Stephen Wertheim, som tidigare har uppmärksammats på sajten och som i sin senaste bok klargjort att USA ”do not recognize the difference between ‘imperialism’ and ‘internationalism’”, har nu i Foreign Affairs (March 2023) antytt att stormakten är oförbätterlig. I artikeln Iraq and the Pathologies of Primacy – The Flawed Logic That Produced the War Is Alive and Well.
Det är 20 år sedan USA invaderade Irak under president George W. Bush. Det tog ett decennium att förstöra landet. President Barack Obama förklarade långt senare i ett tal 2010 inför nationen: “We have met our responsibility. Now, it is time to turn the page.” Året efter skulle han vända sig med krigsplaner mot Syrien. Den här gången avstod han dock från att bomba en huvudstad, men lät amerikanska trupper tåga in i Irak och Syrien under förevändning att bekämpa den Islamiska staten, ”which emerged out of the maelstrom of the United States original invasion”, inflikar Wertheim.
År 2021 förkunnade president Joe Biden efter att ha tagit hem sina trupper från Afghanistan: “I stand here today, for the first time in 20 years, with the United States not at war.” Men, noterar författaren, USA ” nevertheless continued to conduct counterterrorism operations in multiple countries, including Iraq, where 2,500 ground troops remained.” Och Biden upprepade Obamas ord: “We’ve turned the page.” Något Wertheim i frågasätter:
”Under två decennier har amerikaner envist vägrat att gå vidare från Irak. Det beror delvis på att den amerikanska militären fortfarande agerar där och på många andra platser. Landet kan inte ’vända blad’ utan att förstå orsakerna till kriget. Det kan vara smärtsamt att återkomma till det som drev amerikanska ledare, över partilinjerna, att vilja invadera ett land som inte hade attackerat USA och inte hade några planer på att göra det, Men utan att se bakåt kommer landet inte att gå framåt ”
Wertheim fortsätter: ” Förvisso har Washington absorberat flera surt förvärvade lärdomar från konflikten. Amerikanska beslutsfattare, politiker och experter avvisar nu i allmänhet krig för att ändra regimer eller återuppbygga nationer. Genom att avvakta med våldsanvändning har de återupptäckt fördelen med försiktighet. Och de inser nu att demokrati sällan kan påtvingas under vapenhot och kräver hårt arbete för att etablera och bevara, även i djupt rotade demokratier som USA.”
Den första överraskningen kom i kongressvalet 2006. President Bush den yngre förväntade sig att kriget mot Irak skulle vara till det republikanska partiets fördel och anklagade demokraterna för ”reträtt och defaitism”. På valdagen var det demokraternas Nancy Pelosi som fördömde invasionen som ett ”groteskt misstag”, och demokraterna vann representanthuset efter 12 år av republikanskt styre. En majoritet av väljarna såg Irakkriget som den enskilt viktigaste frågan i valet och förväntade sig att demokraterna skulle minska eller avsluta USA:s militära engagemang i landet, erinrar Wertheim. Och han fortsätter: Idag försöker politiska ledare återigen vända blad. Inför Kinas uppgång och Rysslands aggression har USA fått ett nytt syfte för sin globala makt. Nu vill Washington se framåt, inte bakåt. Ibland verkar Irakkriget helt ha försvunnit från det kollektiva minnet. President Biden hänvisade nyligen till Rysslands krig mot Ukraina som den enda storskaliga invasionen som världen har sett på åtta decennier. ”Tanken att över 100 000 soldater skulle invadera ett annat land – sedan andra världskriget har inget liknande hänt”, proklamerade Biden i februari 2023. Han uttalade dessa ord inom en månad efter 20-årsdagen av USA:s invasion av Irak, ett krig som senator Biden röstade för att godkänna.
Att försöka glömma är det enda sättet att garantera att man misslyckas med att lära sig. ”Nästa Irak” kan mycket väl ta formen av ett stormaktskrig. Få amerikaner skulle söka en sådan konflikt, men inte heller många förespråkade en direkt invasion av Irak före 9/11 eller förutsåg omfattningen och varaktigheten av ”Operation Iraqi Freedom” innan den började.
Om Ukraina, framhåller Wertheim, har USA sedan februari 2022 med rätta hjälpt Ukraina att försvara sig mot Rysslands brutala invasion. Ändå har stormakten undvikit ett seriöst övervägande av USA:s politiska misstag som satte scenen för denna konflikt. Genom att utvidga Nato utökade USA sin dominans vad gäller europeiska säkerhetsfrågor, samtidigt som man hoppades att Ryssland inte skulle bli fientligt. Det hoppet var naivt från början då man skapade en skiljelinje i Europa som kryper allt närmare Moskva.
Författaren fortsätter: Natos expansion kom därför på bekostnad av Ukrainas intressen. Genom att befästa sin dominans över det europeiska försvaret gav USA sina allierade gott om skäl att lägga ut sin säkerhet på entreprenad till Washington. Som ett resultat faller det nu främst på USA att orkestrera internationellt bistånd till Ukraina och att sätta sina soldater och städer på spel om Ryssland skulle attackera Nato-länder i framtiden. Den enda utvägen från denna självpåtagna fälla är att bryta med logiken om dominans och gradvis men beslutsamt överlämna ledarskapet för det europeiska försvaret till européerna, avslutar Wertheim.