Jag skall tala om Irak och folkrätten och även ta upp Sveriges ställningstaganden under det långa kriget mot Irak. För beskrivningen av perioden 1990–2004 utgår jag från Rolf Anderssons text om Irakkriget som ingår i boken Lagen mot krig (Celanders, 2012).
För situationen idag i Irak går tillbaka till början av 1990-talet.
Gulfkriget
Irak invaderade Kuwait 1990 – ett klart folkrättsbrott. Men FN:s säkerhetstråds resolution 678 innebar en outsourcing till USA av de militära åtgärderna mot Irak med vittgående följder. USA och dess koalition av stater genomförde ett krig som gick långt över Kuwaits rätt till självförsvar, och koalitionen bombade och förföljde irakiska styrkor trots att dessa var på full flykt tillbaka. Kriget som genomfördes i FN:s namn saknade spärrar.
Följderna blev förödande för Irak. I en rad resolutioner, särskilt 687, som dikterade villkoren för vapenvilan, lades grunden för den sanktionspolitik som Irak underställdes. Sanktionerna bidrog inte till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet, som FN-stadgan anger.
Genom att kriget outsourcades till en koalition undvek man insyn, kontroll och verkliga restriktioner. Legitimitet sökte man hämta ur Säkerhetsrådets resolution nr 678. Svenska regeringen var bunden av Säkerhetsrådets beslut, men dåvarande utrikesminister Sten Andersson var bekymrad över att det inte blev en FN-insats.
Intervention i norra Irak
USA, Storbritannien och Frankrike gick in med militär trupp i norra Irak 1991 med hänvisning till att skydda kurderna. Det angavs att flyktingströmmar över gränserna utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet. Angreppet saknade stöd i någon resolution från Säkerhetsrådet och var ett brott mot FN-stadgan. USA och Storbritannien upprättade i juni 1991 så kallade flygförbudszoner i norra och södra Irak.
Riksdagens utrikesutskott slog fast att interventionen och inrättandet av flygförbudszonerna saknade folkrättslig grund och att bombningarna borde upphöra. Utrikesminister Anna Lindh visade en viss förståelse för bombningarna men uttalade också att det saknades folkrättslig grund för dem.
Anfallskriget 2003
USA och Storbritannien inledde anfallskriget mot Irak den 20 mars 2003, störtade den irakiska regeringen och ockuperade landet. Angreppet saknade FN-mandat, Flera tunga stater som Ryssland, Kina och Frankrike hade klargjort att de skulle lägga veto mot ett sådant förslag från USA. Även Tyskland, som då var medlem av Säkerhetsrådet, var emot.
USA laborerade med tre olika motiveringar för angreppet.
– Man hänvisade till en resolution 1441 från 2002 där det slogs fast att Irak bröt mot förpliktelserna att nedrusta. FN:s vapeninspektörer, som leddes av Hans Blix, kunde dock visa att nedrustning genomförts.
– USA ansåg sig ha rätt att ”återuppliva” den 13 år gamla krigsresolution 678. Denna hade dock syftet att driva ut Irak från Kuwait och innehåll inte kravet nedrustning.
– USA:s tredje argument var rätten till preventivt krig, pre-emptive war, för avvärja potentiellt hot från Irak, en rätt som avvisades av majoriteten av FN:s medlemsstater. USA:s och Storbritanniens angrepp saknade således stöd från de flesta av FN:s medlemsstater. Sveriges statsminister Göran Persson uttalade sig klart mot angreppet och konstaterade att det saknade stöd i folkrätten.
Ockupation på inbjudan
Den 8 juni 2004 antog Säkerhetsrådet enhälligt resolution 1546, enligt vilken ockupationsstyrkorna nu var i Irak på inbjudan av den tillträdande irakiska interimsregeringen.
Svenska regeringen hyllade att Irak nu återfått sin suveränitet.
I realiteten var det dock inte mycket som ändrats. Ockupationsmakten med 138 000 man stannade kvar och kriget fortsatte med oförminskad styrka.
Den folkrättsliga grunden för de utländska trupperna kan ifrågasättas. Inbjudan kom från en interimsregering som ännu inte tillträtt och som saknade kontroll över territoriet. Förfarandet stred mot den grundläggande folkrättsliga principen om folkens självbestämmanderätt.
Koalitionen mot Isil
En följd av USA:s intervention var att Irak slogs sönder, och det möjliggjorde uppkomsten av terrororganisationen Isil.
FN:s säkerhetsråd antog resolution 2249 från den 20 november 2015 som syftade till en bred samling mot Isil med tonvikten på att stoppa vapenleveranser, hindra rekrytering med mera, men den innehöll inget mandat för att använda våld. På USA:s initiativ bildades en koalition av stater, däribland Sverige, för att genomföra en militär insats mot Isil i Irak och Syrien.
Den USA-ledda koalitionens intervention som startade 2015 saknade således FN-mandat.
USA hänvisade istället till att man är där på inbjudan av regeringen i Bagdad. Det argumentet för även svenska regeringen fram som grund för Sveriges deltagande. Man kan dock sätta frågetecken kring Bagdadregeringens legitimitet, då den åtminstone 2015 saknade kontroll över stora delar av landet.
Försvarsminister Peter Hultkvist framhöll i riksdagen den 15 december förra året att Sverige ska förbli en ”trovärdig, lyhörd och aktiv del av koalitionen”.
Men deltagandet i koalitionen riskerar att undergräva svensk alliansfrihet och respekten för folkrätten. Vi kan komma att bli en del i en stormaktskonflikt, då USA-koalitionen i strid med folkrätten utsträckt sina militära operationer också till Syrien, trots protester från den syriska regeringen.
Angreppet mot Irak 2003 innebar ett av de grövsta folkrättsbrotten sedan andra världskriget och startade en kedja av händelser som har satt hela Mellanöstern i brand. Med den nuvarande USA-koalitionens angrepp mot norra Syrien riskerar Irak att fortsatt bli en del i en stormaktskonflikt.
Den irakiska regeringen har krävt att den utländska koalitionen avlutar sin närvaro i landet, nu när Isil är i det närmaste besegrat. Men USA:s utrikesminister Rex Tillerson har förklarat att man tänker stanna i Irak med militär styrka under en obestämd tid.
Den tunna folkrättsliga tråd som USA-koalitionen hängt upp sin militära insats på finns inte längre, då Iraks regering kräver att trupperna lämnar landet. Sveriges regering bör också inse läget och avsluta det militära deltagandet i Irak.
World Summit 2005
Kriget mot Irak 2003 hade en god sak med sig. Med den alliansfria rörelsen (120 stater) som främsta pådrivare försvarades FN-stadgans våldsförbud. Staterna markerade mot olagliga krig, som angreppet på Irak. Världens stater samlade sig till ett toppmöte i FN 2005 (World Summit 2005) för att summera läget för FN-stadgan 60 år efter dess tillkomst. Man enades om att våldsförbudet kvarstod oförändrat och avvisade därmed USA:s och andra västmakters försök att luckra upp förbudet med motiveringar som ”preventivt krig”, som förts fram inför attacken mot Irak, ”humanitär intervention” som motiverats av bland andra Storbritannien för bombkriget mot Jugoslavien 1999, samt att ”Responsibility to Protect” (R2P), som Kanada hade initierat och som stöddes av Sverige, skulle vara motiv för enskilda stater att använda militärt våld. World Summit-resolutionen slog fast att endast Säkerhetsrådet kunde ge mandat att använda våld. FN-stadgans våldsförbud kvarstod alltså oförändrat. Ingen smitväg lämnades för stater att kringgå våldsförbudet.
Det var en framgång främst för staterna i Asien, Afrika och Latinamerika som konsekvent hävdat FN-stadgans principer, och det tvingade även stormakterna att skriva under resolutionen från World Summit 2005.
Resolutionen är en seger för folkrätten som alla som värnar om fred och avvisar olagliga krig, som angreppet på Irak 2003, måste stödja.
Anmärkning. – Texten återgår på ett anförande i ABF-huset i Stockholm den 15 februari 2018, möte för 15 årsminnet av de stora demonstrationerna mot krigsförberedelserna mot Irak. Arrangör: Iraksolidaritet och ABF Stockholm