Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.
Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]
Revanschism är krigsframkallande. Europas segrarmakter efter andra världskriget var kloka nog att avstå från att utkräva hämnd.[2] Många enskilda fick gå fria som hade kunnat – eller i någon högre moralisk rättvisas namn: bort – straffas. De behövdes för att kaos inte skulle uppstå. Man ville inte ha ett Weimar på nytt. Tyskland var redan ödelagt.
Först kom Marshallhjälpen till förbundsrepubliken (och andra drabbade länder). Sedan avskrevs hälften av den västtyska statsskulden, vid den så kallade Londonkonferensen 1953. I DDR-staten gick det visserligen något annorlunda till: hårdare korrektioner; nedmonteringar av den östtyska industrin (en form av krigsskadestånd); förbud att motta Marshallhjälp.
Det senare straffade sig. Det blev ett självmål, gigantiskt sådant. För att dölja fiaskot talades från Moskva och dess lydstater om västtysk revanschism, om det ”fjärde riket”, vilket var en omskrivning för ekonomisk återhämtning och ”soziale Marktwirtschaft”. Någon förändring av Europas gränser, kodifierade först 1975 i Helsingfors, ville varken Öst eller Väst. Men terrorbalansen krävde sina ideologiska offer.
Den amerikanska krigsmaskinen planerade inga nya krig i Europa, mot Ryssland; däremot i Asien, mot Kina.[3] Nato blev en försvarsallians; den skulle inte angripa. Inte heller Warszawapakten skulle angripa, annat än mot egna medlemmar. Och så skedde ju också, i Tjeckoslovakien 1968. Västalliansen kontrade ingen gång då Moskva slog till: inte i Berlin 1953, inte i Budapest 1956, inte i Prag 1968; inte heller i Warszawa och de polska hamnstäderna 1980 där Moskva höll sig tillbaka.
Och varför? Det rörde inte den USA-dominerade intressesfären. Stabiliteten var en överordnad prioritet. Freden gick före friheten – det egna folkets frihet. Detta var en icke-systemskiljande grunduppfattning. Det avsteg från den långa europeiska huvudlinjen om att avstå från revansch som segrarmakterna i första världskriget gjorde skulle inte få upprepas. Det hade fött ett ressentiment, en harm, som slog över i vedergällning och ett dubbelsidigt övermod.
Bilden efter kalla kriget är inte entydig. Där finns försonande drag. Upplösningen av sovjetimperiet blev en någorlunda fridsam historia. Men nog har förloraren sedan förödmjukats genom att bli kringränd. Och nog har den förödmjukade slagit tillbaka – genom att göra ytterligare självmål! Båda parter har gett sig ut på anfallsstråt.
Det är – således – goda tider för krigsivrare. Fiendemetaforerna putsas nu av. Man kräver ett ställningstagande – för eller mot. Neutralismens credo ”varken eller” chikaneras som feghet, egoism, som någonting osolidariskt och moraliskt defekt. Försoning med den andre, den oliktänkande, den mindervärdige kommer inte på fråga.
Jag menar att detta är barbari.
Man sjunger med änglarna; falskt låter det.
Ty det finns ju alternativ. Den man ängslas för ska man inte hota – vem vet vad han då tar sig före? – utan hålla tillbaka. Den man utsätter för hot får inte sällan sympatierna på sin sida. Den som är rädd blir ofta mycket grym. De sovjetiska soldater som förgrep sig mot tyska kvinnor under slutstriden mot Hitlertyskland var inte onda, de var grymma. Också västmakternas soldater var grymma. Allt detta går att hålla tillbaka.
Det finns en rädsla i tidevarvet. Den kan slå över i irrationalitet. Krigsaktivismen är en irrationalitet. Den anar segervittring. Den bryr sig inte om mord, skändningar; förfallet av vår kultur (eftersom kriget är den förnämsta formen av kultur!); nationens fortbestånd. Den har ädlare mål för ögonen. Den anser försoning vara kryperi. Den föraktar allt saktmod, all reflektion.
Dock. Det måste gå att tala förstånd med dessa överstar och generaler som anser att vi lever i de yttersta av tider. Det måste gå att lugna ned politiska hetsporrar som anser att fosterlandsförsvaret kan läggas ut på entreprenad och är förnöjda med att själva slippa göra lumpen. Det måste gå att tala reson med publicister som anser att Sverige behöver rehabilitera sig för att inte ha blivit anfallet under andra världskriget.
Ja, allt detta är fullt möjligt. Krigsaktivismen kan stävjas. Barbarerna behöver inte dyka upp, vare sig inom eller utanför landets gränser
[1] Detta är en huvudregel som det har brutits mot vid upprepade tillfällen.
[2] Nürnberg hade drag av skådeprocess, och en av åklagarna var känd från den stalinistiska massterrorn på trettiotalet, men rättegångarna riktade sig mot ett fåtal.
[3] Men sedan åkte Nixon till Peking.