Atlantpakten kunde under kalla kriget med ett visst fog betecknas som en försvarsallians. Man såg ett hot från en starkt beväpnad fiende. Hotet skulle avvärjas med truppstationeringar i Europa och förekomsten av massförstörelsevapen, med uttalad förstaslagsoption, men några operationer utanför den amerikanska, i Jalta fastlagda inflytelsesfären företogs ej inom ramen för denna organisation.
Efter kalla kriget blev allt annorlunda. Då tycktes hotet från Ryssland eliminerat, och Nato uppträdde flerstädes som angripande part, utanför det egna länderområdet. Nu blev det också tydligt att forna frontstater respektive fiendestater, vilka efter hand upptogs i medlemskretsen, kom att uppfattas av de västliga strategerna som potentiella språngbrädor för gränsöverskridande insatser, i praktiken aggression.
Det är precis detta som flera nationellt sinnade opinionsbildare i USA under längre tid har reagerat mot, det vill säga frestelsen att ingripa där inga kortsiktiga eller långsiktiga amerikanska säkerhetsintressen står på spel. Uttryckt på annat sätt: risken att man överanstränger sig i onödan och får på sig en förödelse som man inte har kunnat skydda sig mot. Det är ofta konservativa krafter i Förenta staterna som intar denna position. Vi har redovisat flera analyser och debattinlägg från den kanten här på sajten.
Visserligen kan den nuvarande administrationen i Washington förefalla något mindre krigslysten än de närmast föregående. President Donald Trump har gått in för handelskrig och öppen ekonomisk utpressning istället för att ta direkta militära maktmedel i bruk. Men övergången från den ena till den andra typen av krigföring kan ske snabbt, liksom skiftningar i geografiskt fokus. Och den kärnvapenbestyckade supermakten behöver inte känna sig särdeles bunden av ingångna avtal eller traktatfästa förpliktelser. (Som har visats på sajten innehåller det nordatlantiska fördragets kapitel fem ingen som helst automatik, och det var på sin tid ett villkor för att den amerikanska senaten skulle godkänna hela arrangemanget.)
Detta har betydelse för Sverige. Vårt land kan under inga omständigheter – eller rättare sagt: under rådande omständigheter – erbjuda sig att vara språngbräda, trampolin eller utskjutningsramp för angrepp in på andra länders territorier. Endast om vi själva blir angripna, har vi anledning och rätt, ja en skyldighet att slå tillbaka. Vår regering får inte ges mandat att upplåta baser i landet åt främmande stridande enheter, om det inte gäller att mota ut en fiende som redan står på svenskt territorium eller kränker våra gränser. På den här punkten har det så kallade värdlandsavtalet, i förening med solidaritetsförklaringen, inneburit en viss oklarhet om vår alliansfria hållning, också om vi inte har avhänt oss någon reell handlingsfrihet eller statlig suveränitet, och även i Nato-landet Norge råder idag en oro beträffande Solberg-regeringens generösa baspolitik i norr (parallellt med en underfinansiering av det egna fosterlandsförsvaret).
Vi svenskar vill inte bli ”förhandsockuperade” ens av vänligt sinnade nationer. Vi bör inte öva offensivt med någon. Vi önskar ingenting hellre än att stå utanför en eventuell stormaktskonfrontation. Väljer vi sida i denna, torde vi vara dömda till undergång, som folk och som nation. Av den anledningen är det viktigt att småstaten Sverige rustar snabbt och klokt och samtidigt undviker symboliska felsteg. Vi har ett starkt behov av självtillit, vilket inte är detsamma som självtillräcklighet.