Då Mannerheim hösten 1944 tillträdde som president lovade han i sitt installationstal att Finland alltid ska upprätthålla goda kontakter med Sovjet-Ryssland och ta avstånd från dess fiender. Också efter mig, tillade han. Marskens löfte och VSB-pakten var avgörande då den kommunistiska revolten i Finland 1948 kom av sig, med Stalins goda minne.
Märkligt att ingen har nämnt löftet i vår Natodebatt. I jämförelse med Mannerheim är alla våra försvarsministrar, som vurmat för Nato, på amatörstadiet, om ens det, i fråga om försvarspolitik. Situationen är nu en annan än på Mannerheims tid, säger man. Ändå har inget fundamentalt förändrats. […]
Natos artikel 5 är ingen garanti. Efter Estlands inträde i Nato höll nationalistiska känslor på att ta överhand. Då varnade president Donald Trump esterna för att artikel 5 kan tolkas så att medlemsland som provocerar fram ett anfall själv får stå för följderna. Efter det släppte det ansträngda läget mellan Ryssland och Estland.
Risken finns att nationalismen går över styr i Nato också för oss, fast Storfinland, Lappomännen, IKL och AKS gått i graven. Hösten 1939 fanns ännu allt då vi högmodigt förkastade ett fredsavtal trots vissheten om att det betydde krig. Läs artikel