Rysslands agerande på Krim och i östra Ukraina var djärvt och på sätt och vis oväntat. Det stred mot folkrättens och FN-stadgans våldsförbud, och det stred också mot det postsovjetiska Rysslands hävdande av dessa principer. Annexionen av Krim kunde knappast motiveras med hänvisning till en generell folkens självbestämmanderätt: i andra fall – Tjetjenien! – har den ryska staten inte godtagit någon motsvarande rättighet. Det var stormakten Ryssland som talade, liksom andra stormakter har tagit till orda – och satt kraft bakom orden – när deras säkerhets- eller andra intressen har ansetts hotade och ifrågasatta.
I den meningen var det ryska handlandet, aggressionen, faktiskt en ganska förväntad reaktion. I ett viktigt grannland kom en fientlig regim till makten, under visst buller och bång. Den har stött sig på främmande makter vilka i andra sammanhang praktiserat teorin om regimförändring genom yttre våldsanvändning. Var de involverade också i detta fall? Det finns förståndiga människor som har påstått det. Vilket inte gör det ryska uppträdandet det minsta mer legitimt, mer ursäktligt. Detta går under inga omständigheter att försvara; ändå måste man försöka förstå vad det är som har utlöst den ukrainska krisen och håller den vid liv, emedan en sådan förståelse (liksom en bristande förståelse) måste få implikationer för vårt allmänna förhållningssätt till dagens ryska makt.
Moskva utpekades med rätta som aggressivt, men var – och är – det också revanschistiskt, expansionistiskt? Ledande politiker jämställde Putin med Hitler. Krim var Sudetenland i repris. Och förestod inte sedan ett Anschluss av hela Ukraina, den gamla utmarken (visserligen till delar tidigare polskt och österrikiskt territorium)? Inte ett München till, manade debattörer och ledarskribenter. Historisk analogikonst upplevde en renässans. Denna ingick som ett led i en kampanj för Nato-utvidgning. Det finns skäl att kalla den skrämselkampanj. Den har inte lyckats helt och hållet.
Nå. Vill Ryssland expandera? Det är svårt att se att det skulle ha några territoriella ambitioner. Putin önskar sig ett starkt Ryssland – Hitler ville förslava hela det slaviska Europa (där också massan av den europeiska judendomen fanns). Hitler hade sin herrefolksideologi – Putin har lanserat tanken på en eurasisk gemenskap och etablerat goda relationer med Kina, men som René Nyberg underströk i sitt viktiga KKrVA-inlägg (”Reflections on Russia”; uppförd och läst 5/6 2015; återgivet på denna sajt): Kina kommer aldrig att acceptera någon vasallstatus (sedan det under Mao och Deng rest sig efter två hundra år av förnedring). Den ryska hegemonin över Central- och Östeuropa var en historisk parentes: Stalin krävde att få en säkerhetskorridor mot Väst efter andra världskriget, liksom Frankrike och andra västmakter krävt och fått efter det första. Kalla kriget cementerade denna, efter dess upphörande krackelerade den omedelbart. Att Putin och hans regering skulle vilja återupprätta den, finns inte i föreställningsvärlden.
Än de forna sovjetrepublikerna? Baltikum? För det första har territorium upphört att vara samma obestridliga tillgång som det ansågs vara under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Avkoloniseringen demonstrerade tydligt nackdelarna med formaliserade beroendeförhållanden till klientländer. Ta Kina som är en dominerande makt i Afrika idag, utan att behöva eller vilja uppträda som kolonisatör: hur det sköter sig i övrigt där finns det delade meningar om. För det andra finns det, såvitt man kan se, nästan ingen ”Heim ins Reich”-känsla bland etniska ryssar i den ”nära periferin” som centrum i Moskva skulle kunna spela på om det verkligen ville utvidgning. I Donbass kanske det finns, men föga tyder på att Moskva skulle vilja gå dessa så kallade separatister till mötes. Skulle de inte bli en börda?
Alla jämförelser mellan Putin-Ryssland och Hitler-Tyskland kommer därför att halta betänkligt. Ryssland har faktiskt funnit sig i nederlaget i kalla kriget; det är inte en revisionistisk stat. En annan sak är att Ryssland inte vill finna sig i att bli förödmjukat på obestämd framtid – därför tillgriper det militär upprustning (visserligen från ett miserabelt utgångsläge), därför förfaller det till retoriska överslag (som att vifta med kärnvapenflaggan, dumdristigt nog, eftersom alla vet att ”first use” ingår även i huvudmotståndarens strategiska grundkoncept). Minskprocessen kan svårligen liknas vid Münchenöverenskommelsen. Tjeckoslovakien övergavs av västmakterna, Ukraina försöker vinnas av Väst. Dessutom: ett Ryssland som föll samman av inre svaghet, en ”stor oreda”, skulle knappast vara till fördel för säkerheten i vår del av världen. Det kunde utlösa helt oförutsägbara reaktioner och motreaktioner. Framförallt bör man inte provocera fram en sådan belägenhet. Den som säger att Ryssland inte får belägra andras gränser bör inte belägra Rysslands.
Sverige ska inte efter 200 år göra Ryssland till sin fiende. Svenskar – och finnar – har alltid haft svårt för den ordning som rått där: i Kiev och i Moskva. Livegenskap och tvångsarbetsläger var simpla varumärken. Men de kulturella och kommersiella kontakterna har endast temporärt varit avbrutna under seklernas gång. Detta borde man ta fasta på nu. Hysterin kring Putins ”självhärskarlater”, vad de alls är värda, tjänar inget vettigt syfte. Från nordisk horisont är den rent kontraproduktiv. Inga nya murar bör byggas, inga ridåer fällas.
Anmärkning. – Artikeln skrevs 8/6, dagen innan FOI-forskarna Linus Hagström och Tom Lundborg publicerade sin artikel på DN-debatt, ”Nato-medlemskap gör Sverige mindre säkert”, där resonemanget om säkerhet och intressen förs vidare.