Harvardprofessorn Serhii Plokhy har skrivit en intressant bok om Kubakrisen 1961–62: Nuclear Folly. A History of the Cuban Missile Crises (W. W. Norton & Company, 2021). Citaten nedan är från boken i min översättning, om inget annat anges.
Först 1992 fick USA:s tidigare försvarsminister Robert McNamara (1961–1968) klart för sig att Sovjetunionen hade haft taktiska kärnvapen klara att avfyras och 43.000 soldater på Kuba 1962. President Kennedy hade räknat med maximalt 10.000 soldater och inga stridsberedda kärnvapen, när man planerade att invadera Kuba sommaren detta år. Det var fråga om kortdistansmissiler som inte kunde nå Florida, men väl ha använts mot en amerikansk invasionsstyrka med förödande konsekvenser. Även stridsvagnar hade fraktats till ön. Kubas militära kapacitet var ”i huvudsak defensiv”, enligt en uppgift från CIA.
Men varför ville Kennedy och hans generaler invadera Kuba?
Amerikanska trupper hade landat på Kubas stränder i juni 1898. Den amerikanska regeringen gick in i konflikten delvis som ett svar på allmänhetens krav på att stoppa spanska grymheter mot kubanerna, ofta överdrivna i amerikanska medier. Men bakom ingripandet låg också en tillämpning av Monroedoktrinen.
Kubansk självständighet – till skillnad från många stater i regionen, och med hjälp av USA – utropades 1902. Då fanns ingen aptit i Washington att utvidga amerikanska gränser till att omfatta Kuba, men inte heller någon större önskan att göra det helt oberoende.
Den kubanska suveräniteten begränsades genom att USA:s regering gavs en påtvingad rätt att ha militärbaser på ön och ingripa i Kubas inre angelägenheter för att upprätthålla en ”god förvaltning”. Kuba blev de facto ett amerikanskt protektorat och fungerade som en samlingsplats för kubanska rebeller och revolutionärer.
Lyckligtvis för bröderna Castro och deras medkonspiratörer släpptes de från långa fängelsestraff i maj 1955, då president Batista försökte förbättra sin internationella image. Men den amerikanska regeringen såg sig tvungen att återkalla sin ambassadör i Havanna och införa ett handelsembargo mot Kuba, vilket stoppade vapenförsäljning till Batista och gav rebellerna ett enormt uppsving.
I juli 1960 förstatligade Castro-regeringen alla USA-ägda företag och fastigheter: eftersom den revolutionära regeringen behövde resurser och saknade pengar erbjöds ingen kompensation för de konfiskerade egendomarna. Som svar stängde president Eisenhower den amerikanska marknaden för kubanskt socker, öns i särklass största exportprodukt.
Bara några år tidigare, i juni 1954, hade CIA genomfört en framgångsrik kupp i Guatemala, där en jordreform hotade United Fruit Companys intressen – något som inspirerade president Eisenhower att åstadkomma ett regimskifte på Kuba. Och CIA utarbetade en plan, men Eisenhower hann inte genomföra den, utan den fördes i stället vidare till den nye presidenten, John F. Kennedy.
I februari 1961 införde president Kennedy nya ekonomiska sanktioner mot ön, vilket stängde den amerikanska marknaden inte bara för kubanskt socker utan också för kubanska cigarrer.
Den 14 april 1961 lämnade fartygen med brigaden 2506, en styrka på nära 1.400 exilkubaner, Nicaraguas stränder och begav sig mot Kuba. Klockan 06.00 den 15 april målades åtta B-26-bombplan i det kubanska flygvapnets färger för att styra mot kubanska flygfält med uppgiften att förstöra Castros flygvapen. Först den 16 april gav presidenten sitt klartecken. CIA hade bett denne om tillstånd om flygunderstöd, men han hade vägrat.
Den amerikanske representanten i FN, Adlai Stevenson, upprepade försäkringar från president Kennedy tre dagar tidigare, att det inte skulle bli någon inblandning av amerikansk militär eller amerikanska medborgare i en eventuell invasion.
Torsdagen den 20 april var allt över. Förlusterna hos de som intervenerat vid Grisbukten uppgick till mer än 100 döda och mer än 360 sårade; närmare 1.200 togs till fånga. För Kennedy var detta en prestigeförlust av stora mått. Även om några av nyckelspelarna vid Grisbuktendebaclet blev avskedade, kvarstod misstro och misstänksamhet mellan presidenten och generalerna. Och den sovjetiske regeringschefen Nikita Chrusjtjov var övertygad om att USA skulle göra nya försök.
I juni 1962 hade USA installerat 15 kärnvapenmissiler (Jupiter) i Turkiet. Med tanke på att dessa hade en räckvidd på 2.400 kilometer, och avståndet från omgivningarna av Izmir i Turkiet, där missilerna placerades, till Moskva var 2.080 kilometer, kunde amerikanerna enkelt nå Moskva.
Chrusjtjov fick nu ett ”eureka-ögonblick” när han gick i en park vid havet i Varna, Bulgarien, i maj 1962: han skulle göra mot amerikanerna vad de hade gjort mot Sovjetunionen och placera sina kärnvapenmissiler på Kubas stränder. ”Det var under mitt besök i Bulgarien som jag fick idén att installera missiler med kärnstridsspetsar på Kuba”, skrev han i sina memoarer. Moskva hade även utvecklat missiler som kunde nå till exempel Berlin, men inte Madrid.
För president Kennedy hade Kuba varit av låg prioritet till slutet av augusti 1962. Berlin-konflikten hade upptagit all hans tid. Nu informerade CIA honom att det var ”osannolikt att det [sovjetiska] blocket kommer att ge Kuba kapacitet att genomföra stora oberoende militära operationer utomlands”.
Robert Kennedy, justitieminister och rådgivare till sin bror, föreslog nu en iscensatt kubansk attack mot Guantánamobasen, som tillhört USA sedan 1903, vilket skulle ge USA en förevändning att intervenera.
President Kennedy förnekade offentligt möjlig närvaro av sovjetiska trupper på Kuba och amerikanska planer på att invadera ön.
I oktober hade spaningsplan över Kuba noterat 67 fot långa troliga medeldistansmissiler på kubansk mark, vilka man trodde kunde nå Washington och New York. President Kennedy tänkte nu ”uppenbarligen inte så mycket på diplomati”; han ansåg inte att man kunde ”vänta två veckor medan de blir redo för att användas”. ”Den militära lösning Kennedy föredrog var ett överraskande kirurgiskt angrepp på de sovjetiska missilerna på Kuba.”
McNamara ogillade Kennedys kirurgiska alternativ men var också kritisk till det diplomatiska alternativ som Dean Rusk (USA:s utrikesminister 1961–969) föreslagit, eftersom det skulle ge sovjeterna tid att bygga upp sin kärnkraftskapacitet på ön och förbereda sig för en eventuell invasion, som han trodde kunde starta ett kärnvapenkrig. McNamara föreslog att ”[vi] skulle omedelbart införa en blockad mot offensiva vapen som kommer in på Kuba i framtiden och indikera att vi med vår öppna övervakningsspaning, som vi skulle upprätthålla på obestämd tid, skulle vara omedelbart beredda att attackera Sovjetunionen i den händelse Kuba gjorde ett offensivt drag mot USA”.
President Kennedy höll fast vid sin ursprungliga idé att beordra en attack mot missilerna men hade fortfarande för att komma fram till ett slutgiltigt beslut. Vid ett möte i Vita huset förespråkade elva deltagare en blockad och sju förespråkade en attack. Bröderna Kennedy tillhörde den senare gruppen. Men vad ingen i rummet visste var att de sovjetiska ballistiska missilerna redan var stridsklara. Presidenten kom senare att ansluta sig till blockadgruppen. Nyheten att Kennedy var på väg att utlysa en marin blockad i stället för att företa en invasion av Kuba möttes av en lättnadens suck i Moskva. ”Detta är inte ett krig mot Kuba utan något slags ultimatum”, förklarade Chrusjtjov: ”Vi har räddat Kuba!”
Chrusjtjov skriver i sina memoarer: ”Amerikanska plan flög ständigt över Kuba. Det gjorde Castro vansinnig och han gav order om att skjuta, och våra soldater fällde det amerikanska spaningsplanet U-2 med en missil.”
Chrusjtjov varnade samtidigt Washington för att invadera Kuba: ”[Ni] kan nu inte attackera Kuba och förvänta er att angriparen kommer att bli fri från straff för denna attack. Om den här attacken görs kommer detta att vara början på att kriget släpper lös.” Sannolikt hade han i åtanke ”ett universellt världskrig med användning av termonukleära vapen”, skriver Plokhy.
”Kennedy tvekade, på grund av risken för en sovjetisk motattack mot Berlin och ett storkrig”, skriver Ulla Gudmunsson i Svenska Dagbladet (27/1). ”Även en blockad av Kuba skulle folkrättsligt ha varit en krigshandling. I stället valde Washington att försätta ön i något man kallade ’karantän’. Alla fartyg på väg till Kuba skulle inspekteras och avvisas om de i lasten hade vapen. Metoden fungerade: de sovjetiska fartyg som stävat mot Kuba vände om. I hemliga förhandlingar på olika nivåer, bland annat mellan presidentbrodern Robert Kennedy och Rysslands Washingtonambassadör Anatolij Dobrynin, krävde Sovjetunionen som motprestation för att montera ner redan befintliga installationer att USA skulle utfästa sig att inte invadera Kuba och att dra tillbaka de så kallade Jupitermissiler som stationerats i Turkiet, vid gränsen mot Sovjetunionen.”
Både Kennedy och Chrusjtjov kom att hävda att de hade segrat.
Men om Kennedys generaler och andra fått sin vilja igenom att tillämpa Monroedotrinen och attackerat Kuba, utan att man då visste om de kärnvapen som fanns på ön, vilka med lätthet kunnat oskadliggöra en landstigningsflotta, hade sannolikt ett fullskaligt krig utbrutit.