Den 25 maj genomförde militären i Mali den andra kuppen på lite mer än ett år.
Sverige och övriga länder i specialförbandsinsatsen Takuba går nu vidare utan Malis regering, och insatsen styrs hädanefter från Paris istället för som tidigare från Malis huvudstad Bamako. Sverige deltar i Takuba med 150 man.
Försvarsminister Peter Hultqvist svarade 2 juni på en fråga i riksdagen om den svenska insatsen efter kuppen: ”Regeringskansliet följer noga den mycket oroande utvecklingen i Mali.” Han menade att ”i grunden har inte skälen till Sveriges breda engagemang i Mali ändrats”.
Grunden Hultqvist talar om är en inbjudan för över två år sedan av den då sittande civila regeringen i Mali. Denna inbjudan har från början lyfts fram som en fullgod folkrättslig grund för Sveriges militära deltagande i Takuba-insatsen.
Inbjudan från en regering till annan stat eller stater att intervenera militärt är i överensstämmelse med folkrätten men under vissa förutsättningar.
Regeringen skall vara internationellt erkänd som företrädare för landet och skall ha kontroll över åtminstone betydande delar av territoriet. Intervenerande stater får inte delta på ena sidan i ett inbördeskrig. Det är oklart vilken status inbjudan har om den inbjudande regeringen störtas och ersätts med en annan som nu i Mali.
Enligt folkrätten har den inbjudande regeringen rätten att bestämma syfte, tid, omfattning och genomförande av de inbjudna staternas militära operationer och, om förutsättningarna inte uppfylls, avbryta interventionen.
Men i praktiken är det inte så.
Den inbjudande staten befinner sig från början i ett utsatt läge genom någon form av konflikt i landet. (Det handlar här inte om rätten till kollektivt självförsvar som förutsätter att staten är militärt angripen utifrån av annan stat.)
Det är så gott som alltid en stormakt med betydande militära resurser som erbjuder sig att intervenera, som i fallen Mali, Afghanistan, Irak. Den försvagade inbjudande staten har litet att sätta emot och oftast inte förmåga att ställa krav.
Den intervenerande stormakten trycker i sin tur på andra stater för att gå med i en koalition med syftet att ge interventionen en viss legitimitet.
Svenska regeringar har uppgivit att man av solidaritet med USA gått med i koalitioner för militär intervention i Afghanistan och Irak, medan man hänvisat till solidaritet med Frankrike då man gått med i koalitionen för Takuba-insatsen. Ingendera av dessa insatser har FN-mandat, och de bygger på inbjudan av en svag och av utländska makter beroende regering.
En intervenerande stormakt som leder en koalition agerar ytterst utifrån sina egna intressen och de småstater som ingår i koalitionen har ringa möjligheter att påverka de militära insatserna.
Inbjudan från Malis regering antogs av Sverige den 2 juni 2020. Inbjudan saknar preciseringar annat än att det gäller att bekämpa ”väpnade terrorister” och att den svenska styrkan är underställd franskt kommando.
I propositionen till riksdagen om deltagandet i Takuba skrev regeringen att ”rätten att använda våld grundas på Malis samtycke och på eventuella begränsningar som kan ställas av Mali och som följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt”.
I det avtal om statusen för den svenska truppen (SOFA-avtalet) anger Mali som enda begränsningar att Sverige skall respektera malisk lag och humanitär rätt (Genevekonventionen).
Som vanligt är ger SOFA-avtalet de svenska soldaterna immunitet och rätt att fritt färdas i alla delar av landets territorium.
Det är med andra ord upplagt för en stormakt som Frankrike att driva ett krig i eget intresse och dra med sig sina koalitionspartners i det.
Med alla de folkrättsliga tveksamheter som finns kring inbjudan till intervention borde det alliansfria Sverige ha avstått från sådant deltagande.
Sverige har ingen skyldighet att visa lojalitet med vare sig USA eller Frankrike.
Vi har inga egna nationella intressen att försvara i Mali (inte heller i Afghanistan och Irak).
Sverige bidrar dessutom till att minska respekten för folkrätten och FN-stadgans våldsförbud då vi deltar i stormaktsledda interventioner på inbjudan men utan FN-mandat.
Den traditionella svenska linjen att endast delta i militära operationer med mandat från FN:s säkerhetsråd där uppgiften är att verka fredsbevarande borde återupprättas.