän värnplikt.
I Sverige var devisen en gång i tiden (Försvarsutskottets betänkande 1992/93:FöU09): ”Ingen annan försvarar Sverige, och vi försvarar bara Sverige.”
Det var och är en klok devis. Den behöver återställas. Finnarna håller för sin del klokt nog fast vid grundsatsen att ”ingen annan försvarar Finland, och vi försvarar bara Finland”. Den grundsatsen borde stå i centrum även för vår egen försvarsstrategi – också idag. Den utesluter inte samarbeten eller till och med allianser när nöden inte har någon lag, men den slår fast den realpolitiska grund som vi såväl som finnarna har att utgå från och lita till.