Den 9 december debatterade riksdagen fortsatt svenskt deltagande i FN-insatsen Minusma i Mali.
Sverige har deltagit med militär trupp sedan sex år tillbaka och hela insatsen har pågått i åtta år. Den var från början fredsbevarande under kapitel VI i FN-stadgan, det vill säga med begränsat mandat att använda våld. Senare skärptes mandatet till att gälla insats av alla nödvändiga medel under kapitel VII för att upprätthålla ordningen och återställa stabilitet i landet.
Regeringens proposition om fortsatt deltagande med 220 soldater antogs av riksdagspartierna förutom Sverigedemokraterna som var emot och istället ville istället ha en avveckling av insatsen med ett slutdatum den 31 december 2021.
Tre partier, M, KD och L, efterlyste en plan för ett tillbakadragande utan att nu sätta en tidsgräns. Också dessa partier hävdade att soldaterna behövs bäst i Sverige och att vi redan varit i Mali under lång tid.
Försvarsminister Peter Hultqvist argumenterade för fortsättning för att visa Sverige som en pålitlig långsiktig pålitlig partner i internationella insatser.
Kriget i Mali går dåligt och den säkerhetspolitiska situationen har inte förbättrats, vilket förklarar den krigströtthet som riksdagspartierna gav uttryck för och som säkert bottnar i att man inte ser någon lösning för Mali.
Det framgår också av skrivningarna i FN:s säkerhetsråds Resolution 2531 från den 29 juni 2020 som definierar mandatet för Minusma.
Rådet säger där att man ”känner en betydande otålighet” med ständiga förseningar att uppnå viktiga mål som anges i den överenskommelse som ligger till grund för insatsen: Agreement on Peace and Reconciliation in Mali 2015. Den syftar till att uppnå stabilitet och fred i området, upprättande av statens myndighet samt enighet mellan olika grupper i landet. Säkerhetsrådet varnar för ett säkerhetspolitiskt vakuum som äventyrar stabilitet och utveckling i landet.
Vidare uttrycks irritation över tillkortakommanden vad gäller Minusmas utbildning och uppbyggnad av militär kapacitet samt slutligen en rad klagomål över bristande disciplin, brist på öppenhet och ansvar.
Ordvalet är ovanligt skarpt för att vara i en säkerhetsrådsresolution.
Situationen i Mali är komplex med flera styrkor inblandade förutom Minusma: Frankrikes Barkhane, G 5 Sahel bestående av styrkor från Burkina Faso, Tchad, Mali, Mauritanien and Niger samt den nya franskledda Takuba där Sverige kommer att ingå. (Vi har tidigare kommenterat det på den här sajten)
Av dessa har endast Minusma mandat från FN:s säkerhetsråd. Minusma är dock djupt involverad med de andra styrkorna, vilket säkerhetsrådet understöder och, rådet har bemyndigat de franska styrkorna att med alla medel stödja Minusma om så erfordras.
Minusma delar också baser med de andra styrkorna. Sammanblandningen leder till att Minusma angrips av miliser och upprorsgrupper som ser alla utländska styrkor som fiender. Senast i november angreps en bas med franska soldater och Minusma av milisgrupper utrustade med granatkastare.
Många i Mali uppfattar Frankrikes militära närvaro som ett led i att återupprätta kolonialismen, vilket i sin tur ökar riskerna också för Minusma att angripas.
Det gör frågan om Minusmas legalitet känslig, då styrkan direkt kan bli indragen i en intern konflikt. Svenska regeringen är säkert medveten om det.
Både regeringen och det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet som bereder frågan för riksdagen lyfter därför fram att man förutom mandatet från Säkerhetsrådet även har en inbjudan från Malis regering som en extra folkrättslig grund. Inbjudan togs dock inte mer seriöst än att man ganska snabbt efter militärkuppen frankt konstaterade att ingenting förändrats:
”Det finns även en inbjudan till FN av Malis regering som utgör ytterligare en folkrättslig grund för insatsen. Denna inbjudan förlorar inte i giltighet i ljuset av den senaste utvecklingen efter militärkuppen i Mali den 18 augusti 2020.” (Utrikesutskottets betänkande)
Om något skall ändras vad gäller de militära insatserna i Mali hänger det mycket på stormakterna.
Det finns en enighet bland stormakterna i FN:s säkerhetsråd om Minusma, och alla röstade för den senaste resolutionen 2531.
USA har dock på senare ställt sig mer och mer skeptiskt till en fortsättning och hänvisar i en röstförklaring till beslutet att man måste se ett slut på Minusma och att staterna i regionen själva måste ta ansvaret för säkerheten. USA vill ha en roadmap och plan för ett uttåg och är emot att Minusma steg för steg också skall utsträcka sitt område till grannländerna.
Frankrike är den stat som ivrigast stöder Minusma, trots att man själv inte bidrar med trupp där, och det är Frankrike som lägger fram resolutionsförslagen för Minusma till Säkerhetsrådet. Frankrike agerar för att så långt möjligt få med andra stater både till Minusma och till sina egna styrkor, nu senast Takuba.
Ryssland var från början avvaktande när Minusma sattes upp 2012. Man menade att mandatet som då var fredsbevarande ändå var så öppet att det kunde bli en otydlig gräns mot fredsframtvingande och att FN höll på att slå in på en farlig väg mot alltmer militariserade insatser. Ryssland hade FN-resolutionen om Libyen som kunde användas för regimskifte i färskt minne. Ryssland som har ett fått förnyat intresse för Afrika stöder emellertid nu Minusma och vill fortsätta insatsen.
Kinas har starka intressen i Afrika och har sedan 2013 ett par hundra man i Minusma och stöder en fortsättning av insatsen.
Storbritannien har först på senare tid börjat engagera sig i regionen och från december i år ställer man upp med 300 man i en spaningsstyrka i Minusma.
Trots bristen på framgångar i kriget mot upprorsgrupper och jihadister i Mali kommer således stormakterna tills vidare att fortsätta backa upp Minusma.
Många bedömare menar att det handlar om ett krig utan slut och att just närvaron av främmande trupper snarast förvärrar situationen. Flera pekar istället på att enda sättet att få fred är förhandlingar med alla parter, även vissa av jihadistgrupperna, eftersom de baserar sig på olika etniska och religiösa grupper i landet. Ledande maliska politiker argumenterar för att pröva förhandlingsvägen, men Frankrike som vill kunna motivera sin närvaro med hotet från terrorister säger nej. Då den nya övergångsregeringen i Mali sökte initiera förhandlingar avvisades det av Frankrikes president Macron: ”With terrorists, we do not discuss. We fight.” (Voice of Africa 23/11).
Det är en traditionell svensk linje att delta i FN:s operationer, men det har historiskt gällt i första hand fredsbevarande insatser som bygger på att stridande parter i ett land accepterar FN-styrkan.
I Mali handlar det om en fredsframtvingande insats där Minusma kommer att delta på ena sidan i en konflikt som liknar ett inbördeskrig mellan olika befolkningsgrupper och där stormakterna är med och driver på utifrån sina egna intressen.
Sverige borde därför avsluta sitt deltagande i Minusma på ett ordnat sätt, som flera partier i riksdagen förordar. Men framförallt måste beslutet att delta i den franskledda Takuba-styrkan omprövas. Med svensk trupp i den styrkan kommer vi att bli direkt stridande i ett krig för Frankrikes intressen.
Genom de senaste 20 årens allt flitigare deltagande i internationella militära operationer har det också kommit fram försök från svenska politiker att omtolka folkrätten så att insatser framstår som legitima trots att de saknar folkrättslig grund. Hänvisning till inbjudan från en regering har fått ersätta mandat från FN:s säkerhetsråd och hänvisning till så kallad responsibility to protect användes av det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet som grund för det svenska deltagandet i Takuba-insatsen. Utskottet hävdade att man kunde gå runt Säkerhetsrådet och istället hänvisa till risk för övergrepp på civila. Vi har offentligt i Svenska Dagbladet påvisat att utskottet far med osanning då man påstår att det i Generalförsamlingen tagits beslut som möjliggör att Säkerhetsrådet kringgås.
Det finns återigen samma märkliga och fräcka bluff från utskottets sida i betänkandet om svenskt deltagande i Minusma:
”FN-toppmötet i september 2005 slog fast att det internationella samfundet har ett gemensamt ansvar för att förhindra grova övergrepp, folkmord och etnisk rensning. Sverige var en av de drivande krafterna bakom denna principöverenskommelse om skyldigheten att skydda (responsibility to protect). Det är ett viktigt steg i utvecklingen av det internationella normsystemet. I akuta situationer när säkerhetsrådet inte axlar sitt ansvar måste Sverige efter en noggrann bedömning överväga vad som ändå kan göras för att mildra mänskligt lidande. En sådan bedömning måste alltid göras med utgångspunkt i den enskilda aktuella situationen och beakta folkrättsliga, politiska och humanitära aspekter. ”
Här påstår riksdagens utrikes- och försvarsutskott att Sverige skulle kunna runda Säkerhetsrådet och ta eget beslut till (underförstått) militär intervention. Vad Generalförsamlingen i själva verket beslutade i sin resolution 2005 var det motsatta. Ingen stat har rätt att ta egna beslut om militärt våld. Det krävs ett mandat från FN:s säkerhetsråd för detta, nu som tidigare.
Man kan spekulera varför det sammansatta utskottet framhärdar med osanning om FN-stadgans våldsförbud. Det förbud som är själva grunden för hela FN-systemet och som svenska regeringar under hela efterkrigstiden bekänt sig till och slagit vakt om. Är det för att kunna motivera svenskt deltagande i kommande militära interventioner under stormakters ledning?