Antoine Henri de Jomini (1779–1869) föddes i en fransk kanton i Schweiz. Efter att först ha varit inriktad på en karriär som bankman slog han redan i mycket unga år in på den militära banan, sökte sig till Frankrike och gjorde där snabb karriär i den napoleonska krigsmakten. Jomini utsågs till överste 1806 och deltog i flera franska fälttåg, bland annat till det av nederlag präglade i Spanien.
Han avancerade i graderna och förordades för befordran till generalmajor, men hans fortsatta avancemang hindrades av Napoleons stabschef, marskalk Berthier. Jomini valde då att övergå i rysk militär tjänst som rådgivare till tsaren. Han såg det inte som ett landsförräderi; han var ju i botten schweizare! Detta var inget helt ovanligt samtida fenomen. Det valet gjorde också Jominis främste dåtida konkurrent som krigsteoretiker, Carl von Clausewitz, men då av andra skäl. Även den blivande finske marskalken Carl Gustaf Mannerheim gick på sin tid i rysk tjänst.
Jomini var samtida med preussaren Clausewitz (1780–1831), vilken redan som tolvåring skrevs in i krigsmakten. Att Clausewitz valde att gå över till den ryska armén, berodde på att han – som den patriot han var – inte kunde förlika sig med att den preussiska statsledningen sedan landet kuvats och ockuperats av franska trupper valde att ansluta sig till Napoleon inför dennes ryska fälttåg 1812. Det var som rysk officer Clausewitz observerade och lärde sig mycket av nederlaget för Napoleons arméer i Ryssland. Det är antagligen ingen slump att några av de starkaste kapitlen i Clausewitz bok Om kriget är de som behandlar försvar och folkförsvar. Han hade också i högsta grad de egna erfarenheterna och lärdomarna av den franska interventionen i Preussen att bygga på.
Både Jomini och Clausewitz författade inflytelserika verk om kriget, till vilka det ständigt refereras, så snart militär strategi och taktik avhandlas. I deras samtid var det Jomini som till en början slog an bäst, i vart fall i militära kretsar (men bland annat Karl Marx och den på det militära området erkänt bevandrade Friedrich Engels höll dock Clausewitz tidigt högt). En så perifer inrättning som den svenska Krigsvetenskapsakademien invalde honom som fransk ledamot 1830 (Clausewitz valdes aldrig in, men hans huvudverk gavs ju ut först efter hans död). Bara en bråkdel av Jominis verk var då tillgängliga på svenska, och så har det förblivit.
Clausewitz var den som hade framtiden för sig. I viss mån var hans internationella genombrott under andra delen av 1800-talet kopplat till att Helmut von Moltke, den tyske generalstabschefen, arkitekten bakom den tyska segern över Frankrike 1870–71, gjorde klart att han hade inspirerats av Clausewitz tänkande. I vad mån så faktiskt var fallet ska här lämnas okommenterat.
Clausewitz analyser fastnar inte i tidsmässig inskränkthet eller låsta system, vilka lätt blir passé eller hämmande. Han höjer sig över sådana begränsningar och koncentrerar sig på de grundläggande frågor som bör beaktas inför ett eventuellt kommande krig: denna tvekamp, för att tala med Clausewitz, där man avser att påtvinga motståndaren sin vilja, där dialektiken slår igenom i en växelverkan av friktioner och kulminationer, där människor, moral och psykologi är av avgörande betydelse och där kriget ”inte är något annat än statlig politik ehuru fullföljd med andra medel”.
Båda två, Jomini och Clusewitz, var krigsteoretiker. Kriget var något naturligt och mer eller mindre givet; något att förhålla sig till. Clausewitz tangerar någon gång ett vidare perspektiv när det gäller frågan om krigets berättigande, men han överlåter skyndsamt saken till filosoferna. Han nämner ”folkrättsliga regler”, men ser dessa som ”knappt nämnvärda begränsningar” i utövandet av våldet. Det var antagligen en adekvat beskrivning av dennes samtid, men idag en högst betydelsefull faktor, som hämmar aggression och de facto utpekar och isolerar aggressorer. Jomini för vissa politiska resonemang, särskilt när han diskuterar olika slag av krig (interventionskrig, nationella krig, krig med eller utan allierade, inbördeskrig samt krig för att driva igenom en uppfattning).
En bestående styrka hos Clausewitz är att politiken är närvarande i hans texter, som det primära, det som ytterst ska styra, om än inte statiskt utan varierande beroende på krigets komplicerade karaktär. Kriget är hos honom bland annat en växelverkande treenighet. Denna treenighet bärs upp av och emanerar från folket (”dess lidelser som ska flamma upp i kriget”), fältherren och hans armé (”modets och talangens spel i tillfälligheternas och sannolikheternas rike”) samt regeringen (”det politiska syftet…tillhör endast regeringen”). Kriget är enligt Clausewitz inte en självständig företeelse utan ett politiskt redskap. Men när det förhåller sig så behöver det ju inte heller utlösas annat än vid nödvändigt självförsvar, för såvitt den politiska agendan inte är inriktad på aggression och erövring. Och folkets lidelse för krig är knappast numera en drivande faktor; snarare tvärtom.
Clausewitz berör Jomini explicit bara på ett ställe i sin bok Om kriget (1832–1834; den gavs alltså ut först efter hans död). Jomini, i sin tur, nämner Clausewitz vid namn på två ställen i sitt opus om Krigskonsten (1837–1838; fransk titel: Précis de l’ art de la guerre), och då i negativa ordalag.
Det råder knappast någon tvekan om att preussarens verk är det som tålt tidens tand bäst. Som professor Alf W Johansson (en av de ansvariga för den svenska utgåvan av Om kriget) framhåller i sin egen mycket läsvärda bok om Europas Krig (1989) är Clausewitz bestående styrka hans ”större tidlöshet” och ”djupare insikt i krigets natur”, dess ”urgestalt” (om man nu över huvud taget kan tala om en sådan). Men Clausewitz verk är en levande, komplex klassiker att begrunda och delvis övervinna.
Clausewitz, som hade upplevt de napoleonska härjningstågen i det egna landet, var klar över hur det gick till och hur desinformationen verkade:
”Erövraren är alltid fredsälskande (som Bonaparte alltid hävdade), han skulle föredra att helt lugnt dra in i vår stat.”
Vissa gick ju på det. Till exempel filosofen Hegel, som välkomnande såg den omgestaltande och segrande världsanden i form av Napoleon på sin hingst och med sina ockuperande trupper i släptåg spränga fram mot det egna landet.
Sådan anpasslighet till de för stunden mäktiga är oss välbekant i vår samtid. Utan alla jämförelser i övrigt så är det faktiskt pinsamt hur inflytelserika svenska politiker på försvars- och säkerhetspolitikens område, såsom en Peter Hultqvist, anslutande Nato-lobbyister och vissa vingliga kretsar av akademiker och militärer, tenderar att osjälvständigt låta sig dras in i framförallt USA:s agenda och närmast beundrande återge och anamma dess formulerade frågeställningar och inviter. När istället oberoende, kylighet och sans är vad som behövs för att befästa Sveriges självständighet, integritet och fred, och hålla oss borta från konflikter, gråzoner och så kallade hybridkrig som ständigt drivs fram från stormakternas sida.
Clausewitz klargör pedagogiskt och grundläggande i Om kriget vad som krävs av svagare stater för att möta en aggressors angreppsplaner för att erövra landet:
”Men för att han inte ska kunna göra det, måste vi vilja och även förbereda oss på kriget. Dvs med andra ord: det är just de svaga, de som är hänvisade till försvaret, som alltid ska vara rustade, för att inte bli överfallna. Detta föreskriver krigskonsten.”
Så är det ju i grund och botten. Många andra stora tänkare har sagt detsamma (till exempel Sun Zi, Machiavelli och Mao). Att förebygga, alltså, för att det inte ska gå oss riktigt illa. Att hålla fast vid och försvara den egna självständigheten. Och att inte genom bristande värnkraft skapa säkerhetspolitiskt tomrum för stormakter att fylla och vilja ta i anspråk och konkurrera om. Men parallellt därmed är ju målet framförallt att upprätthålla den egna freden och att undgå att dras in i andras krig. Och då är vi tillbaka i politiken, som till sin kärna måste gå ut på att så långt det bara går bevara det egna självbestämda avgörandet när kritiska lägen uppkommer och att hålla oss borta från att dras in i stormakternas konflikter.
Det finns naturligtvis betydande överensstämmelser mellan dessa två samtida militära krigsstrategers framställningar. De präglades ju båda två av erfarenheterna av de napoleonska krigshärjningarna. Vissa likheter är värda att lägga på minnet. Jomini framhåller som grundläggande att “it is the morale of armies, as well as of nations, more than anything else, which makes victories and their results decisive”. Clausewitz hade ingen annan inställning. Han utvecklar omsorgsfullt de moraliska faktorernas starka betydelse i Om kriget. Det råder enligt min mening knappast någon tvekan om att ingenting effektivare än en genuin allmän värnplikt lägger grunden för och förankrar en sådan patriotisk försvarsmoral.
Båda två, Jomini och Clausewitz, hade nog en i grunden ganska skeptisk och sund inställning till att överdriva vapenteknologins betydelse. Det är människor som står i centrum.
Som redovisats på denna sajt utvecklar Clausewitz i ett helt kapitel i Om kriget på ett alltjämt högst tankeväckande sätt sin syn på ”Folkkriget”. Jomini har för sin del ett kapitel i sin bok om ”Nationella krig”, som tangerar de frågeställningar Clausewitz tar upp, men Jomini ser det hela med sin bakgrund i de spanska erövringstågen primärt ur den fientliga, invaderande arméns perspektiv.
Jomini deltog i Napoleons spanska invasionskrig (1808), som slutade med att de franska styrkorna drevs ut ur landet. Denna erfarenhet har satt tydliga spår i hans kapitel om nationella krig. Jomini fångar där rätt övertygande hur utsatta invasionsstyrkor blir när ett enat folk beslutsamt kämpar för att bevara sitt oberoende. Nationella krig ”are the most formidable of all”. Invasionsstyrkorna för då krig mot “a united people, or a great majority of them, filled with a noble ardor and determined to sustain their independence: then every step is disputed, the army holds only its camp-ground, its supplies can only be obtained at the point of the sword, and its convoys are everywhere threatened or captured”.
Än värre blir det för erövraren och ockupanten om det utsatta landet har en egen armé värd namnet som förenas med det folkliga motståndet:
“The difficulties are particularly great when the people are supported by a considerable nucleus of disciplined troops. The invader has only an army: his adversaries have an army, and a people wholly or almost wholly in arms, and making means of resistance out of everything, each individual of whom conspires against the common enemy; even the non-combatants have an interest in his ruin and accelerate it by every means in their power. He holds scarcely any ground but that upon which he encamps; outside the limits of his camp everything is hostile and multiplies a thousandfold the difficulties he meets at every step.”
Ja, ockupanten, oavsett hur mäktig han synes vara, dras lätt in i närmast oöverstigliga hinder och svårigheter, där bland annat geografin, som i Sverige, kan vara en kraftsamlingspunkt för försvaret av det egna landet:
“These obstacles become almost insurmountable when the country is difficult. Each armed inhabitant knows the smallest paths and their connections; he finds everywhere a relative or friend who aids him; the commanders also know the country, and, learning immediately the slightest movement on the part of the invader, can adopt the best measures to defeat his projects; while the latter, without information of their movements, and not in a condition to send out detachments to gain it, having no resource but in his bayonets, and certain safety only in the concentration of his columns, is like a blind man: his combinations are failures; and when, after the most carefully-concerted movements and the most rapid and fatiguing marches, he thinks he is about to accomplish his aim and deal a terrible blow, he finds no signs of the enemy but his camp-fires: so that while, like Don Quixote, he is attacking windmills, his adversary is on his line of communications, destroys the detachments left to guard it, surprises his convoys, his depots, and carries on a war so disastrous for the invader that he must inevitably yield after a time.”
Jomini hänvisar givetvis till sina spanska erfarenheter med franska trupper utsprida över det ockuperade landet och vad man som erövrare har att frukta:
“In Spain I was a witness of two terrible examples of this kind [. ]one fine night the companies of the train – men and horses–disappeared, and we were never able to discover what became of them: a solitary wounded corporal escaped to report that the peasants, led by their monks and priests, had thus made away with them. [.] This war presented a thousand incidents as striking as this. All the gold of Mexico could not have procured reliable information for the French; what was given was but a lure to make them fall more readily into snares.”
Framställningen kunde definitivt handla om till exempel USA:s krig i Afghanistan. Utan att romantisera ligger nederlaget för en sådan invasionshär nära till hands:
“No army, however disciplined, can contend successfully against such a system applied to a great nation, unless it be strong enough to hold all the essential points of the country, cover its communications, and at the same time furnish an active force sufficient to beat the enemy wherever he may present himself. If this enemy has a regular army of respectable size to be a nucleus around which to rally the people, what force will be sufficient to be superior everywhere, and to assure the safety of the long lines of communication against numerous bodies?”
Jomini söker sedan dra lärdomar av ockupations- och erövringskriget mot ett folk i vapen såsom i Spanien:
”The Peninsular War should be carefully studied, to learn all the obstacles which a general and his brave troops may encounter in the occupation or conquest of a country whose people are all in arms. […] If success be possible in such a war, the following general course will be most likely to insure it, – viz.: make a display of a mass of troops proportioned to the obstacles and resistance likely to be encountered, calm the popular passions in every possible way, exhaust them by time and patience, display courtesy, gentleness, and severity united, and, particularly, deal justly.”
Det är väl sådana överväganden och råd som prövas, lärs ut och utvärderas vid USA:s och dess juniorpartners krigsskolor och motsvarande ryska inrättningar. Men, som Afghanistan nu senast belyser, uppenbarligen förgäves:
“The immense obstacles encountered by an invading force in these wars have led some speculative persons to hope that there should never be any other kind, since then wars would become more rare, and, conquest being also more difficult, would be less a temptation to ambitious leaders. This reasoning is rather plausible than solid; for, to admit all its consequences, it would be necessary always to be able to induce the people to take up arms, and it would also be necessary for us to be convinced that there would be in the future no wars but those of conquest, and that all legitimate though secondary wars, which are only to maintain the political equilibrium or defend the public interests, should never occur again: otherwise, how could it be known when and how to excite the people to a national war?”
Jomini föredrar för sin del krig mellan ”gentlemen” på ett gammaldags sätt:
”I sum up this discussion by asserting that, without being a utopian philanthropist, or a condottieri, a person may desire that wars of extermination may be banished from the code of nations, and that the defenses of nations by disciplined militia, with the aid of good political alliances, may be sufficient to insure their independence.
As a soldier, preferring loyal and chivalrous warfare to organized assassination, if it be necessary to make a choice, I acknowledge that my prejudices are in favor of the good old times when the French and English Guards courteously invited each other to fire first, –as at Fontenoy,– preferring them to the frightful epoch when priests, women, and children throughout Spain plotted the murder of isolated soldiers.”
Slutsatsen borde ha varit att inte alls inleda krig!