Angående regeringens proposition, 2015/16:153, Stöd till Frankrike med försvarsmateriel.
Propositionen inleds med: ”Efter terroristdåden i Frankrike den 13 november 2015 begärde Frankrike stöd enligt artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) i kampen mot Daesh. Begäran avser bl.a. stöd med försvarsmateriel i form av ammunition.”
Regeringen begär riksdagens tillstånd att under 2016 få besluta om att få ”överlåta sådan försvarsmateriel som kan avvaras av Försvarsmakten för en begränsad tid och att disponera försäljningsintäkterna för anskaffning av materiel motsvarande den som säljs”.
Enligt 8 kap. 6 § budgetlagen (2011:203) får regeringen inte besluta om överlåtelse av lös egendom om den behövs för statens verksamhet. Eftersom den typ av ammunition som efterfrågas av Frankrike behövs i försvaret måste regeringen begära riksdagens godkännande. I propositionen anges att försäljningen till Frankriken av krigsmaterielen kommer att kräva tillstånd av Inspektionen för strategiska produkter enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel.
Regeringens skäl är kortfattade och formella:
– Den svenska solidaritetsförklaringen innebär att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land.
– Artikel 42.7 har nu åberopats för första gången. Sverige har, i likhet med övriga EU-länder, förklarat sig berett att bistå Frankrike och har redovisat ett stöd som Sverige i ett första skede kan erbjuda.
– 2001 års ramavtal mellan Sverige, Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland om åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin, det så kallade sexnationsavtalet. Av artikel 11 i avtalet följer att parterna ska samråda med sikte på att tillhandahålla försvarsmateriel, huvudsakligen mot ersättning, från varje parts egna förråd. Detta ska ske i enlighet med befintliga internationella arrangemang staterna emellan och med vederbörlig hänsyn till deras internationella åtaganden. Förfaringssättet för överföring eller lån från de egna förråden ska överenskommas mellan parterna (se prop. 2000/01:49).
– Försvarsmakten har angett att materielen kan avvaras under en begränsad tid.
– Inkomsten från försäljningen disponeras för att finansiera anskaffning av motsvarande materiel. Effekterna på statens budget och på det offentlig-finansiella sparandet bedöms därmed vara marginella.
Sammanfattningsvis sägs alltså följande i propositionen: Enligt gällande budgetlagstiftning får regeringen inte besluta om försäljning av den ammunition som Frankrike har efterfrågat. Regeringen begär därför riksdagens tillstånd att besluta om försäljning. Affären kommer att kräva tillstånd av Inspektionen för strategiska produkter enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel.
Som skäl åberopas såväl den svenska solidaritetsförklaringen, artikel 42.7 i EU-fördraget och sexnationsavtalet. Men dessa dokument är inte tvingande. Sverige kan och måste självt avgöra om det är förenligt med vår säkerhetspolitik och vår alliansfrihet att exportera ammunitionen.
De väsentliga frågorna skjuts nu över till myndigheten Inspektionen för strategiska produkter. Sedan länge gäller att bedömningen ska styras av den övergripande principen om restriktivitet. Tillstånd bör inte beviljas för stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, stat som har inre väpnade oroligheter eller stat som kan komma att använda materialen för att undertrycka mänskliga rättigheter.
Enligt min mening är det klart att denna försäljning inte kan godkännas av Inspektionen för strategiska produkter. Krigsmaterielen är avsedd att användas i väpnad konflikt.
Oavsett vilken bedömning som Inspektionen kommer fram till, är det inte osannolikt att regeringen får tillbaka frågan på sitt bord. Om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt, ska Inspektionen lämna över ärendet till regeringen med eget yttrande. Jag hoppas att regeringen då håller fast vid den vedertagna principen om restriktivitet som en del av vår säkerhetspolitik och nekar tillstånd.