Säkerhetspolitiken var länge en fråga som enade de politiska krafterna i landet. Nu har den blivit en fråga som splittrar. Det är olyckligt. Det försvagar Sveriges ställning internationellt. Säkerhetspolitiken har blivit inrikespolitik. Den har blivit en fråga som man tror sig vinna poänger på. Den har börjat präglas av kortsiktighet och trendkänslighet.
Ledarskapet i flera politiska partier har svängt. Nu senast är det ledningarna i Centern och Kristdemokraterna som har bytt fot. Moderaterna har övergivit Reinfeldts försiktiga linje och blivit aktivistiska. Men det finns också åtskilliga tecken som tyder på att de inte har ett allomfattande stöd av sina medlemmar och sympatisörer, och till och med i deras styrelser finns det ett antal reservanter. Allianspolitikerna spelar ett högt spel när de försöker få in Sverige i en militärallians och de riskerar bestående sprickor i sina egna led.
Osäkerhet blir följden. Detta är paradoxalt eftersom de tänker sig att en splittrad nation ska stärka vår nationella säkerhet. Tanken på en snar folkomröstning om svenskt Nato-medlemskap har också väckts, från folkpartihåll. Sådana frågor brukar inte underkastas tillfälliga folkopinioner: hur många Nato-medlemmar har gjort på det sättet? Ska frågan om ett svenskt Nato-utträde sedan bli föremål för referendum? Det kommer dessa politiker med all säkerhet att förhindra, om de nu får som de vill. Att lämna en allians skulle vara ett minst lika stort steg som att ansluta sig till en. En försiktighetsprincip bör råda.
Aktivisterna menar att Sverige bör följa andras exempel. Men säkerhet är ingenting som man kopierar, den koncipierar man. Svensk säkerhetspolitik, byggd på oberoende och alliansfrihet, har vuxit fram under lång tid och prövats i svåra situationer. För Nato-länderna var läget ett annat. De behövde bygga något nytt, de hade litet i det förflutna att falla tillbaka på. Detta kan man varken berömma eller anklaga dem för.
Men den svenska kampanjen för medlemskap är både tanklös och historielös. Många opinionsbildare hävdar nu att den svenska neutralitetslinjen och alliansfriheten var en bluff. Det finns också Nato-fiender som menar att Sverige i praktiken har varit en Nato-medlem under lång tid och att ett inträde i alliansen endast vore en formsak, ett logiskt sista steg. Också dessa är splittrare. Alliansfriheten har aldrig varit en konspiration, riktad mot det svenska folket.
Viktigast nu är att återskapa en trovärdig svensk försvarskraft. Bland förespråkarna för svenskt Nato-medlemskap finns de som har varit med om att rasera denna. De borde rannsaka sig själva. Folkförsvaret är en fråga som kan ena landet. Det kan inte trendnissarna.