Värdegrundsflum har smugit sig in i den säkerhetspolitiska diskursen – där också. Det hör inte hemma där. De enda värden som kan vara aktuella i det sammanhanget är värdet av fred och av nationellt oberoende. En värdegemenskap länder emellan är en chimär, liksom även inom ett land. Många olika värderingar råder inåt och utåt – en del befinner sig till och med i konflikt med varandra. Att tala om ”västerländska värderingar” är ungefär lika meningsfullt som att tala om ”österländska värderingar” – hur ser de alls ut?
Värderingar som kan tänkas styra vårt handlande skiftar inte bara i rum utan också över tid. Och om man ser på typiska västländer, så är det inte bara i fråga om tänkesätten som de skiljer sig åt utan också i fråga om institutioner, styresskick och delvis också ekonomiska system. Både rättsstater och marknadsekonomier tar sig olika skepnad. De faktiskt existerande marknaderna kan vara mer eller mindre monopoliserade; också parlamentarism och rättsväsende varierar från land till land. I vissa länder fungerar den demokratiska praktiken mindre väl än i andra. I Storbritannien till exempel, med sin starka parlamentsmakt och icke lagstadgade konstitutionalism, är mer än hälften av parlamentsledamöterna utsedda av regeringen-monarken vid ett eller annat tillfälle, nämligen de som sitter i överhuset, och en särskild författningsdomstol saknas där (liksom i de nordiska länderna) – ändå räknas landet till de liberala demokratiernas krets. I vissa väststater praktiseras en tämjd, inskränkt eller till och med ”illiberal” demokrati. En stor demokrati tillämpar dödsstraff. (Vad gör man sedan med sådana ”österländer” som Indien och Japan?)
En betydande heterogenitet existerar således inom de europeiska eller atlantiska ”gemenskaperna” – på annat sätt kan det heller inte vara med hänsyn till traditioner, mentaliteter, maktförhållanden. Vilket i sig är en usel grund att bygga säkerhetspolitiskt tänkande på. Och ändå är det vad som faktiskt görs, från håll där man haft minst anledning att ana det, nu senast i en motinlaga från ett antal pensionerade diplomater (http://www.dn.se/debatt/terrorismen-storre-hot-mot-sverige-an-ryssland), såsom när dessa påstår att ett ”tilltagande auktoritärt” Ryssland (som tillhör österlandet?) präglas av ”en medvetet odlad antagonism visavi det öppna västerlandet” (till vilket då antagligen inte Nato-landet Turkiet räknas) och försöker ”undergräva den europeiska modellens funktionsduglighet och attraktionskraft”, oklart hur. ”Försvaret av våra värderingar” hör hemma i säkerhetspolitiken, konkluderar de. Vi är bundna av dessa värderingar: någon självständig roll gentemot andra makter ska Sverige inte kunna spela, förklarar de tolv före detta ambassadörerna. (Då är frågan vad man alls ska med svenska ambassadörer till.)
När det gäller gemenskaper och heterogenitet får man dessutom inte glömma att Förenta staternas regering har sett det som förenligt med sin västerländska tradition att åvägabringa auktoritära regimers tillkomst och säkra deras fortbestånd i den egna hemisfären, i det egna nationella intresset, och där har det faktiskt ingalunda rört sig om värderingar eller ideologier eller samhörighet utan om ett rent maktpolitiskt eller stormaktspolitiskt hävdande. Sådan ser världen ut. Inte mycket att göra någonting åt, åtminstone på kort sikt. Washington agerar realpolitiskt. Inget att förvånas över, alla gör så. Och då måste också småstaten – Sverige – ty sig till realpolitiken, statsnyttan, what ever you call it.
Sveriges folk har ingen anledning att länka sina öden till andra folks. Vi står inte närmare vissa än andra. Polen är Polen även om det är auktoritärt eller mindre auktoritärt eller icke-auktoritärt styrt. Vi kan inte anpassa vårt politiska beteende efter vilken president som sitter i Vita huset – om han eller hon hotar oss, kränker vår integritet och vårt oberoende, får vi lov att vidta nödiga åtgärder. Om Putin bedriver aggression i Östersjön, måste detta få konsekvenser; men först måste man definiera vad som är aggression (till skillnad från exempelvis övningsverksamhet eller militär upprustning) och sedan belägga att den har förekommit. Att Putin är en skurk räcker inte. Man måste se hela bilden. Värdegrundsflummet döljer vad det är frågan om.