Turkiet har meddelat att man planerar att sända trupper till Libyen på inbjudan av regeringen i Tripoli (GNA).
GNA har under lång tid befunnit sig i strid med styrkor under det oppositionella styret i östra Libyen och dess ledare general Haftar. GNA är erkänd av FN som legitim representant för Libyen och backas upp av Qatar och viktiga väststater, däribland USA. GNA är emellertid ifrågasatt av flera stater, som Egypten, Jordanien, Frankrike, Ryssland och Förenade Arabemiraten.
I november skrev GNA-ledaren Fayez al-Serraj ett försvarsavtal och ett avtal om havsgränser med Turkiet. Det senare skulle begränsa möjligheterna för Grekland, Cypern, Egypten och Israel att utnyttja resurserna i de delarna av Medelhavet.
De turkiska styrkorna skall ha till uppgift att träna GNA-armén, men ett sådant avtal måste först godkännas av det turkiska parlamentet.
Den turkiska regeringen bygger sin planerade militära närvaro i Libyen på en inbjudan. President Erdogan presenterade förslaget den 26 december för sitt parti och sade:
”Nu när det finns en inbjudan kommer vi att acceptera den. Vi kommer att lägga fram en resolution till parlamentet att bemyndiga sändandet av militär. […] Vi kommer att ge allt stöd till Tripolisregeringen som bekämpar en kuppgeneral vilken backas upp av olika arabiska och europeiska länder.” (Deutsche Welle 26/12)
Enligt Reuters (26/12) är det fortfarande oklart, om och i vilken form en sådan inbjudan har skickats till Turkiet. Libyens inrikesminister sade i Tunis att man är beredd att bjuda in turkiska trupper om situationen förvärras.
Om Turkiet skickar trupper kommer, man att stödja ena parten i ett inbördeskrig, och det sker på begäran av en regering som saknar kontroll över stora delar av territoriet
Frågan om folkrättsbrott kompliceras av att den motsatta sidan stöds av utländska stater. Det är inte känt om Libyens regering åberopar kollektiv självförsvarsrätt mot utländsk intervention som skäl att bjuda in Turkiet. Formellt skall Libyen då först meddela FN:s säkerhetsråd.
Det finns inget mandat i FN:s säkerhetsråd att ingripa militärt för någon utomstående stat. GNA-regeringen är erkänd av Säkerhetsrådet, men detta ger inget annat land rätt att med militär gå in och stötta den, om det pågår ett inbördeskrig.
På samma sätt bryter de stater som militärt står bakom general Haftar, eftersom de därmed intervenerar i en inbördes konflikt.
Situationen i Libyen är ett resultat av Natos militära intervention 2011, då alliansen i strid med mandatet från Säkerhetsrådet dödade president Khadaffi, med påföljd att landet störtades in i ett kaos av interna konflikter, utländska interventioner och flyktingkatastrofer. Säkerhetsrådets erkännande av GNA som legitim representant för landet tillkom, trots uppenbara risker att det skulle ytterligare förvärra de inre motsättningarna.
Det är en farlig utveckling, om länder försöker gå runt Säkerhetsrådet och motivera militär intervention utifrån inbjudan från en regering.
Stormakterna har i de här frågorna gått före med negativa exempel. när USA och Nato fortsätter kriget i Afghanistan med hänvisning till inbjudan från Kabul. På samma sätt intervenerar både Ryssland och USA i Mellanöstern, var och en utifrån sina ”inbjudningskort”, från regeringen i Damaskus respektive Bagdad.
Sverige har ett särskilt ansvar för situationen i Libyen, sedan riksdagen år 2011 beslöt att gå med i Nato-koalitionen för kriget. De svenska JAS-planen, som skickades i kriget, medverkade till det olagliga regimskiftet och den därmed uppkomna situationen i Libyen idag.
Det ligger i Sveriges intresse, att FN:s våldsförbud upprätthålls och att alla staters territoriella integritet respekteras. Grundhållningen bör därför vara verka för att all utländsk intervention i Libyen upphör och att Säkerhetsrådet återtar frågan om Libyen till sitt bord.