Historiken
Genom FN:s säkerhetsråds resolution 1970 från den 26 februari 2011 påbörjades den utländska inblandningen i Libyen med vapenembargo och krav på att Khaddafi skulle ställas inför Internationella brottmålsdomstolen (ICC), ett direkt förebud om att regimskifte kunde komma att framtvingas.
Den 17 mars 2011 antogs säkerhetsrådsresolution 1973 som gav mandat åt en militär intervention med syftet att skydda civila. Ingen skrivning i resolutionen gav rätt att med militär makt avsätta regeringen.
Nato inledde bombkriget samma dag som resolutionen antogs.
I rådet lade Kina, Ryssland, Tyskland, Indien och Brasilien ned sina röster. I efterhand har dessa stater även riktat kritik mot att interventionen överskred mandatet.
Sverige anslöt sig till angreppet genom riksdagsbeslut den 1 april. Den svenska insatsen var 8 JAS-plan, ett signalspaningsplan och ett transportplan. Styrkan kom att uppgå till 125–250 personer.
Redan från början bröt den Nato-ledda koalitionen mot resolution 1973 genom att man systematiskt angrep alla militära mål, även för de fall då man inte kunde hävda att civila var hotade.
USA:s president Barack Obama, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premiärminister David Cameron skrev ett gemensamt uttalande den 15 april i The Guardian där de krävde den libyska regeringens avgång vilket gav politiskt stöd från högsta nivå för Nato att gå utöver mandatet i resolutionen.
Sverige medverkade till att resolutionens mandat inte följdes. Det har uppgivits att så mycket som 40 procent av bombmålen föregicks av spaning från JAS-planen.
Man vet idag att beskrivningen av en förestående humanitär katastrof i Libyen inte var sann. Det var en bild fabricerad av några västmakter med hjälp av en massiv internationell mediekampanj. Man målade upp bilden av en blodtörstig diktator som redan börjat slakta civila och var på väg att genomföra ännu större övergrepp mot befolkningen i Benghazi. Västmakternas fabricerade bild av ett nära förestående folkmord har kritiserats hårt, bland annat av den utredning om Storbritanniens deltagande i kriget som gjordes av en kommission utsedd av det brittiska parlamentet.
Resolution 1973 förbjöd insättandet av markstyrkor. Ola Tunander har i sin bok Libyenkrigets geopolitik (Celanders förlag, 2012) redovisat hur Storbritannien satte in specialstyrkor och att Frankrike bröt mot vapenembargot och levererade vapen till rebellgrupper. Styrkor från Qatar opererade i landet med stöd av väst.
Khaddafi dödades den 20 oktober sedan hans konvoj attackerats av Nato-flyg.
Norges utvärdering av insatsen i bombkriget
Den svenska insatsen har inte utvärderats av någon oberoende kommission.
Däremot har man i Norge gjort en sådan granskning. (Kommenterad på den här sajten.) Även om Norge är medlem i Nato finns slutsatser som är relevanta även för Sveriges deltagande i kriget.
Rapporten slår fast att norska regeringen inte gjorde någon egen bedömning vare sig av situationen i Libyen eller av hur resolution 1973 skulle tolkas.
Den viktiga frågan var om Norge bröt mot resolutionen då man angrep Khaddafi och bidrog till regimskiftet. Utredningen landar till slut i att det inte var ett folkrättsbrott. Visserligen säger säkerhetsrådsresolutionen att det endast handlade om att skydda civila som riskerade att angripas av den libyska armén, men rapportskrivarna menar att man ändå kunde resonera att så länge den libyska regeringen hade kvar militära medel så fanns risken för att civila kunde angripas. Slutsatsen var att det var rätt att bomba alla militära enheter, och i konsekvensens namn till slut döda även Khaddafi. Det är en uppfattning som inte delas av många stater, och den samlade opinionen bland staterna är att bombkriget genomfördes på ett sätt som strider mot FN-mandatet.
Rapportens beskrivning av hur norska regeringen kom fram till den ståndpunkten är avslöjande för vilken påverkan Nato hade på Norge. Först uttalade både statsminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Jonas Gahr Støre att resolution 1973 inte gav mandat att gå utöver att skydda civila som var uppenbart hotade.
Den 16 mars bemötte Gahr Støre dem som ville genomföra regimskifte med att det stred mot mandatet.
Samma argument framförde Stoltenberg den 29 mars. Regimskifte stred mot mandatet: ”Det vil være i strid med det mandatet å bruke militære maktmidler for det.”
Men bara någon månad senare hade regeringen svängt och var nu för insatser som kunde leda till regimskifte. Norge hade deltagit i ett Nato-möte då strategin för kriget drogs upp och ett närmast oinskränkt bombkrig beordrades med den logiska följden att den libyska regeringen inte skulle kunna överleva.
Rapportförfattarna skriver:
”Utenriksministerens påstand i Stortinget 9. mai om at FNs mandat kun handlet om å beskytte sivile, ikke om å hjelpe militære styrker til å utvirke en regimeendring, var av den grunn ikke nødvendigvis helt dekkende eller i samsvar med følgene av den operasjonsplan Norge hadde vært med på å vedta i NATOs råd.” Och vidare konstaterar man att det är svårt för en liten stat som Norge att motsätta sig beslut i Natos råd.
Libyen idag
Idag, mer än sju år efter bombkriget, är Libyen ett land i närmast kaos med inbördes strider, flyktingströmmar och utländsk inblandning. En sammanfattning av situationen framgår av den senaste säkerhetsrådsresolutionen om Libyen, 2434, från den 13 september 2018.
Fortfarande sju år efter kriget vädjar Säkerhetsrådet om att en politisk lösning måste till för att bringa säkerhet, politisk och ekonomisk stabilitet samt nationell enighet i Libyen.
Säkerhetsrådet deklarerar att det bara finns en legitim regering, den så kallade Government of National Accord (GNA) med säte i Tripoli.
Samtidigt finns dock en konkurrerande regering etablerad i östra delen av landet med staden Tobruk som säte, Libyan House of Representatives.
Dessutom finns ett antal väpnade miliser som agerar självständigt.
Även om Säkerhetsrådet utpekar GNA som enda legitima regering är det mera en proklamation av rådet utan verklighet på marken i Libyen, då GNA saknar kontroll över stora delar av territoriet.
Den utländska inblandningen som startade med Natos bombkrig har fortsatt. Säkerhetsrådet tvingas vädja till utomstående stater att de skall upphöra stödja ”parallella institutioner”, det vill säga den konkurrerande regeringen i Tobruk och olika miliser.
De utländska makterna har valt olika sidor i konflikten. GNA-regeringen stöds av USA, EU, Turkiet och Qatar medan Ryssland, Egypten och Förenade Arabemiraten backar upp Tobrukregeringen.
Utredning om Sveriges deltagande i kriget
Bombkriget mot Libyen är ett avskräckande exempel på hur en internationell opinionsstorm piskas upp och hur stormakter använder sig av den för att militärt intervenera samt hur man manipulerar ett säkerhetsrådsbeslut och krossar en suverän stat.
Sveriges deltagande i kriget har gjort oss till medskyldiga både till en humanitär katastrof och till ett undergrävande av folkrätten och FN-stadgans våldsförbud.
Fortfarande har ingen utredning av den typ som gjorts i Storbritannien och Norge gjorts om Sveriges deltagande i kriget. Det har varit mycket lite av diskussion om den svenska insatsen och frågan om folkrättsbrott har knappast alls tagits upp i vårt land.
Det kan bero på att alla partier (utom Sverigedemokraterna) var med och tog riksdagsbeslutet i april 2011 om att delta i kriget.
Beslutet hade föregåtts av en upphetsad diskussion om att vi måste delta med militär för att hindra Khaddafi från att mörda sitt eget folk.
Pådrivande var bland andra Vänsterpartiet och Miljöpartiet som angrep dåvarande utrikesminister Carl Bildt för att han tvekade om att Sverige skulle skicka JAS-plan.
Riksdagsledamoten för SD, Martin Kinnunen, skrev 2016 en motion där han begärde en utredning av den svenska insatsen på samma sätt som brittiska parlamentet utredde den brittiska insatsen.
I motionen framhävs:
”När nu mer än fem år har gått sedan insatsen genomfördes är det hög tid för en ordentlig utvärdering, som noga bör analysera så väl insatsens syfte som dess resultat. Man behöver undersöka vilka andra vägar förutom intervention som undersöktes och vilken analys som gjordes av vad insatsen skulle leda fram till.”
Med hänvisning till den brittiska utredningen står det i motionen:
”Utvärderingen konstaterade även att insatsen som på förhand handlade om civila sedan förändrades till att handla om regimskifte. Mot bakgrund av detta är det hög tid att även Sverige genomför en utvärdering av insatsen i Libyen.”
Motionären fick ett undvikande svar från utrikesminister Margot Wallström.
Därmed kvarstår behovet av att vi också i Sverige får en utredning till stånd om den svenska militära insatsen i Libyen.
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförandevid ett möte i ABF-huset i Stockholm den 4 oktober 2018.