På denna sajt har vi flera gånger framhållit att frågan om svenskt Nato-medlemskap har blivit en nationell splittrarfråga. Kampanjen för medlemskap undergräver i sig endräkten och –potentiellt – även försvarsvilja. Den skär också tvärs igenom de politiska partierna. Kända liberaler som Hans Blix och Olof Kleberg har markerat att de inte är överens med sin partilednings reservationslösa medlemskapsvurm. Också Anders Mellbourn, Dagens Nyheters förutvarande chefredaktör, har med sitt engagemang i ”Mänsklig säkerhet” gjort ett ställningstagande i den interna folkpartikonflikten.
Nu kommer också sprickor i dagen inom landets största partiorganisation, SAP. Den socialdemokratiska ministären Löfven har envetet avvisat Nato-medlemskap som en svensk politisk option. Men medlemskapsförespråkaren Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet, före detta socialdemokratisk riksdagsman, går och hoppas på ett ”EU-under”: att regeringen ska ta sina väljare och sitt partifolk med överrumpling, det vill säga ställa partikongress och partidemokrati åt sidan. Anderssons argumentation kunde ha en viss bärighet om det var så att nationens fortbestånd och överlevnad stod på spel. Då kan det vara en regerings skyldighet att proklamera undantagstillstånd, bryta löften, upphäva vissa rättsregler och så vidare. Men sådan är inte Anderssons linje. Han vill att regeringen – den nuvarande minoritetsregeringen av socialdemokrater och miljöpartister – ska proklamera normaltillstånd.
Detta har han gemensamt med flera andra debattörer: att det skulle vara något ”onormalt” att inte tillhöra en militärallians. Alliansfriheten är följaktligen någonting som bör drivas ut ur folksjälen, som ett farligt virus närmast. Det är som om svenska folket riskerade ideologisk smitta om landet inte böjer sig för diktat från den mäktiga Västalliansen av demokratier – som om ”kommunismen” fortfarande spökade i vårt luftrum och våra farvatten. Befolkningen bör därför utsättas för chockbehandling (”blixt från klar himmel”). Den nationella säkerheten, ett politikområde som traditionellt behandlats med stor tröghet under Sveriges långa epok som småstat i den europeiska marginalen, ska med andra ord ryckas upp med rötterna, genom en kuppliknande fint. Längtar man efter att Sverige igen ska spela en stor roll?
Ideologi har sällan varit en bra grund för säkerhet. Otto von Bismarck, 1800-talets störste statsman, bet flera gånger i gräset när han försökte samla Europas tre kejsarriken under århundradets sista tre decennier i en gemensam pakt, ett Dreikaiserbund, mot tidens liberala och omstörtande strömningar: Tyska riket, Ryssland, Österrike–Ungern. Det naturliga, och långsiktigt fredsbevarande, hade varit en allians mellan systemfiender, främst junkerstaten Tyskland och den koloniala handelsnationen Storbritannien – en option som Bismarck sög på utan att ta på allvar. Öriket om någon visste hur man håller bråkstakar och revolutionärer på mattan! Medan alla de tre auktoritärt styrda imperierna gick under, under olika slag av dramatik och revolutionsyra, i samband med det stora kriget 1914–18, efter en våldsam konfrontation mellan tsarväldet och det vilhelminska Tyskland…
Det fanns en materiell, realpolitisk grund för Bismarcks misslyckande, nämligen det senare 1800-talets stridsäpple i den europeiska politiken, protektionismen, understryker Christoph Nonn i en ny biografi, Bismarck. Ein Preusse und sein Jahrhundert (C. H. Beck 2015). När Tyskland införde och stegvis höjde skyddstullarna på agrarprodukter från slutet av 1870-talet och framåt, gick detta ut över den stora ryska billigexporten av livsmedel västerut. Det hämmade överföringen av kapital från den produktiva agrarsektorn till den efterblivna industrin i Ryssland, och de försämrade förbindelserna mellan Berlin och Sankt Petersburg gjorde det också svårt att uppbringa tyskt lånekapital för ryska investeringar i industri och infrastruktur. Den ryska kronan och ryska kapitalister vände sig därför till franska banker för att få den nödvändiga krediten, och plötsligt – 1894, fyra år efter Bismarcks påtvingade avgång som tysk rikskansler och preussisk ministerpresident – var ententen mellan det republikanska Frankrike och det despotiska Ryssland ett faktum!
Den lilla staten har all anledning att hålla sig utanför sådana omkastningar i världspolitiken. Plötslighet är ingen dygd; neutralismen är en möjlighet. De flesta europeiska stater – inte Storbritannien! – införde skyddstullar under senare delen av 1800-talet, en era som i den ekonomiska historien har kallats ”den stora depressionen” (1873–1896). Tiden var emellertid inte mera ”depressiv” än att den skapade stora förmögenheter hos de traditionella eliterna och gjorde det dyrt för vanligt folk att leva. Statsprotektionismen gynnade uppkomsten av fientliga läger, som en följd av ekonomisk krigföring. Och allianstänkandet visade sig inte vara fredsbevarande. 1900-talets lärdom blev sedan en annan: kriget är inte normalt.