Efter Berlinmurens fall den 9 november 1989, och efter det att den sovjetiska flaggan halats för sista gången drygt två år senare, framträdde ett nytt Ryssland och fjorton nya, oberoende stater ur Sovjetimperiets aska. Med kalla kriget bakom sig sökte bland andra Michael Gorbatjov och George H. W. Bush bygga en ny världsordning.
Den 5–6 juni 1990 antogs the London Declaration on a Transformed North Atlantic Alliance. Man hade frågat sig om Nato fortfarande behövdes, nu när Sovjetunionen var borta. USA:s utrikesminister James Baker önskade en ”new architecture for a new era.” Och Ryssland accepterade ett enat Tyskland inom Nato.
I november året därefter kulminerade diskussionerna i Nato, på ett möte i Rom. En fundamental ändring av Natos syfte genomfördes. Organisationen skulle nu även ha som uppgift att vara en ”collective security organisation”, från att tidigare bara ha varit inriktad på ”collective territorial defence”, det vill säga att nu skulle man kunna medverka i ”out-of-area operations” som något slags världspolis. Samtidigt fanns politiker som såg ”a Europe whole and free, from Vancouver to Vladivostok”.
Professor emeritus William H. Hill skildrar i sin nyutkomna bok No Place for Russia. European Security Institutions Since 1989 (Columbia University Press 2018) bland annat hur denna enighet sakta förbyttes till bitterhet och fientlighet mellan Ryssland och väst.
Motsättningarna togs sin början genom Natos utövande av sin nya policy i det forna Jugoslavien (1991–1995) och i Gulfkriget (1991–1992)
USA:s ambassadör i Nato noterade i maj 1991:
”Among the new lessons we learn from the war were
- The desirability of streamlined decisionmaking among European states to respond to crises on the periphery of NATO’s territory: and
- The need for an integrated European force for deployment out-of-area.”
I boken skildras på ett inträngande sätt de inledande motsättningarna inom Nato, framför allt gällande agerandet i det forna Jugoslavien.
I kapitel 4 får vi en noggrann skildring över hur Nato och EU expanderar öster ut. Att Ryssland inte inledningsvis kom att motsätta sig den, berodde bland annat på Boris Jeltsin var mer upptagen av inrikespolitiska motsättningar och av ett första krig i utbrytarrepubliken Tjetjenien, vilket fick Bill Clinton att jämföra Jeltsin med Abraham Lincoln i det amerikanska inbördeskriget. Därtill hade USA:s kongress beviljat massivt ekonomiskt och tekniskt stöd till Ryssland. I mitten av 1990-talet tänkte Natos företrädare globalt, medan Ryssland tänkte lokalt ”or, at best, regionally” (sidan 108).
Intressant är skildringen av några av Bill Clintons rådgivare, vilka 1993 beskrev de forna Warszawapakt-medlemmarna på följande sätt: ”East-Central Europe is littered with potential mini-Weimar republics, each capable of inflicting immense violence on the others.” Men samtidigt fanns det många i USA som var skeptiska (se sidan 112 och, vilket inte nämns i boken, George Kennans kloka ord här .
Men genom det tryck som utövades, framför allt från USA och Tyskland, beslöts att ”expand the Alliance” och om att lägga fram ett förslag om ”the Partnership for Peace (PfP)”. Även Ryssland var positivt till förslaget, men av en annan orsak än de öststater vilka omgående såg det som en väg in i Nato. Ryssland trodde naivt att PfP skulle hindra detta. Lika naiv var Bill Clinton när han uttalade: ”I hade to make sure NATO expansion didn’t simply lead to a new division of Europe farther to the East.” Natos expansion tog sin början 1994.
En vattendelare kom att bli Natos krig i Kosovo 1998–1999. Kriget, som saknade mandat från FN:s säkerhetsråd, isolerade Ryssland och skapade en bitterhet som fortfarande märks av (sidan 161. Kriget och dess konsekvenser skildras även på sidan 254 och följande sidor). Hill noterar att ”it is difficult to overstate the effects of the Kosovo war on Russia’s view of and relations with the West.”
Strax efter det att Vladimir Putin kom till makten, fick han anledning att, tillsammans med den franske presidenten Jacques Chirac och den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder, kritisera USA:s och Storbritanniens krig, nu i Irak 2003.
År 2004 erhöll bland andra de tre baltiska staterna medlemskap i Nato, något Putin uppgav vara ”no tragedy” för Ryssland.
I kapitlet ”NATO: far, far out of the area” skildras på ett initierat sätt motsättningar inom Nato och dess agerande i Afghanistan (sidan 218 och följande).
Vid ett Nato-möte 2004 (”a landmark in several respects”) sökte man enighet och slog fast att organisationens mål var ”promoting the spread of democracy” och ”to attain a global military reach”. Åtminstone ett land ”took NATO at its word […] – Russia.”
I boken skildras även utvecklingen inom Europeiska Unionen och OSCE (Organisation for Security and Co-operation in Europe ). Det senare en organisation där bland andra Ryssland tillsammans med 56 andra stater är medlemmar. I OSCE uppkom stora motsättningar mellan Ryssland och vissa västliga stater, då många av dess operationer tog sikte på stater i Rysslands omedelbara närhet. I boken beskrivs hur organisationen stödde de så kallade färg-revolutionerna i Moldavien, Georgien och Ukraina med flera länder. Och Hill noterar på sidan 236 att Ryssland ansåg 2006 att inte bara Nato och EU, utan även OSCE, verkade mot Rysslands intressen.
Kapitel 8 har den talande titeln ”Russia leaves the West”. Här skildras Rysslands fyradagarskrig i Georgien och dess följder. Ryssland kom nu att hävda ”a privileged sphere of interest” i de angränsande staterna som tillhört Sovjetunionen.
Man kan fråga sig varför Nato inte ingrep i Georgien efter Rysslands attack. På sidan 259 och följande sidor söker Hill att ge svar, och han framhåller Putins stenhårda linje. Denne var ”dead set against Ukrainian and Georgian membership in NATO”.
När Barak Obama kom till makten 2009 sökte han ”reset” USA:s relationer med Ryssland. Och Nato försökte bättra på sin image genom att anlita en anställd hos Coca Cola för att medverka till en ”branding policy for NATO” (sidan 302). Samtidigt redogör Hill för Natos misslyckanden i Afghanistan. I sin antagna policy från 2010 (NATO 2020 Assured Security, Dynamic Engagement) framhölls vikten av ”NATO-Russian partnership” och en mer effektiv användning av ”the NATO-Russia Council”. Efter Natos olagliga bombningar i Libyen kom dessa förhoppningar dock på skam. Putin, då premiärminister, såg dessa som ”medievel crusades” och han var ”disgusted by his Western partners”. Han blev än mer beslutsam att återvända till presidentskapet.
Kapitel 15 behandlar ”War in Europé again”_ ”Confrontation in Ukraine”. Framställningen är balanserad och lyfter fram Putins lönlösa försök att rättfärdiga annekteringen av Krim, vilken dock enligt Hill var Natos ”good fortune” (sidan 359).
Vidare bör författarens visdom lyftas fram om Putins eventuella ambitioner i Natoländer: ”The passage of time and events may have lent a bit more weight to the arguments of those who maintain that Putin’s aims in Ukraina were and are relatively limited.” Samtidigt noterar Hill att de flesta medlemmarna i OSCE betraktar organisationen som en värdefull neutral plattform för samordnade aktiviteter och diskussioner. Därtill verkar man vara överens om att återuppta kontakterna i ”the NATO-Russia Council”. Boken skrevs innan Donald Trump och Vladimir Putin träffades i Helsingfors i juli detta år. Ett möte som knappast kan ses som ett tecken på att krigsrisken i Europa har ökat.
William H. Hill avslutar boken med att konstatera att ”Europe is not back where it started at the end of the Cold War.”
Boken kan starkt rekommenderas.