I anslutning till president Donald Trumphs ”ending United States Participation in an Unacceptable Iran Deal” den 9 maj får jag via PostNord den amerikanske professorn Nader Entessars och den amerikansk-iranske statsvetaren Kaveh L. Afrasiabis bok Iran Nuclear Accord and the Remaking of the Middle East (Rowman & Littlefield Publishers 2017). Det ska direkt sägas att den senare författaren under 2004–2005 var rådgivare åt det iranska förhandlingsteamet, så det är fråga om två mycket initierade författare.
I bokens första kapitel finns en kronologisk redogörelse, som är av största intresse:
- Maj 1958: Iran ansluts till IAEA (International Atomic Energy Agency).
- November 1967: En USA-byggd kärnreaktor i Teheran tas i drift.
- Juli 1968: Iran signerar Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons (NPT).
- Februari 1970: Irans parlament ratificerar NPT.
- April 1974: USA:s president Gerald Ford signerar ett memorandum 323, som ger stöd åt Irans civila kärnkraftsprogram.
- Maj 1974: Iran signerar NPT:s ”safeguards agreement” med IAEA.
- November 1974: Iran och tyska Kraftwerk-Siemens avtalar om uppförande av två lättvattenreaktorer i Iran.
- Januari 1979: Efter revolutionen i Iran stoppar USA sina leveranser av kärnbränsle.
- Augusti 1979: Kraftwerk-Siemens häver avtalet från 1974.
- Januari 1995: Iran ingår avtal med Ryssland för att kunna fullfölja uppförandet av de två lättvattenreaktorerna.
- Juli 1996: ”The Iran-Libya Sanctions Act (ILSA)” blir lag i USA genom president Bill Clinton, med hänvisning till att Iran påstås stödja terrorister.
- Mars 2000: USA:s ”The Iran Nonproliferation Act”, som medför sanktioner för individer och bolag, vilka är aktiva beträffande Irans kärnkraftsaktiviteter.
- Juni 2003: IAEA rapporterar att Iran inte har uppfyllt sitt åtagande enligt ovannämnda ”safeguards agreement”.
- Oktober 2003: Irans ledare Khamenei utfärdar en fatwa (ett religiöst beslut) som förbjuder tillverkning med mera av kärnvapen, samtidigt som IAEA konstaterar att det inte finns några bevis för att Iran ägnar sig åt tillverkning av eller planerar att tillverka kärnvapen.
- Oktober/november 2003: Iran och EU/3 (Frankrike, Tyskland och Storbritannien) ingår avtal (”Teheran Declaration”) som begränsar Irans kärnenergiprogram, samtidigt som EU/3 erkänner ”the right of Iran to enjoy peaceful use of nuclear energy in accordance with the NPT and to cooperate with Iran on ’regional security’”. EU/3 ger Iran sitt stöd för medlemskap i WTO (World Trade Organisation).
- November 2004: Iran och EU/3 träffar ett nytt avtal (”Paris Agreement”), vari bland annat Iran går med på att sluta anrika uran.
- Augusti 2005: Iran går inte med på EU/3:s begäran om att göra avtalet till ett ”long-term agreement”.
- Januari 2006: Iran startar vissa aktiviteter på ”the Natanz plant”. Vid förhandlingar i Bryssel kommer man inte överens, varvid Iran förklarar att man vägrar implementera ett visst protokoll.
- Februari 2006: IAEA beslutar att föra frågan om Irans agerande till FN:s säkerhetsråd.
- Juli 2006: Säkerhetsrådet antar resolution 1696 och förbjuder omedelbart Iran att anrika uran. Irans företrädare i IAEA är mycket upprörd.
- September 2006: ”The Non-Aligned Movement” uttalar sitt stöd för Irans rätt till fredlig användning av kärnkraft.
- Oktober 2006: USA:s president George W. Bush signerar ”the Iran Freedom Support Act”, som medför sanktioner för bolag, vilka är aktiva beträffande Irans kärnkraftsaktiviteter.
- December 2006: Säkerhetsrådets antar resolution 1737, som etablerar en speciell kommitté (”1737 Committee”) samt medför förbud mot leveranser av kärnkraftrelaterad teknologi och material, liksom frysning av tillgångar hos vissa personer och bolag.
- Mars 2007: Säkerhetsrådets antar resolution 1747 som innebär vapenembargo och strängare förbud.
- December 2007: USA utfärdar ett ”National Intelligence Estimate (NIE)”, som slår fast att Iran ”with high confidence” hösten 2003 ”halted its nuclear weapons program” och att Iran inte hade startat något sådant program 2007.
- Mars 2008: Säkerhetsrådets antar resolution 1803, som förbjuder Iran dels att anrika uran, dels att forska på området.
- April 2009: USA deltar nu i de multinationella samtalen avseende Iran.
- September 2009: Iran erkänner inför IAEA att det finns en underjordisk kärnenergianläggning nära staden Qom.
- Oktober 2009: Diskussioner förs i Genève och Wien, där även president Barack Obamas utsände deltar.
- Januari 2010: En iransk kärnenergitekniker mördas i Teheran.
- Februari 2010: Iran erkänner att man har viss mängd av anrikat uran.
- Maj 2010: ”Teheran Agreement” ingås mellan Iran, Turkiet och Brasilien om överlåtelse till Turkiet av ”1,200 kilograms of low-enriched uranium (LEU)”. USA reagerar och kräver sanktioner mot Iran.
- Juni 2010: Säkerhetsrådets antar resolution 1929, som innebär strängare förbud avseende finansiering och transporter av ”proliferation-sensitive activities”.
- November 2010: Ytterligare en iransk kärnenergitekniker mördas i Teheran, medan två andra skadas.
- December 2010: Diskussioner förs i Genève.
- Januari 2011: Diskussioner i Turkiet leder ingen vart.
- Maj 2011: USA och EU inför nya sanktioner.
- Juli 2011: En ung student mördas av misstag i tron att han var en fysikprofessor. I Ryssland lanseras ”the Lavrov Plan” som föreslår lättnader för Iran.
- November 2011: En ny rapport från IAEA ”raises concern […] about the military dimensions to Iran’s nuclear program”.
- Januari 2012: EU inför oljeembargo mot Iran. IAEA och Iran möts i Teheran. Ännu en vetenskapsman mördas.
- April 2012: En ny mötesrunda i Istanbul där tekniska frågor diskuteras.
- Maj 2012: Möte i Bagdad: ”Bagdad offer” fokuserar på Irans tillverkning av LEU (låganrikat uran) med mera.
- Juni 2012: Möte i Moskva utan något genombrott, dock ”both sides report some progress”.
- Juli 2012: Möte mellan EU och Iran i Turkiet samtidigt som USA inför sanktioner mot iranska banker och bolag. Hemliga möten mellan USA och Iran i Oman – övriga intressenter blev informerade senare.
- September 2012: Israels premiärminister Benjamin Nethanyahu talar i FN:s generalförsamling och visar upp en ritning på en ”Iranian bomb”. Förhandlingar förs i korridorerna, där dock Ryssland inte får delta. USA och EU börjar tala om ett reviderat ”Bagdad offer”.
- Oktober 2012: Möte i London där man försöker formulera ett erbjudande att lägga fram för Iran.
- November 2012: USA presenterar ett förslag till uppgörelse. Ryssland och Kina för fram ett förslag om lättnader avseende oljeembargot med mera.
- Februari 2013: Iran och ”P5+1” (det vill säga de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd plus Tyskland) träffas i Kazakstan.
- April 2013: Nytt möte i Kazakstan varvid man beslutar avvakta presidentvalet i Iran.
- Juni 2013: Hassan Rouhani, ”considered a moderate centrist”, väljs till president.
- September 2013: Rouhani talar i FN och förklarar att Iran ”is adamantly opposed to nuclear weapons.” Han och Obama överlägger.
- Oktober 2013: Möte i Genève där man gör stora framsteg.
- November 2013: Fortsatta möten. Iran och IAEA ingår ett samarbetsavtal. Obama ser ”the Geneva agreement as a milstone ’that cuts off Iran’s most likely path to a bomb’”. Rouhani såg det som ”a victory for Iran’s nuclear rights”.
- December 2013: Expertmöte i Genève.
- Januari 2014: Möte i Genève om möjligheterna till ett ”long-term agreement”.
- Februari 2014: Fortsatta möten i Wien där USA och EU deltar. Iran är missnöjt med de fortsatta sanktionerna.
- Mars 2014: Möte i Wien, Kina erbjuder viss hjälp.
- April 2014: Möte i Bryssel.
- Maj 2014: Möte i Wien.
- Juni 2014: USA och Iran träffas i Wien.
- Juli 2014: Förlängning av ett tillfälligt avtal.
- September 2014: Rouhani till New York. Påpekar inför FN vikten av att lyfta sanktionerna mot Iran.
- Oktober 2014: Möte i Wien mellan USA, EU och Iran.
- November 2014: Möte i Oman utan framgång, följt av möte i Wien, där man förlänger tiden för fortsatta diskussioner.
- Januari 2015: Möte i Genève mellan utrikesministrarna från Iran (Zarif) och USA (Kerry).
- Februari 2015: Möte i Genève där USA:s och Irans energiministrar deltar.
- Mars 2015: Genève igen, därefter möten i Bryssel och Lausanne.
- April 2015: Möte i New York.
- Maj 2015: Ett utkast till avtal börjar cirkulera mellan inblandade parter.
- Juni 2015: Förhandlingar i Wien, där Obamas utsände lagt till nya punkter i utkastet, efter påtryckningar från USA:s kongress och Israel. En stötesten är tillträde till Iraks militära baser.
- Juli 2015: Tre veckors förhandlande i Wien. Den 20 juli accepterar FN:s säkerhetsråd i resolution 2231 det slutliga avtalet ”Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA)”. Resolutionen kräver: ”Iran is called upon not to undertake any activity related to ballistic missiles designed to be capable of delivering nuclear weapons, including launches using such ballistic missile technology.”
- Oktober 2015: Iranska rådet godkänner JCPOA.
- Januari 2016: Implementeringsfasen av JCPOA inleds.
- Mars 2016: USA beslutar om nya sanktioner ”on Iran over ballistic missile testing”.
Som författarna påpekar i kapitel 2, och som vi här har sett, är JCPOA ”a momentous diplomatic achievement”. Avtalet är mycket komplext och löper på 159 sidor – någon möjlighet att i detalj gå igenom det här finns inte. En bra sammanfattning får man på wikipedia där noteras följande: ” IAEA inspectors spend 3,000 calendar days per year in Iran, installing tamper-proof sealings and collecting surveillance camera photos, measurement data and documents for further analysis. IAEA Director Yukiya Amano stated (in March 2018) that the organization has verified that Iran is implementing its nuclear-related commitments.”
Enligt JCPOA har EU lovat att lyfta bort bland annat följande sanktioner:
- Import av olja, gas och petrokemiska produkter från Iran.
- Bankaktiviteter i Iran.
- Investeringar i Irans energi- och petroleumsektorer.
- Försäkringsverksamheter i Iran.
- Fartygsfrakt och fartygsbyggande.
- Guld, ädelstenar och andra värdefulla metaller.
USA hade å sin sida lovat en hel del, vilket anges på sidan 30 och följande i boken.
I kapitel 3 görs en närmare analys av avtalet, vilken är närmast av akademiskt intresse, med hänvisningar till bland andra Jürgen Habermas och Frankfurtskolan.
Av större intresse är analysen i kapitel 4, ”The Nuclear Accord, International law and the Legal Status”. Frågan ställs om president Trump ensidigt kan frånträda detta multilaterala avtal, som fått ”international blessing” genom en resolution i FN:s säkerhetsråd, som ”had fully endorsed it”.
Många påstår att avtalet varken är ett fördrag eller ett bindande avtal, utan mer fråga om ”a legally nonbinding political agreement”. Detta är USA:s officiella inställning, samtidigt som det i dokument från Vita Huset anges att Iran ”will legally bind itself” att implementera avtalet för att slippa sanktioner.
Författarna menar dock att avtalet ”fits the description of an international agreement by the United States’ own standard” (s. 57), och ett sådant avtal ska ses mot bakgrund av FN-stadgans artikel 103: ”I händelse av konflikt mellan medlemmarnas förpliktelser enligt denna stadga och deras förpliktelser enligt någon annan internationell överenskommelse skola förpliktelserna enligt stadgan gälla.”
Författarna menar därtill att avtalet är bindande då Säkerhetsrådets resolution är tagen enligt artikel 41 i FN-stadgan och då den ”urges all member-states to fully comply with the terms of the JCPOA”, vilket staterna är skyldiga att göra enligt artikel 25 i stadgan. Att avtalet inte har signerats har ingen betydelse.
I kapitel 5, ”Iran and the Drivers of the Nuclear Accord”, sätter författarna in avtalet i sitt politiska sammanhang. Henry Kissinger har kritiserat JCPOA ”as a tactic American acquiscence in Iranian hegemony” (s. 64), vilket enligt författarna tyder på att Rouhanis ”new smart diplomacy” har varit framgångsrik.
”The Nuclear Accord and the Remaking of Iran´s Foreign Policy” lyder rubriken på kapitel 6. Här görs en genomgång av Irans nutidshistoria på ett mycket intressant sätt, och det blir ett fint komplement till Abbas Amanats Iran. A Modern History (Yale 2017).
Kapitel 7 har rubriken ”The Nuclear Accord and the New Persian Gulf Geopolitics”. Här noteras beträffande avtalet bifall från Oman, Irak och Algeriet, återhållsamt accepterande av Egypten och Turkiet, fientlig inställning i Israel samt paranoid politisk reaktion i Saudiarabien. Kapitlet behandlar därtill den iranska revolutionen 1978–1979 och dess effekter, Iran-Irakiska kriget samt Saudarabiens ständiga krav på USA att attackera Iran: ”Cut off the head of the snake”! (s. 140) Men även oljans betydelse och kriget i Jemen analyseras på ett övertygande sätt.
I nästa kapitel tar författarna upp Syrienkonflikten och avslutar med att nedslående konstatera att man saknar ”a great deal of certainty about the future of Syria”.
Kapitel 9 ställer frågan om avtalet kan innebära ett ”prelude to Middle Eastern Disarmament”. Författarna förutskickar att det kan gå ”horribly wrong” om Trump gör vad han lovat, vilket skulle öppna upp för ”hard-line approaches”, något som nu verkar vara i antågande.
I boken finns ett flertal intressanta dokument från bland andra IAEA och EU.
Professor Manochehr Dorraj skriver i en recension på Amazons sajt: ”In this timely, up to date, well-researched and insightful book, the authors provide a refreshing look at Iran’s Nuclear Accords in the larger context of its foreign policy and the factors that shape Iranian leaders’ perceptions and their choice of policy. The book serves as a corrective to the pervasive ’hawkish and Iranophobic’ perspectives on the subject that has now become the basis of ’regime change’ policy under the Trump administration. For those readers who are interested in a more thoughtful, balanced and nuanced analysis of the subject, this volume provides much food for thought.” Det är bara att hålla med.