”Försvaret av Sverige sker i Ukraina”, skriver Aftonbladets kolumnist Peter Kadhammar (”Visa riktig solidaritet och skicka kanoner till Ukraina”.14/9). Han vill, att vi ska skeppa våra moderna artilleripjäser Archer till detta land, och detta trots att han i samma artikel medger, att Sverige ”i dagsläget” har endast 24 artilleripjäser, medan Finland har 700 stycken, visserligen av annat slag.
Det där låter bekant. Under Vietnamkriget fanns det de, som reste parollen: ”En luftvärnskanon till Vietnam!” Det var personer inom KFMLr, en renodlat stalinistisk organisation. Den svenska FNL-rörelsen hade inga sådana tankar. Den stod för politiskt och ekonomiskt stöd till den sydvietnamesiska befrielserörelsen men hade inte vapenleveranser på sitt program.
Det var en klok linje. Vietnameserna fick förstås vapen från stormaktshåll, det var inte obekant, och det hade varit svårt att kritisera dem för det. Men Sverige som stat hade ingen anledning att ta ställning i stormaktspelet; det räckte gott och väl, att den svenska regeringen, efter någon tövan, markerade mot den amerikanska krigföringen. Att sända vapen till Nordvietnam och FNL i söder skulle ha varit belastande för Sverige.
Visst kunde man säga, att vietnamesernas kamp för nationellt oberoende i en objektiv mening också var Sveriges. Men vietnameserna försvarade sig själva, inte oss. Så är det naturligtvis också med ukrainarnas försvarskamp mot den ryska invasionsarmén. Den kan inspirera oss, men ukrainarna försvarar sig själva, inte några andra. Om de tar emot vapen av stormakter eller andra intressenter, kan man inte klandra dem för det.
Men betyder inte, att Sverige bör följa efter. Vi har vår egen säkerhet att slå vakt om. Det officiella Sverige bör klandra Ryssland, liksom det klandrade USA för femtio år sedan. Då kom det till förhandlingar,