Militära pakter och allianser är tveeggade vapen. De kanske ingås i bästa avsikter för att stärka försvaret och bevara freden. Men de driver ofta rustningsspiraler, spänningen ökar, gnistan tänds och branden sprids okontrollerbart.
Två världskrig bär syn för sägen. I det första ledde Österrike-Ungerns straffexpedition mot Serbien via alliansförpliktelser och de stora mobiliseringssystemen till Det stora kriget som det då kallades. Efter två decennier kom ett ännu större, utlöst av det tyska angreppet på Polen. Men det kom inte ett tredje världskrig, trots den oförsonliga ideologiska fiendskapen mellan maktblocken. Till den skillnaden kan anföras många orsaker. En är lätt urskiljbar, på grund av att den var ett medvetet instrument i Natos avskräckningsstrategi: gemensam truppnärvaro. […]
I det nya kalla krig som nu råder har truppnärvaro åter blivit en brännande fråga. Ett hinder för en trovärdig avskräckning idag är det märkliga faktum att Nato står fast vid sitt löfte i the NATO-Russian Founding act från 1997, ”the 3 Nos”, inga större styrkor, ingen omfattande infrastruktur och inga kärnvapen hos de nya östeuropeiska alliansmedlemmarna, detta trots att Ryssland sedan dess helt demolerat det tidigare europeiska säkerhetssystemet och inlett en expansiv politik. Det spelar mindre roll för centraleuropeiska stater. Den stora ryska ångvälten är idag inte ett reellt hot, men de baltiska staterna är i samma situation som flankstaterna under det kalla kriget.
Polen har velat upphäva restriktionen men det har fallit på tyskt motstånd. Ett kompromissbeslut blev utplaceringen av bataljonsstridsgrupper i ett rotationssystem i de baltiska staterna och Polen, från (norrifrån) Storbritannien, Kanada, Tyskland och USA. Läs artikel