Den 8 december 1994 är en märkesdag i den svenska försvarspolitiken.Då yppades – i en mycket liten krets – planerna på den kupp som kom att sättas i verket med början i oktober 1998 och i maj 1999, i ÖB:s skrivelser till regeringen 1998–10–12 23 200:72865 och 1999–05–1923 200: 65 490.
Den 8 december 1994 anammade också Centerpartiet kupplanerna, för att i försvarsbeslutet år 2000 kraftfullt bidra till att dessa kunde genomföras. Då övergav Centerpartiet sin tidigare inriktning: ett regemente i varje län. Överbefälhavaren Owe Wiktorin var denna dag i riksdagshuset som gäst hos Centerledaren Olof Johansson och Centerns försvarspolitiker Anders Svärd och Erik Arthur Egervärn. Den sistnämnde har i boken Jämtlands fältjägarregemente 4 (2006) beskrivit hur ÖB sagt sig vilja lösa försvarsmaktens under 1990-talet alltmer märkbara problem.
”ÖB:s budskap var tydligt: Lägg ner territorialförsvaret, minska markstridskrafterna, satsa på flygvapnen och JAS och låt högkvarteret sköta detta utan inblandning av politikerna.”
Denna text bör granskas ur flera synvinklar.
- Som ledstjärna för utvecklingen av försvarsmakten är budskapet en katastrof Ändock kom det att i hög grad att bli styrande. Det beror inte minst på Centerpartiets agerande under riksdagen år 2000. Ovan nämnde Egervärn gjorde enligt riksdagens protokoll 1999/2000:88 flera inlägg, främst i anförandet nummer 27, där han i fantasifulla ordalag, närmast en saga, beskrev markstridskrafternas ökade rörlighet. Till resultatet bidrog också att försvarsminister Björn von Sydow lät sig fascineras av ÖB Wiktorins förmåga att förutsäga den militärtekniska utvecklingen, den tvivelaktiga förmåga som fick Wiktorin att i Sälen år 2000 påstå att en svensk ÖB i framtiden kunde ringa upp fienden och hota: ”Jag ser vad du håller på med, sluta annars bekämpar jag dig.” von Sydow har i Kungl. Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift 1:2010 beskrivit hur samarbetet med ÖB gick till – utan att erkänna att det var ÖB som i de mest väsentliga frågorna fick sin vilja fram, enligt dennes budskap av den 8 december 1994. Därmed hade ÖB uppnått ett mål: ”utan inblandning från politikerna”. Högkvarteret kunde ta över och ”sköta detta”. Högkvarterets strateger – egentligen ”spinndoktorer” – var redo att föreslå åtgärder enligt budskapet.
Inför försvarsbeslutet år 2000 kom förslag som startade raseringen av territorialförsvaret och av markstridskrafterna. Flygstridskrafterna minskades men inte i samma katastrofala omfattning som mark- och sjöstridskrafterna.
Samtidigt inträffade något om möjligt ännu värre, något som borde ha kunnat förutses. Högkvarteret saknade kompetens som försvarspolitiker. Försvarsmakten ”gick över styr” och kom i praktiken att sakna nödvändig struktur – jämför Wilhelm Agrell Fredens illusioner (främst s. 167). Den politiska ledningen av försvarsmakten hade abdikerat. I ÖB:s budskap fanns bakom orden ”satsa på flygvapnet och JAS” antytt vem som var beredd att ta över den reella ledningen: det militär-industriella komplexet.
- Begreppet har varit närmast tabubelagt. Dåvarande försvarsminister Thage G Peterson hävdade i januari 1997 att det fanns ett svenskt komplex. Han blev direkt tillrättavisad av partikamraten Britt Bohlin. Det är något som finns i USA, inte i Sverige.
Tvärtemot Bohlins kategoriska påstående finns det vetenskapliga vittnesbörd om existensen av ett svenskt komplex, till exempel Ulf Olsson, The Creation of a Modern Arms Industry in Sweden 1939–1974 (Göteborg 1977) och Niklas Stenlås m. fl., Science for Welfare and Warfare (Sagamore Beach, MA 2010). Se även mitt bidrag till Försvaret främst (2015) I tysthet utvecklades det svenska komplexet till en kraftfull aktör . I Norstedts Sveriges historia 1920–1965 läser man följande:
”Det var en brokig men begränsad samling av ledande militärer, fackföreningsmän , politiker och industrialister, som till synes obekymrat gick in och ut ur olika roller, och som närmade sig frågan utifrån ett sammelsurium av olika egenintressen. De väckte på samma gång opinion, deltog som experter i försvarsutredningarna, författade strategiska rapporter, satt i riksdagens försvarsutskott och ingick i de stora företagens styrelser.”
Komplexet intressen sammanföll med den socialdemokratiska regeringens strävan efter att göra Sverige till en industriell stormakt. Det hade redan i slutet av 1960-talet, 30 år finnan Britt Bohlin förnekade dess existens, visat sin styrka och makt. Följande inträffande:
Hösten 1966 höll försvarsminister Sven Andersson ett tal i Umeå.
Huvudbudskapet var att ”den extrema satsningen på kvalitet i förhållande till kvantitet som inleddes med försvarsbeslutet 1958 delvis måste överges” – onekligen ett budskap med udd mot komplexet.
Karl Frithiofson, som hade varit statssekreterare hos Sven Andersson 1957–1965, var sedan 1965 ordförande i FU 65. I samarbete med Nils Sköld, expert i FU 65, skulle han sätta angreppet mot komplexet i verket. (Se Försvar i Nutid 4:1989, s. 25–26.)
FU 65 gav i januari och februari 1967 ÖB bland annat följande uppdrag: ”en översiktlig värdering av en krigsmakt utformad med vikt lagd på att ge arméstridskrafterna, och av dessa särskilt lokalförsvarsförbanden, stor omfattning och att begränsa omfattningen av de stridskrafter som är utrustade med tekniskt avancerad materiel.” (SOU 1968:10, s. 46–51.)
ÖB:s svar var förödande negativt (ÖB-svaret 67, s. 28) Men även i regeringen fanns ett kompakt motstånd, vilket Sven Andersson och Karl Frithiofson inte tycks ha räknat med. Detta motstånd sammanhänger sannolikt med den reella prioritering som gällde inom det socialdemokratiska partiet under hela Tage Erlanders tid som statsminister. I valet mellan ett armétungt fo_lkförsvar och ett högteknologiskt försvar har S alltid prioriterat det sistnämnda. Erlander föregick redan 1949 med dåligt exempel genom att tillsätta FU 49 medTorsten Nothin, styrelseordförande i SAAB, i spetsen. Det var således inte komplexet i sig som besegrade Frithiofsons och Nils Skölds kuppförsök 1967. Det var regeringens industripolitiska strävan att bli en industripolitisk stormakt som var och förblev avgörande. Så har det fortsatt.
Avslutning
Det är enligt min mening anmärkningsvärt att det svenska militär-industriella komplexet och dess kärna, SAAB, i alla lägen har prioriterats
– med konsekvensen att det nationella försvaret förfaller.
Ännu mera anmärkningsvärt är det att denna negativa utveckling synes ha förutsättningar för att fortsätta. Försvarsminister Peter Hultqvists utsagor tyder på att han prioriterar komplexet men att han försöker dölja det. I TV-utsändningar från Sälen-konferensen i januari i år fick han frågan om han inte utövade industristöd i stället för försvarspolitik. Svaret var blankt nej – det var fråga om leverans av gjorda beställningar!
Peter Hultqvist lever kvar i Britt Bohlins tankevärld: SAAB prioriteras och det nationella försvaret fortsätter att förfalla.