Tempo, initiativ, interoperabilitet och flexibilitet.Dessa har alla samma syfte, de är alla viktiga delar av svensk operationskonst och menade att tillsammans förstärka varandra. Under historien har de alla varit viktiga för krigföringen. Tempo, initiativ och flexibilitet återfinns tydligt i krigsvetenskaplig litteratur medan det betydligt mera sentida ordet interoperabilitet främst förekommer i modernare sådan. Orden Interoperabilitet, interoperabel finns ännu inte i svenska akademins ordlista. […]
Då våra styrande dokument leder oss mot att nyttja stormaktsmetoder, inte bara vara interoperabla med dem, skapas här en småstat på snigelfötter. Enligt Storr är de lednings- och planeringsmetoder som nyttjas av NATO-landet Storbritannien för fokuserade på analys, planering och synkronisering i stora staber vilket lamslår tempo. Här måste vi styras bort från samma metoder till andra men interoperabla metoder. Svensk Planerings- och Ledningsmetod (SPL) kan utgöra ett sådant exempel där vi försöker nyttja en egen interoperabel metod i stället för samma metod som andra, tyvärr resulterar detta bara i en halvmesyr. Metoden bygger på NATO:s planeringsmodell Comprehensive Operations Planing Directive (COPD). Metoderna kan enligt Thunholm klassas som traditionella och analytiska planeringsmetoder med små skillnader. Sådana metoder kritiseras för att vara kognitivt onaturliga och tidskrävande. Således temposänkande och till del meningslösa då de tar ansats i att förutse en plan från start till slut i en komplex och kaosartad miljö som karakteriserar krig. Moltke ansåg att det bara är ”amatörer” som tror det är möjligt. Kan hända att NATO är amatörer, oavsett verkar de tro att de med supermaktskraft kan tvinga till sig initiativet från start till slut enligt en analyserad plan. Det kan inte vi och utifrån israeliska erfarenheter är den underlägsna styrkan dömd till förlust utan tagande av initiativ. Flexibilitet är en väg framåt, inte en övertro på planering och synkronisering. Läs artikel