Anders Björnsson
För denne utgivare har år 2020 huvudsakligen gått i det egna skrivandets tecken. Det blir mindre plats för läsning då. Ett antal läsefrukter ur årets skörd kan dock redovisas, även om dessa ligger något vid sidan av sajtens fokus. Kanske ger de trots allt en del uppslag för vår våra besökare.
Festligast är tvivelsutan Woody Allens självbiografi, Apropå ingenting (Karneval). Den luttrade komikern och filmaren är här på sitt allra bästa humör. Vi får inblickar i judiska uppväxtmiljöer på Brooklyn, i amerikansk underhållningsindustri och i minst sagt komplicerade personkonstellationer. Berättelsen är strukturerad efter det lynniga småpratets principer och avviker ofta från livskronologin. Trots att USA och Sverige i modern tid, som den tyske kulturforskaren Thomas Seinfeld nyligen påpekat (https://www.svd.se/sa-blev-sverige-europas-mest-amerikaniserade-land), har legat nära varandra i idealbilder och värderingsmönster, känns Allens universum mycket särpräglat – nästan som i sagans värld.
Litteraturvetaren Johan Lundbergs uppgörelseskrift När postmodernismen kom till Sverige (Timbro) visar å andra sidan, hur snabbt och smidigt intellektuella – egentligen anti-intellektualistiska – tankeströmningar kan överföras från det stora landet på andra sidan Atlanten till vår lilla Östersjönation. Brottet med upplysningsrationalismen grundläggs visserligen i Europa, i upplysningens huvudland Frankrike, men det på nordamerikanska elituniversitet som genomslaget sker för idéer, som avisar krav på empirisk redlighet (det vill säga är i grunden faktaresistenta), logisk slutledningskonst och strävan efter verifierbar sanning. Diskursanarki, kulturrelativism och dekonstruktivistiska forskningsstrategier har blivit följden. Detta har – kan Lundberg belägga genom fint valda exempel från den svenska scenen – kontaminerat inte bara akademiska miljöer utan också det offentliga samtalet. (Se här statsvetaren Sten Widmalm om pågående häxjakter i vetenskapliga journaler med mera: tidskriftenrespons.se/artikel/radsla-och-radikalisering-urholkar-det-rationella-samtalet/.) Även i den politiska debatten tycks skamgrepp och bluffmakeri ha tilltagit under den postmodernistiska epoken (ta nyckelord som identitetspolitik, värdegrund, rasifiering), säg från det slutande 1970-talet och fram till idag.
Vänsteruppsvinget i vårt land varade i kontrast därtill blott ett drygt decennium. Lundberg ser de olika postmodernistiska uttrycken som den dogmatiska marxismens arvtagare. Där är jag oenig med honom. Det marxistiska uppvaknandet begravdes effektivt av den nya andans ideologer. Teori och metod, helhetsförklaringar (”stora berättelser”), vetenskapsfetischismen (”den vetenskapliga socialismen”) – allt sådant stjälptes över bord och gick till botten på kort tid. Omorienteringarna gick sedan i många riktningar.
I författaren Thomas Nydahls samling essäer om Albanien, Skanderbegs ättlingar. En krönika om albaner i Albanien, Kosova och Sverige (Occident förlag), reflekterar en tidigare anhängare av den albanska socialistiska modellen över historia, ideologi, kultur och sina egna växlande förhållningssätt till en i grunden muslimsk verklighet, där judar alltid kunnat bo tryggt (och blodshämnden aldrig utrotats). Man behöver inte till fullo ansluta sig Nydahls tolkning av de balkanska tragedierna för att ha glädje och nytta av den kunskapsrikedom, som han förmedlar i denna bok.
Ramberättelsen i Klas Östergrens höstbok Renegater (Polaris) tilldrar sig i författarens fyrlängade Skånegård vid Hanöbukten, med militärmaster i söder och Ravlunda skjutfält i norr. Ett antal historier (eller skrönor) av spänningskaraktär griper in i varandra, däribland det så kallade Sydafrikafiaskot 1999 när utrikesdepartementet anlitade en reklambyrå för att sälja JAS/Gripen till ett land på andra sidan jordklotet. Det går rätt vilt till under själva lanseringen, med tragisk utgång för några. Förhållandevis vilt gick det också till när Östergren lämnade Svenska Akademien för två och ett halvt år sedan. Hans huvudfiende i denna soppa, framgår det av en inflikad rapport, är en tidigare akademisekreterare och stor snapsvissångare, vilken då och då tituleras fanjunkaren. (Ledamöterna har annars överstes rang.) Rapporten handlar om ett kulturkrig, vars formering i ena lägret, ”klubbvärdens”, beskrivs med stor sakkunskap av Johan Lundberg.
Sven Hirdman
Professorn och förre folkrättsrådgivaren i UD Ove Bring har skrivit en mycket väldokumenterad bok om omständigheterna kring flygolyckan i Ndola i september 1961, då Dag Hammarskjöld omkom, Gåtan Hammarskjöld (Medströms). Bring går igenom alla utredningar som gjorts om olyckan och diskuterar de vittnesmål och de konspirationsteorier som förekommit. Hans analys leder fram till slutsatsen att olyckan sannolikt inte förorsakades av pilotfel utan av någon yttre påverkan på flygplanet under inflygningen mot flygplatsen. Denna yttre påverkan kan ha kommit från någon av de stater och andra aktörer som var aktiva i Katanga vid denna tid, såsom Storbritannien, Belgien, USA, Frankrike och Sydafrika. Någon slutlig sanning har ännu inte gått att finna, främst därför att Storbritannien och USA fortfarande vägrar att dela med sig av de underrättelse- och andra uppgifter de torde ha i sina gömmor. Brings framställning kompletteras med ett kapitel av ambassadör Mathias Mossberg om den senaste FN-utredningen 2018–19, i vilken han deltog. Boken är mycket vederhäftig och erbjuder spännande läsning.
I sin bok Germany 1931. Debt, Crisis and the Rise of Hitler (Oxford University Press) går ekonom-historikern professor Tobias Straumann igenom den tyska ekonomiska krisen 1931, som förorsakades av Tysklands stora utlandsskuld i guldnominerade valutor efter Versaillesfreden. Frankrike vägrade att ge vika beträffande skadeståndsbetalningarna, och den tyska regeringen under rikskanslern Brüning klarade inte att hantera krisen genom nedskärningar. Krisen ledde snabbt till 25 procents arbetslöshet i Tyskland. Detta utnyttjade nazistpartiet under Hitler och Goebbels i sin propaganda mot den konservativa regeringen genom att utlova en ny ekonomisk politik med investeringar och välfärdssatsningar. Det ledde i sin tur till att Hitler vann riksdagsvalet i januari 1933 och till att nazistpartiet befäste sin makt.
Straumanns bok kompletteras av Oliver Hilmes. Berlin 1936. Sexton dagar i augusti (Lindh & Co), som skildrar livet i Berlin när de olympiska spelen pågick. Den visar hur det tyska folket, och även omvärlden, i stort sett hade anpassat sig till Hitlers regim. Bägge böckerna är viktiga för förståelsen av upprinnelsen till andra världskriget.
Den framstående amerikanske diplomaten Bill Burns har bland annat varit ambassadör i Moskva och vice utrikesminister i såväl George W Bushs som Barak Obamas administrationer. Han är numera chef för den stora tankesmedjan Carnegie Endowment for Peace i Washington. I sin bok The Back Channel. A Memoir of American Diplomacy and the Case for its Renewal (Random House) skildrar Burns som den verklige insidern hur amerikansk utrikespolitik har utformats gentemot Ryssland, i Mellersta Östern och inte minst i samband med förhandlingarna om kärnvapenavtalet med Iran, där han var en av nyckeldeltagarna. Han citerar utförligt från interna amerikanska utrikespolitiska dokument och telegram som han och andra har skrivit. Boken ger på så sätt en mycket god inblick i hur amerikansk utrikespolitik har utformats under olika amerikanska presidenter från Bush den äldre till Obama.
Mats Björkenfeldt
Den för många helt okände skriftställaren och yrkesofficeren Georg Adlersparre spelar en avgörande roll i den senaste revolutionen i Sverige. För att göra denne hjälte mer känd blir mitt första tips Mattias Wargs bok Revolutionen 1809. I huvudet på rebellen som förvandlade Sverige (Timbro). Med en suverän språkbehandling får vi veta om hur många tröttnat på det kungliga enväldet, senast genom kung Gustav IV Adolf, som tog över makten 1796, och dessförinnan Gustav III, som hade haft långtgående planer på att återställa ordningen i Europa med hjälp av svenska vapen. Kungen började krig mot Ryssland 1788. Till bilden hör att Napoleon och den ryske tsaren hade omfamnat varandra vid freden i Tilsit 1807, varefter krig utbröt genom det ryska anfallet i Abborfors i Finland. Adlersparre lyckades nu samla en revolutionsarmé i Värmland som ockuperade Karlstad och gick vidare med sin västra armé mot Kristinehamn. ”Adlersparre använde ordet liberal för att beskriva fri förnuftsodling och ekonomisk aktivitet.” I Stockholm fanns generalen Carl Johan Adlercreutz, en av revolutionens ledare. Mellan denne och Adlersparre fanns en ideologisk konflikt, som dock inte hindrade revolutionen 1809. Konstitutionsutskottets sekreterare Hans Järta förklarade grunderna för den nya regeringsformen i ett Wördsamt memorial, som byggde på tankar från Kant och Montesquieu om maktdelning mellan kungen, som den styrande makten, och riksdagen som den lagstiftande. Under åren kom kungens makt att avta, men 1809 års regeringsform överlevde fram till 1974. I boken skildras även neutralitetens rötter, vilka sedan växt sig starka under mer än tvåhundra år. Efter det att Sverige förlorat Finland fanns de, till exempel kabinettsekreteraren och revolutionären Gustaf af Wetterstedt, som ville ha revansch. Men Adlersparre fick många på andra tankar, även om han inte uteslöt i en framtid att Finland kunde återtas. Mattias Wargs bok är en given julklapp.
| Mitt andra tips blir professorerna Hans Jacob Ornings och Øyvind Østeruds bok Krig uten stat. Hva har de nye krigene og middelalderkrigene felles? (Dreyers Forlag). Nutida krig skiljer sig mycket från dem som utkämpades under medeltiden, vad gäller teknologi, globalisering och statsutveckling. Trettioåriga kriget (1618–1648) kom att bli ett krig mellan stater. ”Men de siste 30 år har de aller færreste kriger vært statskriger, og de unndrar seg de motsetningene vi setter opp mellom krig og fred, soldater og sivile, soldater og kriminelle. For å forstå disse ‘nye krigene’ kan sammenlikningen med middelalderen være relevant – altså perioden før staten ble dominerende. I middelalderen var kriger vanskelig å avgrense fra fred, og selv om konger førte kriger, var dette noe i prinsippet hele overklassen hadde rett til. Krig foregikk mindre som store slag og felttog, og mer som feider, plyndring og forhandlinger.” Boken är välskriven och intressant, men man saknar ett folkrättsligt perspektiv. Våldsförbudet i FN-stadgan gäller bara mellan stater, vilket har öppnat upp för en diskussion om vad som gäller för dessa ”nye krigene”. Kriminella gäng som utövar vapenmakt på en stats territorium är en intern sak för den statens rättsapparat. Den fråga som är mest aktuell gäller om en opposition i ett inbördeskrig eller statsledningen själv har rätt att begära hjälp av en annan stat. Professor Olivier Corten klargör:
“[T]he right of peoples to self-determination, which has been recognised as fundamental principle of international law. […] First, according to Article 2.4 of the United Nations (UN) Charter, ‘All Members shall refrain […] from the threat or use of force […] in any […] manner inconsistent with the Purposes of the United Nations.’ Yet, one of the purposes of the United Nations is to ‘develop friendly relations among nations based on respect for the principle of equal rights and selfdetermination of peoples […]’ It is, therefore, inconceivable to ignore the principle of self-determination when assessing the legality of a use of force. – Second, beyond the right for colonial peoples (or peoples submitted to a foreign occupation or to a racist regime) to create a new State, self-determination guarantees the right to the population of existing States to ‘freely […] determine, without external interference, their political status […]. Resolution 2625 (XXV) moreover specifies that: ‘no State shall […] interfere in civil strife in another State.’ These texts, together with several human rights treaties, clearly show that a State cannot be reduced to the will or the ‘consent’ of its government. Third, considering that all States have recognised self-determination as an erga omnes principle (if not a peremptory rule of international law), the role of practice must be correctly understood. It is for those who consider that self-determination does not limit the possibility to intervene in an internal conflict (a limit that can be deduced from the texts just cited) to show that a customary norm has emerged in support of their thesis. And this task will be difficult to accomplish, as States systematically deny interfering in an internal conflict when they are invited by a government of another State. It remains that the notion of ‘purpose’ is probably not the best suited to express the current state of international law. According to Article 3.1 of the Rhodes resolution adopted by the Institut de droit international in 2011, ‘Military assistance is prohibited when it is exercised in violation of the Charter of the United Nations, of the principles of non-intervention, of equal rights and self-determination of peoples […] in particular when its object is to support an established government against its own population.’ The notion of ‘object’ appears more appropriate, as it suggest that, whatever the intention or objectives, the intervention (envisaged by reference to its concrete effects) must remain within the limits of the principle of self-determination. That would not be the case if, in fact (and the facts have to be established objectively, on the basis of the factual elements on the ground), the intervening State has given militarily support to a government against its own population. To examine the ‘object’ and to assess the ‘effects’ of the intervention would be more appropriate than to speculate about its purpose and, consequently, about the (subjective) intention(s) of the intervening State. Of course, this change of terminology does not elude all the difficulties, notably with respect to proof. But, at least, it seems to reflect both the presumption of legality stated by the dictum of the ICJ [Internationella domstolen i Haag] quoted in the introduction (a presumption that reflects the existing practice), and the necessity to maintain some limits to intervention by invitation as deduced from basic principles of international law, especially the principle of self-determination of peoples.” Om man har detta folkrättsliga perspektiv i åminnelse när man läser Ornings och Østeruds bok, blir läsupplevelsen än mer givande.
Rolf Andersson Centerpartisten Veine Edmans bok Statsråd i krigstider (Atremi) handlar om tre framgångsrika bröder: Karl Gustaf (KG) Westman, professor i rättshistoria i Uppsala, så småningom medlem av bondeförbundet och sedermera statsråd i olika regeringar; Karl Ivan Westman, framstående diplomat som avslutade karriären som ambassadör i Paris; och Karl Allan Westman, riksdagsman för bondeförbundet under flera decennier. Som framgår av bokens titel är det KG som står i centrum för framställningen. Och det med rätta. Edman anger att förutom viss korrespondens är KG:s utgivna Politiska anteckningar hans viktigaste källa. Dessa texter är betydelsefulla historiska dokument. Det gäller särskilt anteckningarna från den av omgivande krig präglade perioden september 1939–mars 1943 (KG lämnade regeringen i augusti 1943 på grund av ohälsa, och han gick bort i januari följande år). I boken ges på traditionellt sätt en bild av KG:s uppväxt, studier, akademiska karriär, vänner och gynnare samt familjeförhållanden. Här kan man bland annat läsa om hans relation till familjen Zorn. Tyngdpunkten i boken ligger emellertid på KG:s politiska bana. Man får här följa hans utveckling från tidig krigsaktivism till att bli en viktig återhållande kraft som gick emot rörelser som verkade för att dra in oss i krig. Som förhandlare för sitt parti medverkade han i den sensationella uppgörelsen mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1933, den så kallade kohandeln. Uppgörelsen stävjade att nazisterna skulle vinna gehör bland bönderna. När det gäller utrikes- och säkerhetspolitik var det framförallt två centrala frågor som var av stor betydelse. Den ena gällde förhållandet till Finland, där aktivister med utrikesminister Rickard Sandler i spetsen drev en idealistisk linje som innebar att Sverige skulle engagera sig militärt på finsk sida. Tillsammans med finansminister Ernst Wigforss höll KG emot, och det mynnade ut i att Sandler blev tvungen att lämna regeringen. Den andra frågan handlade om i vilken utsträckning man skulle tillmötesgå tyska krav på transporter genom landet. Westmans grundläggande hållning framgår av en anteckning i juni 1941 i anslutning till den så kallade midsommarkrisen: ”Betydelsen av detta beslut är, att man i vårt lands ledande kretsar håller på att lära sig inse den elementära för all politik i alla tider grundläggande satsen, att man måste taga hänsyn till maktförhållandena. Det är förvånande, att så många varit anhängare av teorien om det ideologiska självmordets förträfflighet. Det beror på ytlighet i den historiska uppfattningen. Ideologierna som politiska företeelser växla med de politiska intressemotsatserna och sammanhänga med dem. En idé blir först en makt om den förenas med ett intresse. Vem vill i våra dagar dö för de teologiska frågeställningar, som fördes fram i religionskrigen?” Allt detta behandlas och diskuteras på ett intressant och ofta klokt sätt i boken. Författaren tar även utförligt upp KG:s framfart som justitieminister på tryckfrihetens område med åtal, transportförbud, beslag och censur. Han diskuterar frågan huruvida KG var antisemit. KG:s arrogans och ”cynism” belyses. Att författaren har en i grunden positiv helhetssyn på KG:s gärning under en svår tid lär inte kunna betvivlas. Det gör inte boken mindre läsvärd. I bokens avslutande kapitel skriver han: ”Från dem, som ställer fosterlandet vid skampålen för att det lyckades undgå kriget, har KG knappast någon nåd att vänta. De som lönats med ’trofast hågkomst’ är inte de som utförde den svåra balansgången under krigsåren, utan istället skribenter och aktivister som kritiserade den.” |
*Thukydides mästerverk Kriget mellan Sparta och Athen I (som ofta utomlands ges ut under titeln de Peloponnesiska krigen) föreligger i svensk översättning från 1978 av Sture Linnér (Forum).
Såvitt jag kan bedöma har Linnér uträttat ett storverk med utförligt, till läsning lockande förord och spännande detaljerade kommentarer under hand samt rika noter. Och Thukydides egna texter är fascinerande och alltjämt relevanta i frågeställningar, redovisningar och resonemang.
Ett skäl att intressera sig för verket är att det numera ofta talas om en så kallad Thukydides-fälla. Den skulle enligt vissa akademiska säkerhetsdebattörer närmast med automatik leda till krig när en uppåtstigande stormakt utmanar en annan stormakt och konkurrerar om hegemonin. Saken förs ofta på tal när det gäller relationen mellan USA och Kina.
Det är inte helt lätt att sätta sig in i Thukydides värld och texter och förstå dessa i någon sorts nutida realistisk bemärkelse, men det behövs inte heller för att läsningen ska vara mödan värd. Här talas det imperialistiskt klarspråk och bland annat alliansfrihetens bekymmer belyses. Det redovisas debatter för och emot krig. Thukydides var själv athenare.
Här återges i Linnér översättning det textavsnitt som brukar citeras till stöd för ”fällan”:
”Athenarna och pelopennesierna började kriget då de kränkte det trettioåriga stillestånd som de slutit efter erövringen av Euboia. Till förklaring har jag börjat med att redogöra för anklagelserna och tvisterna – detta för att man ej en gång i framtiden skall behöva undra över varför ett så väldigt krig bröt ut bland hellenerna. Den verkliga men minst omtalade orsaken var enligt min uppfattning att athenarnas växande makt skrämde spartanerna och drev dem till krig. Officiellt angav emellertid vardera sidan följande motiv till att de kränkte fördraget och började krig.”
Redan här kan noteras att Thukydides inte hävdar att kriget var nödvändigt. Han anger sin uppfattning om varför ett visst konkret krig bröt ut, och han utvecklar bakgrunden utförligt.
Lars-Gunnar Liljestrand
The Last Soldiers of the Cold War av Fernando Morais (Verso) handlar om dem som har kallats ”The Cuban Five”, kubanska agenter som sändes till Miami av regeringen i Havanna. Uppgiften var att infiltrera de kubanska exilkretsar som stod bakom terrordåd mot Kuba.
Under hela 90-talet, efter Sovjetunionens fall, utsattes Kuba för hundratals attentat, flera med dödlig utgång. Det rörde sig om sprängdåd på turisthotell, flygplanskapningar med mera. Kubas regering informerade USA om terroristerna, och både från politiskt håll i Washington och från FBI fick man signaler om att terroristerna i Miami skulle stoppas.
Men istället ingrep FBI och fängslade de kubanska agenterna 1998. Efter en tvivelaktig rättegång dömdes de till långvariga fängelsestraff, även livstid för spioneri mot USA.
En stark internationell opinion mot domsluten och politiska beslut om utväxling av agenter ledde till att de fem släpptes 2014 och kunde återvända till Kuba.
Boken ger en detaljerad skildring av hur agenterna tog sig in i exilkretsarna och hur de amerikanska myndigheterna spelade sitt spel.