Jag läser i Die Zeit – Helmut Schmitts gamla tidning – att tyskar är oroade över Tysklands kommande militära engagemang i de stormaktsdominerade krigen i Syrien. Det finns all anledning för det tyska folket att våndas över dessa oöverblickbara krigsäventyr; och över denna inblandning i en suverän stats interna angelägenheter. Den interventionistiska politiken kan ju sluta hur som helst! Sverige bör hålla sig så långt borta som möjligt från dessa äventyrligheter.
Die Zeit vänder sig till filosofen Immanuel Kant för att se om det i dennes verk finns vägledning att hämta. Professorer och andra som uttalar sig i tidningen om arvet efter Kant är naturligtvis inte ense, men en del klokt blir ändå sagt.
Bäst brukar det dock ofta vara att gå förbi nutida uttolkare och att istället återgå till källan, Kants egna ord. Där finns faktiskt vägledning att hämta!
Kant anger i skriften Om den eviga freden som kom ut 1795 de preliminära artiklarna till den eviga freden mellan stater. Den femte artikeln lyder:
”Ingen stat bör med våld blanda sig i en annan stats författning eller regering.”
I kommentaren till artikeln frågar Kant vad som kunde rättfärdiga en intervention. Inget! Han nämner särskilt det fallet att en stat stöder ena delen när en stat genom inre splittring klyvs i två delar.
”Så länge den inre striden inte är avgjord skulle emellertid en sådan inblandning vara att se som en rättskränkning av ett självständigt folk, som kämpar med inre ohälsa. Detta skulle vara en kränkning och göra alla staters självständighet osäker.”
Kant framhäver respekten för alla stater och kulturer. Han brännmärker särskilt de europeiska handelsnationernas – Portugals, Spaniens, Storbritanniens och Nederländernas – framfart i främmande världsdelar. Invånarna i Amerika och Afrika har behandlats som om de inte existerade och som om länderna var öppna för ockupation. Med Kina har man fört handel under krigsliknande former. Dessa stater driver in pengar till europeiska krig och försvårar utvecklingen mot en fredlig värld.
”Och detta görs av stater som ojar sig över sin fromhet. Medan de dricker orätt som vatten, vill de bli betraktade som utvalda rättrogna.”
Kant var onekligen en sällsynt skarp iakttagare av sin samtid. Har egentligen så väldigt mycket förändrats sedan dess när det handlar om avgörande principiella frågor av detta slag?
De principer som Kant anslöt sig till i Om den eviga freden går faktiskt igen i FN-stadgans grundläggande bestämmelser om våldsförbud, non-intervention, suveränitet och självbestämmande. Dessa bestämmelser som ständigt attackeras utgör en omistlig plattform. Kant skulle för sin del säkerligen ha haft beska kommentarer att fälla om den kontinuerliga aggressiva inblandningen i bland annat Syriens affärer!